Sida 27
3. Wadström, Karl Bernhard Filonegros
1300-talet var detta slott så förfallet, att dess lemningar användes för de då pågående klosterbyggnaderna. Omkr. 200 år senare, 1545, började Gustaf I bygga det nuvarande slottet, hvilket först kallades Vättersborg eller Vadstena hus och redan 1552 var så färdigt, att konungen der kunde fira sitt bröllop med Katarina Stenbock. Det utgjorde sedermera länge bostad för kungliga personer, såsom hertig Magnus och Johan III, som äfven på detta ställe ådagalade sin smak för praktfulla byggnadsföretag. Slottsbyggnaden kan anses hafva blifvit fullbordad 1620. I sina glansdagar utgjordes slottet af den ännu qvarstående, omedelbart ur vattengrafven uppstigande hufvudbyggnaden i renaissance-stil, med tre våningar och ett fyrkantigt midttorn samt flankerad af två låga rundtorn, det hela, inberäknadt hörntornen, af 154 m. längd och utgörande den ena sidan af en fyrkant, hvars öfriga tre sidor bildades af vallar med hörntorn. Hela fyrkanten omgafs af en 19 m. bred vattengraf. Efter konung Johans tid innehades slottet af hertig Johan af Östergötland, som ytterligare förskönade detsamma; sedermera utgjorde det en del af enkedrottning Hedvig Eleonoras lifgeding. Under den senares tid var det dock redan så förfallet, att det ej kunde bebos. År 1753 förvandlades den gamla Vasaborgen till en kammarduksfabrik, sedermera till kronobränneri och slutligen till spanmålsmagasin, hvartill den ända till 1876 varit delvis begagnad. Under midten af 1800-talet återställdes slottets hufvudbyggnad till det yttre. Förslag hafva framkastats om dess användande än till militäretablissement, än till provinsarkiv. Jfr E. Sellin: »Vadstena, Omberg och Alvastra» (1890), planschverket »Svenska konstminnen från medeltiden och renässansen», afteckn. och bearb. på föranstaltande af Sv. fornminnesföreningen (6:te h., 1891), samt G. Upmark: »Vadstena slott 1545--1620» (i Sv. fornminnesför:s tidskrift (VIII, 1891, 1892). A. G.
1. Wadström, Karl Bernhard, mekaniker, filantrop, bekämpare af negerslafhandeln, född i Stockholm d. 19 April 1746, ingick, sedan han aflagt bergsexamen i Upsala, vid Bergskollegium och landtmäteriet. Han ledde 1768--69 Trollhätte kanalbyggnad, upptog för kronans räkning Malmviks koppargrufva i Åtvidabergs bergslag och utsågs 1770 att vid Avesta bygga Sveriges första valsverk för kopparbleck. Under flere år var han medlaborator åt den berömde smidesdirektören Sven Rinman. På offentligt uppdrag hemskaffade W. 1774 från Solingen till Eskilstuna en koloni vapensmeder, hvarigenom det svenska vapensmidet fick en kraftig lyftning. Utförandet af detta uppdrag kastade honom i faror för lif och frihet, ty konstfärdigheten bevarades i Solingen såsom en statshemlighet. W. besökte 1776 jernförädlingsfabrikerna på kontinenten och i England samt anlade 1778 den första svenska fabriken för kirurgiska instrument. Han utnämndes 1783 till öfverdirektör vid kontrollverket. Anhängare af Swedenborgs lära, leddes W. deraf småningom öfver från ämbetsmannens göromål till en sjelfuppoffrande verksamhet i menniskokärlekens tjenst. Redan 1779 hade han varit verksam medlem af ett i Norrköping stiftadt samfund för anläggande af en svensk koloni till negrernas civilisering och slafhandelns utrotande. Med understöd af Gustaf III reste han 1787 i sällskap med K. A. Arrhenius och A. Sparrman till Afrikas vestkust med uppdrfg att undersöka vilkoren för ett sådant företag. Återkommen 1788 till London, dit ryktet föregått honom, stannade han der och tog 1790 afsked från sitt ämbete i Sverige. Af engelska regeringen och en underhus-komité rådfrågades han i afrikanska angelägenheter och medverkade bestämmande vid grundandet af engelsmännens koloni Sierra Leone. Hans uppseendeväckande arbeten Observations on the slave trade (»Anmärkningar rörande slafhandeln på kusten af Guinea». 1791) och Essay on colonization (1794) vittna om hans brinnande nitälskan för den under oerhörda skändligheter bedrifna menniskohandelns utrotande och hans storartade planer till negrernas civilisering genom dragande af en kedja kolonier nedåt afrikanska kusten. Då den lofvande kolonien Sierra Leone sköflats af fransmännen, begaf W. sig 1795 till Paris för att begära skadestånd för lidanden, som dervid tillfogats bl. a. en svensk. Han stannade i Frankrike och ingaf till representationen samt direktoriet en adress angående slafveriets afskaffande, hvarjämte han återupprättade ett samfund för negrernas välfärd. Dessutom framlade han (1798) förslag till inrättande af en åkerbruksbank, hvilket af ministrarna togs under allvarlig ompröfning. W. rönte hedersbevisningen att upptagas till fransk medborgare. Han dog i Paris af en lungsjukdom d. 5 April 1799. Bland negerslafveriets bekämpare intager W. en ärofull plats vid sidan af Wilberforce. Jfr B. v. Beskow: »Minne af öfver-direktören Carl Bernhard W.» (1861, i Svenska akad:s handlingar, del 33).
2. Wadström, Karl Gustaf, vitterlekare, den föregåendes brorson, f. i Norrköping 1788, tog i Upsala examen till rättegångsverken 1807, blef kort tid derefter preses i kämnersrätten i Örebro och erhöll 1827 motsvarande befattning (med häradshöfdings titel) i Upsala, hvarest han dog d. 10 April 1841. W. var i studentåren medlem af sällskapet W. W. (Witterhetens wänner) i Upsala och skref under signaturen Tandem i tidskrifter, kalendrar o. s. v. Han utgaf 1833 Några stunder vid lyran, bland hvilka dikter träffas lifliga och behagliga naturskildringar i Bellmans stil. W. verkställde äfven goda versifierade öfversättningar (»Misaritropen» af Molière, 1816, m. fl.).
3. Wadström, Karl Bernhard Filonegros, prest, skriftställare, den föregåendes son, född i Upsala d. 22 Maj 1831 student derst. 1848, ingick som e. o. kanslist vid ecklesiastikdepartementet 1854 och aflade prestexamen i Upsala 1856. Han deltog s. å. jämte K. O. Rosenius m. fl. i bildandet af Evangeliska fosterlandsstiftelsen samt blef då den ene af dennas sekreterare. Prestvigd 1859, tjenstgjorde W. såsom adjunkt i Klara m. fl. församlingar i Stockholm till 1867, då en långvarig nervsjukdom omöjliggjorde hans predikande i större kyrkor. Han
Källa: Project Runeberg ·
