Sida 433
Vico ...
dekorativa teckningar efter stilen i de antika ornament, som i början af 1500-talet funnos i underjordiska rum (»grotte»), tillhörande ruinerna af Titus' termer i Rom. Snart utvecklade han sig till en af sin tids skickligaste kopparstickare, och han hade äfven utbildat sig efter flere olika af tidens konstnärer i samma riktning, men främst efter Rafaels berömde kopparstickare, Marcantonio. Han kallades af Cosimo I till Florens och utförde der stick efter Michelangelo. Sedan utgaf han i Parma flere verk med stick af medaljer (1555--57). Han utförde inemot 500 blad. Till de bästa höra Vulkan och cykloperna (efter Primaticcio), porträtt af Maria af Aragonien, Cosimo, Giovanni de' Medici, Karl V m. fl.
Vico, Giovanni Battista, italiensk tänkare och rättslärd, född 1668 i Neapel, var en längre tid informator, fick sedermera den klent aflönade platsen som professor i retorik i Neapel och utnämndes 1734 till kunglig historiograf. Död 1744 efter att hafva tillbragt nästan hela sitt lif i armod och försakelser. Sin utan tvifvel största betydelse eger V. såsom författare af Principj della scienza nuova d'intorno alla commune natura delle nazioni (1725; flere uppl., den bästa ombesörjd af Salv. Gallotti 1826), genom hvilket arbete han förvärfvat sig namn af »historiens filosofis fader». Han framträder dock der hufvudsakligen såsom folkpsykolog, skildrande de särskilda folkens utveckling. Till idén om en hela mensklighetens fortskridande utveckling höjer han sig egentligen icke. En samlad upplaga af V:s skrifter utgafs 1836--37 i 6 bd af Ferrari. Se Werner: »G. B. Vico als philosoph und gelehrter forscher» (1879). L. H. Å.
Vico, Francesco de, italiensk astronom, f. 1805, direktor för observatoriet vid Collegio romano, blef 1848 under revolutionen fördrifven ur Rom och dog s. å. i London. V:s vetenskapliga namn är hufvudsakligen fäst vid frågorna om de inre planeternas samt Saturnus' och dess ringars fysiska beskaffenhet och rotation samt vid den efter honom uppkallade kometen af kort (5 1/2 års) omloppstid. K. B.
Vicol. Se Tagaliska språk.
Vicomte [vikå'ngt], Fr. (af Med. Lat. vicecomes), Ital. visconte, Port. visconde, Eng. viscount), under den äldre medeltiden (karolingiska tidehvarfvet) en ämbetsman, vice-grefve, som var ställföreträdare åt en grefve (se d. o.); numera en adelstitel, som står emellan grefve och baron. En vicomtes hustru bär titeln vicomtesse [vikångtä'ss]. Jfr Viscount.
Vicomte de Launay [vikå'ngt dö lånä]. Se Girardin 5.
Vicq-d'Azyr [vick dasir], Félix, fransk läkare, f. 1748, började 1773 i Paris hålla föreläsningar öfver menniskans och djurens anatomi och invaldes redan 1774 i vetenskapsakademien. 1775 sändes han af regeringen att göra studier öfver boskapspesten i södra Frankrike och inlade genom de af honom föreslagna åtgärderna mot densamma stor förtjenst. Vid sin återkomst utsågs han till ständig sekreterare vid det 1776 stiftade medicinska sällskapet (Société de médecine), hvilket förnämligast genom hans betydelsefulla verksamhet småningom vann stort anseende. De vid dess offentliga sammankomster af honom föredragna minnesteckningarna (Éloges lus dans les séances publiques de la Société de médecine, bd 1--7, 1778--98) förvärfvade honom anseende såsom en af Frankrikes bästa skriftställare och öppnade 1788 för honom portarna till Franska akademien. Hans rent vetenskapliga arbeten hänförde sig, utom till veterinärmedicinen, till anatomien och offentliggjordes hufvudsakligen i franska vetenskapsakademiens och i medicinska sällskapets skrifter. 1786 började han utgifva ett stort anlagdt arbete, Traité d'anatomie et de physiologie avec des planches repr. au naturel les organes de l'homme et des animaux, af hvilket dock endast första bandet såg dagen. 1789 utnämndes V. till drottningens förste läkare. Han dog 1794. Hans Oeuvres utgåfvos 1805 i 6 bd och innehålla utom minnestalen en del af hans anatomiska undersökningar och hans arbete om hjernan. R. T-dt.
Wicquefort [vickfår]. 1. Abraham van W., holländsk diplomat, f. 1598, d. 1682, var 1626--58 kurbrandenburgsk resident vid franska hofvet, men sattes sistn. år af Mazarin på Bastiljen till följd af en misstänkt brefvexling. Efter ett år blef han fri, fick en fransk pension och slog sig ned i Haag såsom hertigens af Braunschweig-Lüneburg resident. 1675 fängslades han af holländska regeringen och dömdes för förrädiska förbindelser med fransmännen till lifstids fängelse och egendomens förlust. Han lyckades emellertid fly ur fängelset till Celle, der han dog som hertigligt råd. W. öfversatte till franska Olearius' reseskildringar, berättelsen om spanioren Silva Figueroas persiska ambassad m. m. samt författade bl. a. L'ambassadeur; ses fonctions (2 vol., 1682) och L'histoire des provinces-unies des Pays-Bas (I, 1719), från freden i Münster. -- 2. Joachim van W., den förres broder, f. 1600, d. 1670, var på 1630-talet hertig Bernhards af Weimar agent i Nederländerna, Frankrike och Tyskland och beklädde efter hans död (1639) i 20 år platsen såsom landtgrefvens af Hessen-Kassel resident i Nederländerna. En tid hade han anställning äfven som svensk diplomatisk agent i Haag.
Victor, Lat., segrare, segervinnare. -- Mansnamn. Se närmast följ. artiklar och Viktor.
Victor, Aurelius V. Sextus, romersk historieskrifvare, son af en simpel landtman, användes i högre ämbeten af Julianus och Theodosius I. Han var 389 stadsprefekt i Rom. Honom har man tillskrifvit fyra arbeten. Af dessa kan dock endast skriften De caesaribus (kejsarnas historia från Augustus till 359) anses äkta, men möjligen är den endast ett utdrag ur ett större historiskt verk. Den oftast Epitome de caesaribus benämnda skrift, som innefattar kejsarnas historia till och med Theodosius I, är enligt handskrifternas titelrubrik ett utdrag ur V:s arbete. När detta utdrag författades är icke kändt. Dess stil är ledigare än V:s, och det innehåller ett icke dåligt urval af notiser. De origine gentis romanae, som prålar med lärdom och citat -- ofta falska --, har
Källa: Project Runeberg ·
