Sida 202
Vattenstånd, vattenhöjd, hydrograf.
af d. 30 Dec. 1880, att en hvar eger tillgodogöra sig det vatten, som finnes å han grund; men denna grundsats är i tillämpningen underkastad högst betydliga inskränkningar dels till följd af den naturliga samfällighet, som eger rum emellan strand- och jordegare vid samma vattendrag, dels af regalitetsprincipen. Ehuru sistnämnda princip i Sverige aldrig fått samma betydelse som på kontinenten, och skilnaden emellan offentliga och privata vattendrag (flumina publica, fl. privata) är för svensk rätt främmande, så finnas dock spår deraf i bestämmelserna om »kungsådra» (se d. o.), som afse vattendragens öppenhållande för fiske och flottning samt förekommande af öfversvämning. I sammanhang med detta begrepp står den för hela vattenrätten gemensamma grundsatsen, att det enskilda intresset måste vika för det allmänna, dock utan att den enskilda eganderätten derigenom upphäfves. Men derjämte framträder regalitetsprincipen äfven i form af expropriationsrätt för beredande af allmän farled och flottled. De inskräkningar den enskilda eganderätten till vattendragen (ej källorna) sålunda enligt svensk rätt är underkastad finnas närmare bestämda i de tre förordningarna af d. 30 Dec. 1880 »Om allmän farled», »Om allmän flottled» och »Om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund». I sistnämnda förordning har grundsatsen om det allmänna intressets företräde framför det enskilda utsträckts derhän att det större enskilda intresset fått företräde framför det mindre, såvidt fråga är om uppdämning af vattendrag. § 6 af nämnda förordning innehåller nämligen, att, om jord, som kan genom uppdämning sättas under vatten eller deraf skadas, är af den beskaffenhet, att den genom uppdämning derå skeende skada pröfvas vara ringa emot den nytta, som af uppdämningen vinnes, får uppdämningen ske mot ersättnig till fulla värdet och hälften deröfver. Motsvarande bestämmelser om ändring eller utrifnig af vattenverk, som genom uppdämning hindra jords odling eller förbättring, förekomma i ofvannämnda lag af d. 20 Juni 1879 (se Vattenafledning). En annan tvångsrätt, grundad på prioritetsprincipen, stadgas i förordningen om jordegares rätt till vattnet å hans grund i fråga om två motliggande strandegares rätt att bygga dam öfver vattendraget, då de ej komma öfverens om att bygga gemensamt. Regeln är, att den, som först är beredd att bygga, har rätt till damfäste å den andres strand, dock med rätt för denne att framdeles lösa sig in i dammen. Samma regel gäller äfven emellan delegare i samfäldt vatten i fråga om anläggning för vattnets produktiva begagnande, dock utan ovilkorlig lösningsrätt.
Till den lukrativa vattenrätten höra ock de i främmande lagar förekommande stadganden om ängsvattning (bevattning); men i detta ämne har någon lagstiftning ännu icke kommit till stånd i Sverige. Rättsreglerna angående fiske hafva visserligen mångfaldig beröring med vattenrätten, men räknas dock ej till denna (se derom Fiskerilagstiftning). O. W. St. v. H-n.
Vattenrörelse i fästningsgrafvar, ett sätt att förstärka en fästnings passiva motståndsförmåga. Om genom fästningen flyter ett vattendrag med tillräckligt fall, kunna fästningsgrafvarna genom dammar afskiljas från strömfåran och sålunda i regeln hållas torra, men genom öppnandet af uppströms belägna damluckor fyllas med vatten och åter tömmas genom att de nedströms belägna öppnas. Att på detta sätt ömsevis fylla och tömma grafvarna är ett af de kraftigaste hindren mot utförandet af det anfallsarbete, graföfvergången, som vid en formlig belägring närmast föregår och möjliggör stormningen. Jfr Uppsumpning. O. A. B.
Wattenscheid [-sjajt], stad i preuss. regeringsomr. Arnsberg (Westfalen). 11,683 innev. (1885). Stenkolsgrufvor. Ångqvarn, kalkbränneri, tegelbruk.
Vattensegel, sjöv., ett slags ledsegel, som i lugnt väder fordom fördes under mesanbommen och stundom äfven nedanför de »undre ledseglen». Seglet, försedt med en liten rå, halades ut till änden af antingen mesanbommen, en öfver aktern anbragt spira eller waterbommen. Dess hals gick direkte öfver relingen in på däck, men skotet genom ett block i skeppssidan ned vid vattenytan. R. N.
Vattenskilnad. Se Flod.
Vattenskinnbaggar, de insekter af ordningen Hemiptera (se d. o.), hvilka lefva i vatten. Jfr Nepidae.
Vattenskorpioner. Se Nepidae.
Vattenskott, trädgårdsk., benämnas de sidoskott, hvilka utväxa ur adventivknoppar å stammen eller å gröfre grenar af träd, i synnerhet odlade sådana. Å lågt förädlade träd och buskar utväxa vattenskott ofta från vildstammen, således nära marken. Sådana skott böra ovilkorligen genast bortskäras, emedan de förbruka växtsaft, som rätteligen skulle komma den förädlade delen af trädet eller busken till godo. Anledningen till namnet vattenskott torde ligga deri att dessa skott äro sena att bilda ved och sålunda länge äro mjuka och liksom vattenaktiga i det inre. O. T. S.
Vattenskrufven. Se Archimediska skrufven.
Vattenskräck. Se Vattuskräck.
Vattenslinga, namn på växtslägtet Myriophyllum. Se Halorageae.
Vattensnäckan. Se Archimediska skrufven.
Vattensot. Se Vattusot.
Vattenspatt. Se Spatt.
Vattenspegel. Se Akter.
Vattenspindlar. Se Hydrachna, Hydrachnides och Spindeldjur.
Vattenstaren. Se Strömstare-slägtet.
Vattenstråle. Se Utströmning.
Vattenstånd, vattenhöjd, hydrograf., mätes af höjdskilnaden mellan en vattenyta och ett fast landmärke eller fixpunkt på stranden eller kusten (jfr Afvägning och Vattenminskning). Är fixpunkten inhuggen i jämnhöjd med vattenytan vid medelvattenstånd, brukar den kallas vattenmärke (se d. o.). I sin enklaste form består en vattenståndsmätare eller pegel (se d. o.) af en lodrät skala, fäst på en mur eller upphängd i en klyka och
Källa: Project Runeberg ·
