Sida 283
Wennerberg ...
röster, med eller utan pianoackompanjemang. I tidigare år fick han ofta från den fackmässiga musikverlden höra förebråelser för dilettantism, och under senare år har han ock ej obetydligt retoucherat de nya upplagorna af »Gluntarne» och öfriga duetter. Men hvad som redan från början utmärkte honom var en frisk, genialisk ingifvelse, melodisk och harmonisk begåfning, karakteristik och förmåga att skrifva väl för rösten, ehuru han ofta fordrar stort omfång och särskildt djupa basar. Hans allra flesta sånger äro komponerade till ord af honom sjelf, hvilket i sin mån bidragit till den sällsynta enhet mellan text och musik, som utmärker hans stycken. Hans andliga sånger äro emellertid oftast gjorda med texter ur bibeln, koraler etc. Ur Davids psalmer äro en mängd solooch körsånger med piano i ett slags populariserad Händelstil, utan Händels kontrapunktiska djup och derför ej sällan rätt banala, men i de bättre styckena väl lämpade för det sunda populärreligiösa föredraget, hvadan de vunnit spridning ej blott i Sverige, utan äfven i Nord-Tyskland och Skotland. Ursprungligen utgifven 1861--69, fortsattes denna samling sedan 1884 af en ny serie. I ungefär samma stil och med samma förtjenster och brister är äfven oratoriet Jesu födelse skrifvet, hvilket utgafs af Musikaliska konstföreningen i sångpartitur med piano 1862 och uppfördes, med orkestrering af C. Nordqvist. år 1888. Sedermera har W. grundligare studerat orkestreringskonsten och sjelf instrumenterat sitt religiösa körverk Stabat Mater (1893). Tyngdpunkten af AV:s musikaliska betydelse ligger i hans fosterländska Mansqvartetter (intagna i samlingarna »Odinslund och Lundagård» samt »Studentsången», bland hvilka i synnerhet Stå stark, Hör oss Svea och O Gud, som styrer folkens öden sjungit sig in i svenska hjertan och blifvit stående nummer på alla sångföreningars repertoar. Fordom sjöngos mycket äfven hans melodiösa solosånger (6 häften, 1850--54, 1870 och 1876), Sånger (1853, 1876, 1883), buffa-trior (1851), trestämmiga Serenader (1852, 1875) och fyrstämmiga sånger för blandad kör (1875). Dramatisk är episoden Auerbachs keller ur Göthes »Faust», uppförd 1877.
Medan sålunda sånger af olika art då och då kommo till allmänhetens kännedom, vanligen genom Upsala studentsång såsom förmedlare, arbetade äfven skalden W. Då W. började utgifva sina Samlade skrifter (4 bd, 1881--85), visade det sig, att hans portfölj rymde en hel mängd saker, om hvilka allmänheten ej haft en aning. Samlingen inleddes med hans »Romerska minnen», i hvilka han på vers omskref de dagboksanteckningar, som han fört under sin för konststudier 1851--52 med understöd af statsmedel företagna utländska resa. Denna omskrifning skedde i de mest olika versformer -- rimmade och orimmade, antika och moderna, någongång i en form, som starkt närmar sig prosatalets. I dessa dikter tager sig en varm beundran för Roms minnen, konst och folklif uttryck. Än är framställningen patetisk, i synnerhet då det gäller munkadömet, än ger han luft åt sin sympati för Italiens kamp mot påfveväldet. Andra bandet innehåller »Gluntarne» (se ofvan). Tredje bandet utgöres af de starkt romantiska »Trollrunor» och det fjerde af en samling »Smärre dikter» från olika tider. Sin klassiska plats inom vår literatur har W. företrädesvis vunnit genom »Gluntarne», hvilka äro ett pregnant uttryck för 1840-talets studentlif i Upsala. Man träffar i dem såsom ett grunddrag den sorglöshetens romantik, som lätt nog blir hemmastadd bland de glada ungdomsskarorna vid ett småstadsuniversitet, hälst under en tid, då »öfverliggeriet» var vanligt, och man kan i hela den stämning, som präglar »Gluntarne», påvisa likhetsdrag exempelvis med det älskvärda »dagdrifveriet» sådant det framträdde i nyromantikern von Eichendorffs »Leben eines taugenichtes». W. ser hela denna lifsåskådning med sjelfironikerns skarpt observerande blick och framställer den i en humoristisk belysning. Beundransvärd är den dramatiska kraft han ådagalägger i dialogen. Der är det naturliga talet så genomgående väl träffadt, att man knappt skulle tro det möjligt i versform. Omedelbarhet, naturlighet, »improvisation», dramatisk liflighet äro hufvudegenskaper hos »Gluntarne» liksom hos deras stora föregångare »Fredmans epistlar». Med Bellman, visar W. också frändskap genom det fina natursinne, som framträder i »Gluntarne», liksom genom den drastiskt dramatiska skildringen af lifligare scener, t. ex. »Impromtubalen», som är äkta bellmansk i ton och anda. K. W-g. A. L.
2. Wennerberg, Gunnar Gunnarsson, blomster- och porträttmålare, den föregåendes son, f. 1863, idkade några år enskilda studier i Paris och deltog i de svenske konstnärernas utställning å verldsexpositionen derst. 1889, der han belönades med mention honorable för blomstermålningar. Tillsammans med landskapsmålaren Per Ekström anordnade W. 1891 en separatutställning i Stockholm, bestående af blomstermålningar i olja och pastell samt porträtt i pastell, af hvilka arbeten de förstnämnda visade honom såsom en artist med känsla, färgsinne och dekorativ smak. I »De anonymes utställning» 1892 deltog W. med ett med betydande teknisk färdighet utfördt koloristiskt bravurstycke, ett Damporträtt (i helfigur, pastell), som förrådde lifliga intryck af modern fransk konst, särskildt af Besnard. K. W-n.
3. Wennerberg, Gunnar Brynolf, djurmålare, broder till W. 1., föddes 1823. År 1856 samt åren 1866--75 deltog han i konstakademiens utställningar. Till en början målade W. mytologiska ämnen och porträtt, men öfvergick efter hand till djur-, specielt hästmålning i förening med folklifsskildring. Äfven hans son Gunnar Brynolf W. (f. 1866) idkar konstnärlig verksamhet.
Venngarn. Se Vängarn.
Venosa (Lat. Venusia), stad i norra delen af italienska prov. Potenza. Omkr. 8,000 innev. Biskopssäte. I klostret S:ta Trinità ligger Robert Guiscard begrafven. Nära staden upptäcktes 1853 judiska katakomber med hebreiska, grekiska och latinska inskrifter. -- Det gamla Venusia var beläget vid floden Aufidus på gränsen af Apulien, Samnium och Lukanien. 290 f. Kr.
Källa: Project Runeberg ·
