Sida 684
Voltigeurs ...
[-sjör], i voltige öfvad person; krigsv., se Voltigeurs.
Voltigeurs [-sjör], Fr. (af Ital. volta, vändning), krigsv., kallades i Frankrike ett slags lätt infanteri, som Napoleon I införde 1804, då han betydligt nedsatte soldatmåttet. Voltigörerna uttogos af det minsta folket och blefvo liksom grenadiererna en elittrupp, hvarigenom äregirigheten sporrades hos det manskap, som icke kunde upptagas bland grenadiererna eller karabiniererna. Till en början fick hvarje lätt infanteribataljon ett voltigörkompani, men snart försågos alla bataljoner med ett dylikt, och 1808 fingo voltigörkompanierna sin plats på bataljonens venstra flygel. Voltigörerna fortlefde till arméns ombildning 1868, hvarefter namnet intill 1872 bibehölls endast vid 4 gardesregementen. C. O. N.
Volti subito (förkort. V. S.), Ital., musikt., vänd (notbladet) hastigt!
Woltmann. 1. Karl Ludwig von W., tysk historiker, född i Oldenburg 1770, blef 1794 e. o. professor i filosofi i Jena, utgaf 1800--05 i Berlin tidskriften »Geschichte und politik» och var 1805--06 i sistnämnda stad diplomatiskt ombud för kur-ärkekansleren samt städerna Bremen, Hamburg och Nürnberg. Undan Napoleon flydde W. 1813 till Prag, der han afled 1817. Af hans många historiska arbeten må här nämnas endast hans bästa: Geschichte des Westfälischen friedens (2 bd, 1809). Anonymt utgaf han Die memoiren des Freiherrn von S-a (3 bd, 1815). -- W:s hustru, Karoline (f. Stosch, 1782, gift 1799--1804 med krigsrådet Müchler och sedan 1805 med W., d. 1847), utgaf åtskilliga band folksagor och romaner samt föranstaltade en upplaga af mannens »Sämmtliche werke» (14 bd, 1818--27). -- 2. Alfred W., tysk konsthistorisk författare, den föregåendes sonson, f. i Charlottenburg 1841, d. i Menton 1880, studerade i Berlin och München, blef 1867 docent vid universitetet i Berlin, utnämndes 1868 till ordinarie professor i konsthistoria vid polyteknikum i Karlsruhe samt kallades 1874 till samma lärostol vid universitetet i Prag och 1878 till universitetet i Strassburg. Hans förnämsta arbeten äro Hans Holbein der jungere (1865), Holbein und seine zeit (1866--68; 2:dra uppl. 1874--76), ansedt som ett mycket gediget arbete, Baugeschichte Berlins bis auf die gegenwart (1872), Geschichte der deutschen kunst im Elsass (1876), Geschichte der malerei, tillsammans med Woermann (se denne), och Aus vier jahrhunderten niederländisch-deutscher kunstgeschichte (1878). Dessutom skref han en mängd artiklar i konsttidskrifter och liknande publikationer samt bearbetade för 2:dra uppl. af Schnaases »Geschichte der bildenden künste» det 5:te bandet (»Entstehung und ausbildung des gotischen stils», 1872).
Voltmeter, fys., är ett för hvarje elektrisk anläggning oumbärligt instrument, medelst hvilket man kan bestämma potentialskilnader i »volt». Instrumentets konstruktion grundar sig på elektriska strömmars inverkan på magneter. -- Ordet »voltmeter» är noga att skilja från »voltameter» (se d. o.). A. Bi-n.
Voltri, hamnstad uti italienska prov. Genua, vid jernvägen Genua--Savona--Ventimiglia. Omkr. 14,000 innev. Skeppsvarf och handel med inlagd frukt.
Voltsjansk, stad i ryska guvern. Charkov, nära Donets. Omkr. 15,000 innev. Stora marknader, på hvilka en myckenhet salt, spanmål, tjära, hudar samt jernoch lergods omsättes.
Voltumna, etruskisk gudinna, hvilkens helgedom (troligen vid Montefiascone) tjenade till samlingsplats vid mötena från de etruskiska förbundssamhällena samt tillika för köpare och säljare vid de stora, med dylika möten förenade marknaderna. R. Tdh.
Volturno (Lat. Vulturnus, Volturnius), flod i södra Italien, Kampaniens hufvudflod, upprinner i Campobasso på Monte Santa Croce, flyter först mot s. v. in i prov. Caserta, derefter mot s. ö. till föreningen med sin venstra biflod Calore, antager derefter vestlig riktning förbi Capua och faller ut i Gaetaviken nedanför Castel Volturno efter ett mycket krokigt lopp af omkr. 160 km. längd. Vid V. vann Garibaldi med 20,000 man d. 1 Okt. 1860 en seger öfver neapolitanernas dubbelt öfverlägsna styrka. Segern fullföljdes genom slaget vid Caserta d. 2 Okt.
Volturnum, fordom namn på Capua.
Volturnus. Se Volturno.
Voltz [fålts], Friedrich Johann, tysk målare, f. 1817 i Nördlingen, d. i München 1886, erhöll i sin födelsestad den första undervisningen af sin fader, Michael V. (d. 1858), hvilken först lärde honom radera, så att han redan 1834 genom inkomsten af en del blad efter gamla mästare blef satt i tillfälle att studera i München under vintern 1834--35 och i bajerska alpbygden under sommaren. Dessutom vistades han 1843 och 1845 i Italien och 1846 i Nederländerna. Han egnade sig åt det idylliska djurmåleriet, hvilket han öfvade med mycken fallenhet, utmärkt karakteristik af djuren och kraftfull färg. Genom resor till Paris, Wien och Berlin höll han sig i ständig förbindelse med samtidens konstlif. Bland hans mycket talrika och vida utbredda arbeten må nämnas Hjordens hemkomst (Nya pinakoteket i München), Kreatur på bete (1861), De första storkarna (1859), Hvilande boskapshjord (Museum i Köln) och Drickande kor (Nationalgalleriet i Berlin).
Voltzia Brongn., bot. paleont., ett hufvudsakligen inom trias-systemet förekommande barrträdsslägte med spiralställda, vanligen olikformiga blad, hvilka vid grenarnas öfre del äro långa, jämnbreda och platta, medan de längre ned äro korta, fyrkantiga, skärformigt böjda. Hos några arter äro dock alla bladen korta och fyrkantiga. Hanblommorna bilda ovala hängen, och kottarna äro äggformade eller cylindriska, med i moget tillstånd utspärrade, vedartade kottefjäll, hvilka nedåt äro utdragna till ett skaft, medan den öfre delen är rundad, grundt 3--5-flikad och uppbärande omvända, enligt några författare ensamma, enligt andra 2--3, något vingade frön. V. anses vanligen vara beslägtad med araukariacéerna. A. G. N.
Källa: Project Runeberg ·
