Sida 728
Vrtra ...
tinninghålan genom en benig vägg. Genom sistnämnda egenskap närma sig vristdjuren den högsta djurordningen (menniskan och aporna). Sitt namn hafva de erhållit på grund af fotvristens egendomliga byggnad: båt- och hälbenen äro nämligen mycket starkt förlängda, nästan af underbenets halfva längd. Andra och tredje tån å bakre extremiteterna äro utrustade med sammantryckta klor; alla öfriga tår bära naglar. Familjen innefattar 1 slägte med 2 arter: spökdjuret, Tarsius specirum, ett djur med synnerligen egendomligt, »spöklikt» utseende (se fig.). Ögon och öron äro mycket stora.
svansen, mycket lång och gleshårig, slutar med en tofs. Fingerblomman är starkt utbredd. Färgen är gulgrå, med röd anstrykning. Kroppen når en längd af 16 cm., svansen af 24 cm. Spökdjuret bebor skogarna å flere af den ostindiska arkipelagens öar samt lifnär sig af insekter och ödlor. Det sofver om dagen, men är i tämligen liflig rörelse under natten, i det att det liksom en groda hoppar på de förlängda bakbenen. Endast två individer anträffas tillsammans. L–e.
Vrtra (Vritra), mytol. Se Varuna.
Vrå, socken i Kronobergs län, Sunnerbo härad. Areal 14,610 har. 1,243 innev. (1892). Annex till Odensjö, Vexiö stift. Sunnerbo kontrakt.
Vråkslägtet, Buteo, zool., hör till familjen hökartade foglar, Falconidae, och ordningen roffoglar, Accipitres, inom foglarnas klass. Hufvudet är stort, kroppen undersätsig och kort. Näbben är liten och svag, i öfverkäksfliken knappt märkbar. Trakten mellan näbb och öga är täckt med borsthår. Vingarna äro långa och breda, stjerten afrundad, föga längre än vingarna. Vråkarnas organisation gör, att de ej ega samma vighet och styrka som flertalet öfriga roffbglar. De flyga ej med den snabbhet och liflighet som dessa; ej häller förmå de fånga något rof i flygten. De lefva sålunda ock af svagare, mera värnlösa djur, såsom fältmöss, ödlor, grodor, insekter, sniglar, maskar och dylikt. Derigenom blifva de öfvervägande nyttiga djur. De bygga sitt näste i träd eller på bergspetsar. De tvänne till den skandinaviska faunan hörande arterna äro flyttfoglar. – Ormvråken l. musvråken, B. vulgaris (se fig.), har kroppsfärgen vexlande, mörkbrun, under än med hvita eller gula tvärnäckar, än hvit med mörka fläckar. Tarserna äro bara, plåtbeklädda. Kroppslängden 52 cm. Ormvraken förekommer i större delen af Europa och mellersta Asien samt, under flyttningstiden, uti Indien och Nord-Afrika. I Sveriges södra och mellersta landskap hör han till de allmännaste roffoglarna, medan han i de nordligaste är mera sällsynt. Om sommaren vistas han i
skogar, som gränsa till ängar och fält. Aggen, 3–4 till antalet, äro hvitaktiga, med grön anstrykning och lefverbruna fläckar. I sydligaste Skåne, särskildt i trakten kring Skanör och Falsterbo, fångas vid tiden för höstflyttningarna en stor mängd af dessa foglar, som lemna en ganska välsmakande stek. – Fjällvråken l. fjösbenta vraken, B. lagopus, skiljer sig från den föregående arten företrädesvis derigenom att benen äro fjäderklädda ända till tårna. Stjerten är från roten till öfver midten hvit. Kroppsfärgen är vexlande, rostgul, med mörkbruna, längsgående fläckar och streck. Trakten mellan ögon och näbb är beklädd med svarta hår. Vingpennorna af första ordningen äro från spetsen öfver midten svartaktiga. Kroppslängd 59 cm. Fjällvråken förekommer i Sibirien, norra Ryssland och allmänt i norra Skandinaviens fjälltrakter, medan han i Sveriges mellersta och södra delar visar sig endast under flyttningarna höst och vår. Sitt bo bygger han vanligen på afsatser af höga klippor, mindre ofta i träd. – Om den till samma familj hörande s. k. »bivråken» se Vesphök-slägtet. L–e.
Vrålaporna (tjutaporna, bölaporna), Mycetes, zool., apslägte, hörande till gruppen Platyrrhini. Dessa apor utmärkas i första rummet genom den egendomliga utveckling, som tungbenet och
Källa: Project Runeberg ·
