Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

tillgiften kristendomen. Skuggsidorna i hans karakter voro ett häftigt lynne och en hårdhet, som under utöfvandet af obegränsad makt förvandlades till blodig grymhet. V:s regering upptogs hufvudsakligen af krig. Han hade att försvara sitt rikes gränser i Afrika mot morerna, vid Rhen mot alemanner, burgunder och franker, å Galliens kuster mot de sjöfarande sachsarna, i Britannien mot pikter och skoter samt i Pannonien mot qvaderna. Fälttågen sköttes i det hela med kraft och framgång af honom sjelf eller hans fältherrar. Alemannerna besegrades 366 och 368, hvarefter fred ingicks. År 374 ryckte qvaderna under härjningar fram mot Sirmium. V. gick sjelf i fält mot dem 375, och fienderna förskräcktes af hans anryckande så, att de ödmjukt bådo om fred. Vid en sammankomst med deras sändebud i Bregetio (nära Komorn) d. 17 Nov. 375 utfor kejsaren mot dem, gripen af den häftigaste vrede, hvilken hade den verkan, att ett blodkärl sprang och döden följde nästan ögonblickligt. V. efterlemnade en son i ett äldre gifte, Gratianus, som han 367 gjort till medregent, och en son, Valeritinianus, i ett senare gifte, med den honom efterlefvande Justina. -- 2. V. II, den föregåendes son, f. 371, blef jämte sin äldre halfbroder, Gratianus, efter sin faders död, 375, kejsare i Vesterlandet, med modern, Justina, såsom regent. Sedan hans farbroder kejsar Valens 378 omkommit vid Adrianopel, sattes Theodosius (se denne) till kejsare i det östra riket. Då Maximus år 383 beröfvade Gratianus kronan och lifvet, åstadkoms genom Theodosius ett fördrag, som tryggade V. i besittningen af Italien, Afrika och östra Illyrien, hvartill 387 efter Maximus' nederlag lades väldet öfver landen n. om Alperna. Redan 392 föll V. offer för den äregirige franken Arbogastes. -- 3. V. III, f. 419, son af den sedermera till »augustus» upphöjde patriciern Constantius och Placidia (se denna), blef 425 vestromersk kejsare, sedan inkräktaren Johannes, som efter Honorius' död 423 till vallat sig makten, störtats genom hjelp från Öst-Rom. V. stod under sin moders inflytande, hvilken tog förvaltningen i sin hand. Men tiderna voro icke sådana, att denna förvaltning kunde utöfvas utan inkräktning från annat håll. Tvänne tappra fältherrar, Bonifacius och Aetius, täflade med hvarandra om makten. Aëtius' ränker föranledde Bonifacius att göra uppror och till sin hjelp i Afrika emottaga vandalerna. För sent inseende sitt misstag, kämpade Bonifacius fåfängt mot barbarerna, fick sedan tillgift af hofvet, men afled 432 af ett i fältslag mot Aëtius erhållet sår. Denne blef nu allrådande vid hofvet, sedan han genom barbarers understöd tilltvungit sig återupphöjelse. Aëtius viste ock att med skicklighet och kraft försvara riket, särskildt genom den klokhet, med hvilken han behandlade och underhöll förbindelser med de olika barbarfolken. År 450 afled Placidia, hvarefter V., som då leddes af eunuken Heraclius, sökte afskudda sig beroende af Aëtius. Ehuru denne genom Attilas tillbakakastande 451 inlade ny förtjenst om riket, föll han ett offer för kejsarens egen hand, 454. Redan 455 blef V. mördad af senatorn Petronius Maximus, som han djupt förolämpat. R. Tdh.

Valentins dag (Eng. St Valentines day), d. 14 Februari, var redan under medeltiden i England och Skotland en bemärkelsedag genom den sedvänjan bland ungt folk, att den person af motsatt kön, hvars namn man aftonen förut dragit vid lottning, eller som man på sjelfva Valentinsdagen först mötte, den skulle man gifva skänker och året ut vara huld såsom sin »Valentin», d. v. s. att en uppvaktning på riddaremanér ålåg den manlige »Valentin». Numera är det endast brukligt att på sagda dag anonymt sända hvarandra illustrerade kärleksbref (valentines) och skämtsamma gåfvor. Plägseden är antagligen en qvarlefva af någon hednisk vårfest och torde ega samband med den i England rådande folktron att på denna dag foglarna välja sig maka, men den synes sakna all hänsyftning på den kristne martyr Valentinus, hvars namn dagen bär. Den omnämnes flerestädes i den engelska literaturen alltifrån Shakspere och bildar ramen till W. Scotts roman »Sankt Valentins dag eller Den vackra flickan i Perth».

Valentinus, gnostiker. Se Gnosticism, sp. 1323.

Valentinus, namn på flere helgon, bland hvilka märkas en V., som var biskop i Interamna (Terni), aflifvades d. 14 Febr. antagligen något år på 200-talet och åkallas som hjelpare af dem, hvilka lida af fallandesjuka (T. valentinskrankheit), samt en V., som var Rätiens apostel och troligen lefde i förra hälften af 400-talet.

Valentinus, påfve 827, i fyrtio dagar, efter Eugenius II, var bördig från Rom. I öfrigt äro hans lefnadsomständigheter okända.

Valentinus, Basilius, den siste betydande kemisten under den alkemistiska perioden, skall hafva varit benediktinmunk och lefde på 1400-talet i S. Petersklostret i Erfurt. V. är den förste, som beskrifver arsenik, vismut och zink, och han lärde först känna knallguld, blysocker, en mängd antimonpreparat och saltsyra, som framställdes af vitriol och koksalt. Hos honom finner man ock de första spåren till kemisk analys. Genom V., som använde ett antal kemiska preparat, särskildt antimonföreningar, till medicinskt bruk, förbereddes den iatrokemiska riktningen inom kemien, hvilken i Paracelsus fick sin mest bekante representant. V:s skrifter, som trycktes först på 1600-talet, utmärka sig genom en blandning af riktig och noggrann iakttagelseförmåga med mystik och vidunderliga fantasier. Här må nämnas hans Currus triumphalis antimonii, De magno lapide antiquorum sapientiae, Apocalypsis chymica och Testamentum ultimum. P. T. C.

Valenza, stad uti italienska prov. Alessandria, på högra sidan af Po. Omkr. 10,000 innev. Staden kallades af romarna Forum Fulvii Valentinum och var fordom starkt befäst.

Valer. Se Valland.

Valera y Alcalá Galiano, Juan, spansk politiker och skriftställare, f. 1827 i Cabra (Córdova), egnade sig först åt den juridiska banan, sedermera åt den diplomatiska. Såsom diplomat hade han tillfälle att besöka åtskilliga