Sida 112
Walsingham, Sir Francis
bestämningsgrund. Kejsarna utsagos ofta genom designation eller adoption af företrädaren; och i de senare oroliga tiderna under romerska kejsaredömets upplösningstillstånd stod senatens valrätt på papperet, medan krigshären eller afdelningar af densamma faktiskt utkorade kejsare. Medeltidens och nyare tidens monarkiska statsrätt, på hvilken i vissa afseenden det romerska kejsaredömet har utöfvat ett stort inflytande, har dock ej derifrån kunnat röna någon mäktigare inverkan med afseende på frågan om val- eller arfrike. Den nyeuropeiska statsrätten knyter sig till det germanska kungadömet, hvilket var ett kungadöme med folkfrihet. Förbindelse af arfsrätt och val är det gamla germanska konungarikets genomgående grundlag (se Tronföljd) och härleder sig ur den aktning för den personliga frihet, som tillhörde detsamma. För att vinna en stadgad tronföljdsordning borde det, om man så får säga, ärftliga valriket utveckla sig till antingen ett valrike med en bestämd valordning eller ett arfrike med bestämd tronföljdsordning inom ätten utan val. Utvecklingen skedde i den senare riktningen, och dess betydelse visade sig deruti att hand i hand dermed arbetade statsenheten sig fram. Resultatet deraf är den moderna staten med sin centraliserade, på folket sig stödjande statsmakt. Arfriket utbredde sig alltmer och det så, att för närvarande ej något valrike finnes. Sedan 1540 har sålunda exempelvis Sverige, sedan 1660 Danmark varit lagligen bestämda arfriken. De valriken, som längst i senare tider bestått, äro det romersk-tyska kejsaredömet, som upphörde 1806 (se Tyskland, historia), och Polen, hvars egenskap af valrike rent af medförde statens undergång (1795). H. L. R.
Valrätt. Se Rösträtt och Val.
Vals (T. walze, af Fornhögt. walzan, Fornnord. velta, rulla, vrida sig kring sin axel). 1. Geom. Se Cylinder 1. -- 2. Mek., en omkring sin axel rörlig cylinder (se t. ex. Tryckpress och Valsning).
Vals (T. walzer, se föreg. art.), en tysk dans, härstammande från den österrikiska »ländler» och på 1780-talet uppträdande under sitt nya namn i sällskapskretsar i Böhmen. I Martins »Cosa rara» infördes dansen första gången på scenen 1787 och användes s. å. af Mozart i »Don Juan». Under följande årtionde spred den sig till Frankrike, England och Skandinavien. I Bellmaus beskrifningar på offentliga baler förekommer valsen aldrig, deremot flere gånger i fru Lenngrens; och i Envallssons musiklexikon (1802) definieras den såsom »en ringdans parvis af nyare uppfinning i 3/8 takt». Numera skrifves den alltid i 3/4 takt, är utvidgad från en kortare periodbyggnad till en hel »valskedja» af flere valser efter hvarann, börjande med en introduktion och slutande med en finalcoda, samt har snabbare tempo än förr, med följande schema för dansstegen (v. = venster, h. = höger fot): el.
Omtyckta valskompositörer äro från äldre tid Lanner, Labitzky och den äldre Strauss, från nyare tid Gungl, Waldteufel och framför alla Johann Strauss junior, hvars »An der schönen blauen Donau» kan sägas vara valsens ideal. Utom till praktisk dansmusik har valsformen äfven bearbetats mera konstnärligt till sjelfständiga musikstycken, såsom af Schubert, Weber, Chopin, Rubinstein, Brahms m. fl. A. L.
Vals l. Vals les-Bains [val lä bäng], by i franska depart. Ardèche, bekant för sina mineralkällor, hvilkas vatten liknar det i Vichy.
Walsall [oå'lsäll], stad i eng. grefskapet Stafford, 13 km. n. n. v. om Birmingham, vid flere kanaler och jernvägslinier. 71,791 innev. (1891). Stenkolsgrufvor och kalkstensbrott. Jern- och mässingsgjuterier, qvarnar och garfverier. Bland de förnämsta industrigrenarna är tillverkningen af jernmanufakturvaror (lås, nycklar samt beslag till vagnar m. m.) och sadelmakeriarbeten.
Valsalva, Antonio Maria, italiensk anatom, f. 1666, blef med. doktor 1687, fortsatte derefter sina under Malpighi började anatomiska studier, erhöll 1697 professuren i anatomi vid universitetet i Bologna samt verkade samtidigt såsom kirurg. Han dog 1723. V:s berömda undersökningar öfver hörselorganet äro nedlagda i hans arbete De aure humana tractatus (1705). Hans patologisk-anatomiska iakttagelser utgöra en icke obetydlig del af den kasuistik, som hans lärjunge Morgagni meddelat i sitt verk »De sedibus et causis morborum». V:s samlade skrifter utgåfvos 1720 i 2 band.
Walsingham [oå'lsingäm], Sir Francis, engelsk diplomat och statsman, f. 1536, vistades under Maria Tudors regering utomlands och förvärfvade dervid stor färdighet i språk, hvilket fäste den mäktige Cecils uppmärksamhet vid honom. Han var ledamot af parlamentet 1558--59 och 1562--63, men af hans politiska verksamhet har man inga spår förr än 1568, då han skrifver till Cecil om Darnleys mord och synes fullt öfvertygad om Maria Stuarts skuld deri. Han blef också hennes svurne fiende. 1570--73 var W. ambassadör i Paris och utnämndes i Dec. s. å. till statssekreterare samt blef en af de förnämste medarbetarna för realiserandet af Elisabets protestantisk-nationella politik. Han afgick i diplomatiska beskickningar 1578 till Nederländerna, 1581 åter till Paris och 1583 till Skotland. Genom spioner lyckades det honom att komma på spåren den fängslade Maria Stuarts och katolikernas planer, ja han lät med flit Babingtons (se denne) sammansvärjning, som åsyftade mord på drottning Elisabet, ostörd utveckla sig till den punkt, att han kunde framlägga Marias egenhändigt skrifna gillande af planen. Han satt sedermera i den domstol, som 1586 dömde henne till döden för delaktighet i konspirationen. Maria förnekade sin handskrift och förklarade, att det bref till Babington, som påbördades henne, var skrifvet af W., hvarvid denne tog Gud till vittne, att han icke gjort något, som ej anstod en man af heder. Men Marias anhängare hafva alltid betraktat brefvet som understucket. Genom borgensförbindelser en ruinerad man, dog W. 1590, utan att drottning Elisabet lemnat honom den ringaste hjelp.
Källa: Project Runeberg ·
