Sida 718
Wrede ...
honom endast kaptens titel (1721) och ryttmästareplats på expektans vid Östgöta kavalleri (1722). Liksom brodern blef han också efter holsteinska partiets upplösning en ifrig hatt, och till följd af sin tilltagsenhet och stora förmåga såsom talare spelade han på riddarhuset, åtminstone synbart, en ännu större rol än denne. Särskildt användes han, när det gällde att genom något djerft drag främja hattpartiets intressen. Så väckte han vid 1742 års riksdag genom ett memorial, hvartill dock K. F. Scheffer var författaren, först fråga om val af tronföljare, ett steg, hvarigenom hattarna hoppades kunna afvända alltför svåra följder af och efterräkningar för det af dem tillställda ryska kriget, och som på samma gång öfverensstämde med W:s holsteinska sympatier, enär den tillämnade tronföljaren var Karl Fredriks son, Karl Peter Ulrik. Stor var derför W:s missräkning, när resultatet i stället höll på att blifva valet af den danske kronprinsen – holsteinska husets arffiende, och han gaf luft åt sin förbittring genom att upprepa broderns hotelser att finnarna i sådant fall skulle gifva sig under Ryssland. Så mycket större framgång hade han deremot vid 1746 års riksdag. Det gällde då för hattpartiet att befästa sin makt genom att besätta en del lediga riksrådsplatser med män ur sina led, men valets utgång skulle under normala förhållanden varit ganska oviss. Då genomdref W. genom en öfverraskning, att valet företogs omedelbart före julen 1746, då en stor del af riksdagsmännen, särskildt af motpartiet, rest hem till helgen, och på detta sätt lyckades hattarna i regeringen insätta 5 sina yppersta män, bl. a. W:s broder. Sjelf fick han sin andel af segerns frukter, ty på ständernas förord utnämndes han 1747 till landshöfding i Savolaks – en plats, på hvilken han visade mycken duglighet. Såsom en hänsynslös partiman visade W. sig också, när det, var fråga om att förfölja politiska motståndare. Han var ordförande i förräderikommissionen vid 1740 års riksdag (öfver G. J. Gyllenstierna m. fl.) och i den stora kommissionen vid 1755 års riksdag, som vann en så sorglig ryktbarhet genom sina blodsdomar öfver deltagarna i hofvets revolutionsförsök. – W. synes hafva varit en lärd man, ty han blef 1741 ledamot af Vetenskapsakademien, såsom hvars preses han höll ett af samtiden mycket beundradt tal: Om ett borgerligt samhälles eller ett lands och rikes rätta styrka samt sätt och utvägar att hinna dertill. Man har i honom velat se författaren äfven till den intressanta skildring af personer och förhållanden från envåldstidens slut och frihetstidens början, som under titeln Facta till revotutionshistorien under konung Carl XII:s regering etc. är intagen i 7:de delen af »Handl. rör. Skandinaviens historia» (1819). W. dog d. 20 Aug. 1758 på sin egendom Bunstorp. i Östergötland. S. B.
5. Wrede, Fabian Kasimir, friherre, militär, landthushållare, son af W. 3, född på Spånga i Östergötland d. 22 Febr. 1724, ingick 1738 som volontär vid fortifikationen, deltog i 1741–43 års finska krig och sedermera, i fransk tjenst, i österrikiska tronföljdskriget. Efter hemkomsten utnämndes han 1748 till öfveradjutant hos arfprinsen Adolf Fredrik, 1749 till generalqvartermästarelöjtnant och 1754 till öfverste vid fortifikationen. Han biträdde Ehrensvärd vid befästningsarbetena i Finland och förordnades 1757 att jämte generallöjtnant Gabr. Cronstedt handhafva styrelsen af rikets fästningsverk. Sistn. år gick han i österrikisk tjenst och deltog med utmärkelse under årets krig i Böhmen mot konung Fredrik II i Preussen, men återvände vid fredsbrottet mellan Sverige och Preussen till hemlandet, der han en tid tjenstgjorde i fortifikationskontoret och Krigskollegium. Han utnämndes till öfverste 1762 för Skaraborgs och 1772 för Uplands regemente, från hvilket han tog afsked 1788, samt avancerade till generalmajor (1764), generallöjtnant (1773) och general (1782). 1769 hade han uppförts på riksrådsförslag. För sitt framgångsrika arbete för jordbrukets höjande kallades W. 1786 till ledamot af Vetenskapsakademien. Död på Penningby d. 27 Aug. 1795. G. Adlerbeth yttrar i sitt »Åminnelsetal» öfver W. i Vet. akad. d. 2 Mars 1796 (tr. s. å.): »Man kan utan öfverdrift säga, att friherre W. gjort epok i svenska landthushållningen».
6. Wrede, Fabian, grefve, fältmarskalk, statsråd, den föregåendes son, född d. 24 Nov. 1760. blef 1777 löjtnant vid Lifregementet till häst och var 1778–80 anställd i fransk tjenst, vid regementena Royal Suèdois och De la Marck. Under denna tid uppvaktade han 1778 Gustaf III i Spaa, och der »börjades», såsom W. sjelf skrifver, »den oafbrutna godhet, hvarmed konungen hedrade mig under hela sin lifstid». Efter att en kort tid hafva varit anställd vid svenska legationen i Paris återkom han i början af 1781 till fäderneslandet, der han genast blef kammarherre hos drottningen och avancerade raskt på den militära banan: han vardt 1782 major och öfveradjutant, 1784 öfverstelöjtnant och 1788 öfverste vid Uplands regemente. Under det finska kriget förde han avantgardet vid Brakkila (1788), deltog vid intagandet af Suttula- och Högforspassen samt i träffningen vid Elgsjö (1789), förde i början af 1790 en brigad i Karelen, hvilket han snart nödgades utrymma, till följd af »oordning i allting och brist på alla förnödenheter», och öfvertog så befälet öfver den sårade G. M. Armfelts brigad i Savolaks. 1791 öfverste vid Nylands regemente, åtföljde han s. å. konungen till Aachen. 1795 öfvertog han chefskapet för Björneborgs regemente och, s. å. generalmajor, 1796 för Lifgrenadierregementet. Under den hotande krigsfaran 1801 fick han befälet öfver den 10,000 man starka armé, som sammandrogs på vestkusten. 1802 blef han generalinspektör öfver infanteriet i Sverige, med hvilket ämbete följde rätt till säte i konungens krigskonselj. Vid denna tid utgafs en af W. utarbetad Militärisk handbok, hvarigenom den franska taktiken (något modifierad genom »Sprengtportenska reglementet») infördes vid svenska infanteriet. W., som 1805 utnämnts till generallöjtnant, fick i Juli 1807 befälet öfver venstra fördelningen
Källa: Project Runeberg ·
