Sida 165
Vas (af Lat. vas, kärl) betecknar i regeln ett prydnadskärl af större höjd än bredd och af vanligen symmetrisk form
konungens gifte med lady Grey band honom närmare vid andra familjer än hans gamla anhängares, hvilka började klaga öfver otack. Konungens systers förmälning med Karl af Burgund var i lika grad stridande emot W:s politiska sympatier, hvilka tillhörde Frankrike. Derför förband W. sig med konungens missnöjde broder hertigen af Clarence och gaf honom sin dotter Isabella till äkta. De togo del i en lyckad resning 1469, men måste året derpå fly till Normandie undan nya efterräkningar. Vid franske konungens hof ingick då W. försoning med drottning Margareta; ett gifte emellan hennes son prins Edvard och W:s dotter Anna beseglade förlikningen. Understödda af Ludvig XI, landstego de på hösten 1470 i England. Folket afföll från Edvard IV; W. befriade Henrik VI ur Tower och satte honom åter på tronen, medan han sjelf tog all makten. Men i Mars 1471 återkom Edvard från sin tillflykt i Burgund med nya trupper, och det oberäkneliga folket slöt sig till honom. På slagfältet vid Barnet d. 14 April 1471 lyktade W. sitt oroliga lif. Emedan W. störtade och uppsatte konungar, har han fått namnet »konungamakaren» (the king-maker), och såsom den siste i raden af de för statens lugn farlige store vasallerna i England benämnes han af engelsmännen äfven the last of the barons (den siste baronen). W. var egare af en ofantlig förmögenhet och sattes derigenom i stånd att vinna anhängare och uppställa härar. Kj.
Varzin, kommun och riddaregods i Hinterpommern (reg.-omr. Köslin), vid Neu-Stettin-Zollbrück-Schlawe-jernvägen, tillhör furst Bismarek. Godset, hvars slott och park restaurerats af honom, har en areal af 3,654 har (på ömse sidor om Wipperån), men är föga inkomstbringande, emedan det består hufvudsakligen af skogsmark.
Varäger, varjager (R. varjagi). Se Ryssland, sp. 1543, och Väringar.
Vas, Lat., kärl. Se Vasa.
Vas (af Lat. vas, kärl) betecknar i regeln ett prydnadskärl af större höjd än bredd och af vanligen symmetrisk form. Under benämningen »antika vaser» sammanfattar man dock alla slags lerkärl af antikt ursprung, utan att dermed förbinda föreställningen om någon bestämd form. -- Dessa antika vaser, som i stort antal påträffats i grekiska och italiska grafvar, hafva sedan länge varit föremål för en liflig uppmärksamhet från konstforskningens sida, och de hafva på grund deraf i stor myckenhet funnit väg till de moderna europeiska museerna. Genom sin formrikedom, sin dekoration och delvis äfven genom sin ypperliga teknik ega de ock en stor vetenskaplig, konstnärlig och industriel betydelse. -- Med afseende på tiden för deras tillkomst och den dermed sammanhängande utvecklingen af hufvudformer och ornamentik kunna de indelas i två stora hufvudgrupper: de äldre, tillhörande den förhistoriska perioden, och de yngre, från tiden efter 500 Kr. Af de ålderdomliga vaserna utmärka sig de äldsta genom godsets blekgula färg, mot hvilken dekorationen aftecknar sig i svartbrunt. Denna utgöres af naturalistiskt behandlade växtornament, företrädesvis vattenväxter, hvartill senare kommo rosetter och palmetter, men derjämte äfven djurbilder (hästar, foglar) eller figurframställningar, ordnade i bälten, spinkiga och onaturliga, sannolikt efterbildningar af väfda eller sömmade mönster. En något yngre grupp inom denna hufvudafdelning visar samma färg å godset, med tryckta, låga, burk- eller askliknande former. Dekorationen förråder ett afgjordt orientaliskt inflytande och utgöres till en stor del af djurbilder af asiatiskt ursprung (lejon, tigrar, gaseller, fabeldjur), men deremot kraftigt och naturalistiskt uppfattade, ordnade i bälten öfver hvarandra. De tomma ytorna kring figurerna utfyllas med löst utkastade rosetter. Redan nu karakteriseras kärlets stigning ifrån foten genom en krans af upprättstående smala blad. -- Efter dessa föregående utvecklingsstadier framträda, visserligen ej utan mellanformer, de yngre vaserna, den senhelleniska stilens representanter. Det är hos dem vi finna denna öfverraskande rikedom af former, denna klarhet i uppbyggandet, denna reda och bestämdhet i ornamentiken, som utgöra den antika keramikens utmärkande drag. Den tekniska behandlingen är förträfflig. Mot det djupt rödgula godset afsätter sig den glänsande svarta fernissan på ett verksamt sätt. Genom formen och profilen åskådliggöres kärlets ändamål. De stora förrådskärlen (stamnos, amfora, kothon) m. fl. och tillblandningskärlen (krater) skilja sig från öskärlen (hydria, aryballos) m. fl. och kannorna l. dryckeskärlen (skyfos, kantharos, kylix m. fl.). I resningen framhållas hvar för sig fot, buk, hals och mynning samt karakteriseras genom hvar sin grupp af ornament. En krans af upprättståeiide blad omgifver sålunda bukens nedre del och åskådliggör den uppåtsträfvande rörelsen. Buken omgifves af en gördel med figurframställningar af mytologiskt, historiskt eller genremässigt innehåll, stundom återgifvande populära konstverk. Denna gördel, det sammanhållande elementet, kantas af band med en löpande bladranka eller en »à la grecque». Halsen omgifves af ett band med omvexlande uppåt riktade och nedåt vända blad. Mynningen prydes med en krans af ut- eller nedböjda blad. Öfverallt skönjer man en sträfvan att symboliskt åskådliggöra hufvudrörelsen hos de särskilda partierna. Under en tidigare period, »den stränga stilens» tid, framträda figurer och ornament i svart mot en rödgul botten. Senare utsparas dessa mot den omgifvande svartglänsande ytan, hvarvid äfven inre linier inom figurerna kunna angifvas och teckningen sålunda blir fullständigare, elegantare. Dessa s. k. rödfiguriga vaser beteckna höjdpunkten inom den antika vastillverkningen, »den sköna stilens» tid. Samtidigt förekomma dock äfven andra arter, t. ex. höga flasklika kannor (lekythos) med röda konturteckningar mot hvit botten. Hufvudorter för vastillverkningen voro Athen och Korint. -- Af yngre, italiskt ursprung, härstammande från tiden efter Alexander, äro vaser, som utmärka sig genom ofta jättelika dimensioner, en hopad anordning af figurerna i flere
Källa: Project Runeberg ·
