Sida 17
Vacka (T. wacke), petrogr., en förr, i synnerhet vid de tyska bergverken, begagnad benämning på bergarter af mycket olika sammansättning
W. ankom till Djekneboda kl. 11 på qvällen. Ehuru han af Puke fått order att stanna der, och ehuru passet vid Djekneboda, som bildas af två sjöar, utgör en så stark position, att det fått namnet af »Norrlands Thermopylae», vågade W. icke ens der stanna. Oskickligt utförda rekognosceringar hade ingifvit honom fruktan för att han äfven der skulle blifva kringgången och således afskuren från Ratan. Utrymmandet af detta pass utan strid var W:s fjerde stora fel under fälttåget. Hans mod att taga något på sitt ansvar tyckes hafva försvunnit med dessa Karl XIII:s afskedsord: »Jag ålägger er, W., att spara armén, ty kom ihåg, att den är den sista Sverige har». Morgonen d. 20 kom W. åter till Ratan. Redan vid middagstiden kommo parlamentärer från Kamenski till svenskarna med uppfordran att genast åter gå ombord, så vida de icke ville tagas tillfånga. W. svarade endast, att Kamenski vore välkommen. Det var likväl ej Kamenskis mening att låta det komma till ett slag; han ville endast skrämma sin motståndare, så att han skulle få tid att bringa sin tross och sina kanoner i säkerhet på vägen åt Piteå. Hans plan lyckades. Ehuru ryssarna till följd af de svenska kanonsluparnas eld måste afbryta sitt anfall och draga sig tillbaka, begärde W. likväl på qvällen stillestånd »af fruktan för smittosamma sjukdomar, som kunde uppkomma från de stupade». Kamenski afslog begäran om stillestånd, men yttrade, att W. kunde komma till honom, om han ville tala vid honom. Detta gjorde W. Striden upphörde, och efter sitt samtal med Kamenski ansåg W. bäst att inskeppa sina trupper, hvilket skedde d. 22 Aug. Kamenski kunde nu draga till sig de trupper han hade i Umeå och i lugn anträda marschen mot Piteå. Den ryska hären var räddad, och dermed voro Åland och landet v. om Kemi elf oåterkalleligen förlorade för Sverige. W. fick 1813 afsked ur krigstjensten, men blef 1817 en af rikets herrar. S. å. blef han hedersledamot af Landtbruksakademien. Han afled d. 20 Juli 1826 på Näs, Barbo socken, Södermanland. A. H-ld.
11. Wachtmeister, efter sin faders död (1810) Trolle-W., Hans Gabriel, grefve, ämbetsman, naturvetenskapsidkare, memoarförfattare, son af W. 8, föddes d. 11 Sept. 1782, aflade hofrättsexamen i Upsala 1801 samt blef protokollssekreterare i Justitierevisionen 1802, adjungerad ledamot af Svea hofrätt 1803 och lagman i Skåne 1805. I de händelser, som föregingo statshvälfningen af d. 13 Mars 1809, spelade W. en ganska vigtig rol. Det var framförallt han, som energiskt dref på Adlercreutz att hindra konungens afresa från Stockholm, hvilken skulle hafva framkallat inbördes krig. Efter statshvälfningen utnämndes han d. 12 Juni s. å. till justitiekansler, med hvilkens ämbete chefskapet för Justitierevisionen och säte i statsrådet då voro förenade. Han begärde och fick d. 3 Juni 1817 afsked, men utnämndes samtidigt till en af rikets herrar. Såsom ämbetsman var W. mycket duglig genom rättrådighet, kunskaper, lugn, takt, sjelfständighet och fördomsfrihet. Han var en stor, men ingalunda blind beundrare af Karl Johan samt gillade och understödde hans politik 1812 och 1814. Å andra sidan åtnjöt han Karl Johans synnerliga aktning och kallades af denne d. 6 Febr. 1840 till justitiestatsminister, men undanbad sig ämbetet. Ehuru tillhörande en rik och högadlig ätt, höll W. icke på adeln såsom stånd. Under sina studentår ansågs han af många rent af såsom jakobin, en åsigt, som man tyckte sig finna bekräftad, då han vid 21 års ålder undanbad sig att blifva utnämnd till öfverstekammarjunkare. Han ansåg adelskapet i 19:de årh. vara endast en »fiktion.» Tidigt hängaf W. sig åt naturens studium. Redan i sitt 18:de år skref han en afhandling, Försök till svenska falkarters beskrifning och bestämmande, som intogs i Vet.-akad:s handl. (1801--02) och i Tyskland omnämndes med erkännande. Med tiden blef kemien hans älsklingsvetenskap och Berzelius ett mål för hans vänskap och beundran. Trots sin i många afseenden rika begåfning åstadkom han emellertid hvarken såsom statsman eller vetenskapsman någonting af betydenhet. Han var dertill alltför kritiskt anlagd. Men de lärda sällskapen skyndade att tillegna sig honom. Så var han hedersledamot af Landtbruksakademien (1821) och Vetenskaps-societeten i Upsala (1831) samt led af Vetenskapsakademien (1821), i hvars »Handlingar» flere af hans afhandlingar finnas införda. I Anteckningar och Minnen (2 dlr, 1889; utg. af Elof Tegnér) har han skildrat de märkligare af sin samtids personer och händelser. Särskildt för Gustaf IV Adolfs historia äro W:s skildringar mycket upplysande, ty till följd af sin faders framskjutna ställning kunde han erhålla den fullständigaste kännedom om de politiska förhållandena. W. afled i Kristianstad d. 11 Juli 1871. -- W:s son, Axel Knut, född d. 13 Mars 1812, var 1847--51 hofmarskalk hos kronprins Karl och 1866--83 landshöfding i Kristianstads län. A. H-ld.
12. Wachtmeister, Karl, grefve, diplomat, sonson af W. 9, född i Stockholm d. 21 April 1823, började sin diplomatiska bana såsom attaché i Berlin (1843), var sedan 1850 chargé d'affaires och generalkonsul uti Italien samt afgick 1858 såsom envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire till Köpenhamn. I Juli 1861 utnämndes han till envoyé i Konstantinopel, men afgick i Sept. s. å. i särskild beskickning till Turin och sändes i Okt. s. å. såsom envoyé till London. I samma egenskap återvände han 1865 till Köpenhamn. Efter L. Manderström utnämndes han d. 4 Juni 1868 till statsminister för utrikes ärendena och en af rikets herrar. Han afled i Stockholm d. 14 Okt. 1871. -- W:s broder Gotthard, född d. 11 Mars 1834, var 1880--92 landshöfding i Malmöhus län och är sedan 1892 landshöfding i Blekinge län.
Vacka (T. wacke), petrogr., en förr, i synnerhet vid de tyska bergverken, begagnad benämning på bergarter af mycket olika sammansättning, vanligen af konglomerat- eller sandstensartad struktur samt mer eller mindre finkorniga. Efter bergarternas noggrannare studium begagnas ordet numera ej annat än i
Källa: Project Runeberg ·
