Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

justitiefördelningen af K. M:ts kansli. En bröstsjukdom hindrade honom för en tid att fortsätta sina studier, hvarför han tjenstgjorde dels i nämnda och andra ämbetsverk, dels som domare på landet till 1832, då han återvände till Upsala och fortsatte studierna i matematik, fysik, kemi, mineralogi och kristallografi. Ehuru han erhållit sina lärares tillstånd att utan föregående tentamina undergå bergsexamen, ville han icke begagna sig af denna välvilja, utan lemnade universitetet 1838, dertill påskyndad af sin å nyo svårt angripna helsa. Något förbättrad till helsan, fortsatte han sina studier vid Falu bergsskola, i Stockholm och vid Motala mekaniska verkstad (der han några månader af år 1840 var disponent) till Maj 1842, då han bosatte sig i Stockholm. Efter att hafva besökt åtskilliga delar af fäderneslandet samt flere tyska stater för att taga kännedom om mekaniska och andra tekniska inrättningar antogs han i Dec. 1843 till custos machinorum vid Vetenskapsakademien, blef i Juni 1846 inspektor öfver akademiens fysiska och tekniska institution, sedan han i Maj s. å. kallats till hennes ledamot, samt utnämndes, efter en utländsk vetenskaplig resa, 1848 till överdirektör för Teknologiska institutet. Ännu tvänne gånger, 1854 och 1855, besökte han utlandet, men var knappt hemkommen från den senare resan, förrän han insjuknade i kolera och afled i Stockholm d. 10 Okt. 1855. -- W. egde mångsidiga kunskaper i flere olika vetenskapsgrenar, men älskade mest fysiken. Ehuru han gerna ville göra vetenskapens resultat användbara för praktiska ändamål, var han dock vida höjd öfver deras ståndpunkt, som uppskatta vetenskapens värde endast efter denna måttstock. Vetenskapliga spekulationer voro för honom den käraste sysselsättning. Endast några korta uppsatser i »Öfversigt af Vet.-akad:s förhandlingar», i »Förhandlingar vid de skandinaviske naturforskarnes möten» samt i Landtbruksakademiens handlingar föreligga af hans hand (han blef ledamot af sistnämnda akademi 1845). Af sin qvarlåtenskap donerade han 36,000 rdr till Vet.-akad. (till prisbelöningar för rön och uppfinningar samt till understöd för resor och undersökningar) och 8,000 rdr till hvartdera universitetet för vetenskapliga ändamål samt till Svenska slöjdföreningen 12,000 rdr, hvaraf årliga räntan skall tilldelas behöfvande ynglingar vid denna förenings läroanstalt.

Vallmo, valmo, valmoge (El. Fries anser, att ordet rätteligen heter dvalmo, i analogi med T. schlafmohn, Papaver somniferum; jfr »valhändt» för dvalhändt). Se Papaver.

Wallmoden-Gimborn, Ludwig Georg Thedel von, grefve, tysk militär, f. 1769, var i hannoveransk, preussisk och, 1795--1813, i österrikisk krigstjenst, hvarunder han avancerade till fältmarskalklöjtnant, samt gick derefter, med sistnämnda grad, i rysk. I Aug. 1813 utnämnd till befälhafvare för den 28,000 man starka kår (svenskar, tyskar, ryssar), som hade till uppgift att vid nedre Elbe trygga högra flygeln af den af kronprinsen Karl Johan kommenderade nordarmén, manövrerade han med framgång emot den af marskalk Davout anförda 13:de franska kåren, 35,000 man, och slog d. 16 Sept. 1813 vid Göhrde (på venstra Elbe-stranden) en fransk styrka. Sedermera deltog han i inryckningen i Holstein. 1815 gick W.-G. ånyo i österrikisk tjenst och verkade till 1848 såsom militärbefälhafvare i Neapel, på Sicilien och i Milano. Död 1862.

Vallmo-olja (oleum seminum papaveris), med., tekn., är en torkande olja, som erhålles genom pressning af vallmofrön. Den nyttjas för medicinska ändamål, och enär den saknar alla spår af morfin eller andra beståndsdelar i opium, har den alls icke någon narkotisk verkan, såsom genom misstag uppgifvits. Vallmo-oljan är vidare, i synnerhet i Orienten, använd vid matlagning samt nyttjas till beredning af finare målarefärger; sämre, härsknad olja har användning i såpfabriker. God vallmo-olja är blekgul eller nästan färglös, har en mild, behaglig smak, är tunnflytande och stelnar först vid - 18° C. Dess egentl. vigt vexlar mellan 0,913 och 0,924. Om i ett profrör vallmo-olja försigtigt gjutes öfver röd, rykande salpetersyra, uppkommer vid beröringsstället ett mellan båda vätskorna liggande lager, som nederst är mörkgrönt, hvilken färg upptill öfvergår till rosenrödt. Om 20 droppar olja hällas i ett profrör och 4 droppar ren koncentrerad svafvelsyra försigtigt tillsättas, visar beröringsytan en gul färg; om blandningen omskakas, blir färgen brunaktigt olivgrön. Blandar man under omröring 8 del. olja med 1 del. klorkalk samt nödig mängd vatten, bildas en emulsion, ur hvilken oljan endast mycket långsamt afskiljer sig. Vallmo-oljan ger icke den bekanta elaidinreaktionen (se Elain). O. T. S.

Wallner, Franz (hette egentl. Leidesdorf), tysk teaterledare, f. i Wien 1810, beträdde tiljan 1830 och företog långvariga gästspelsresor, tills han 1855 öfvertog Königstädter-teatern i Berlin. 1864 uppbyggde han i dennas ställe den storartade Wallner-teatern, egnad åt lustspelet, farsen och folkdramat. Han drog sig tillbaka från dess ledning 1868 för att kunna tillfredsställa sin lust för vidsträckta resor. Dessa liksom ock sina teaterminnen skildrade han i åtskilliga utgifna arbeten. Död 1876.

Vallnål. Se Palissad.

Vallombrosa, kloster i Apenninerna, prov. Firenze, Italien, ö. om staden Florens, der Giov. Gualbert (d. 1093 och kanoniserad 1193) år 1038 stiftade en munkorden efter Benedikts regel. Stamklostret, uppkalladt efter sitt läge i en tät granskog (Lat. vallis umbrosa) i en högst romantisk omgifning, blef genom skänker mycket rikt och ombyggdes 1637 med mycken prakt. Den uteslutande åt andakt egnade orden, en bland de första, som upptog lekmän, erhöll icke någon stor utbredning; antalet af dess kloster uppgick i Italien till högst 50. Munkdrägten var ursprungligen grå, sedan brun. 1662 förenade orden sig med sylvestrinerna och anlade svart drägt, men 1681 skilde den sig åter från dem. Sekulariseradt af konungariket Italien, är klostret nu skogsinstitut.

Wallon [-lans], Henri Alexandre, fransk historiker och politiker, f. 1812, genomgick