Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

Pregel och vid jernvägen Berlin--Königsberg--Eydtkuhnen. 5,272 innev. (1885). Det d. 17 Jan. (n. st.) 1656 i Königsberg (se d. o.) afslutade fördraget mellan Karl X Gustaf af Sverige och kurfursten Fredrik Vilhelm af Brandenburg uppkallas stundom efter W., der fördraget undertecknades af Karl Gustaf. Den 19 Sept. 1657 slöts mellan Johan Kasimir af Polen och samme kurfurste af Brandenburg ett freds- och förbundsfördrag i W., då den förre erkände hertigdömet Preussens oberoende af Polen, mot det att den senare återgaf alla af honom gjorda eröfringar i Westpreussen och Ermland.

Vehmgerichte [fem-]. Se Fehmdomstolar.

Vehmo (F. Vehmaa). 1. Kustsocken i Åbo och Björneborgs län, Finland, nedannämnda härad och domsaga, bildar med Lokalaks kapell ett imp. pastorat af 2:dra kl., Åbo ärkestift, Vehmo kontrakt. Areal 289 qvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,946 pers. (1890). -- 2. Härad i ofvannämnda län, fördelas i 4 länsmansdistrikt samt omfattar Vehmo, Töfsala, Gustafs, Nykyrko, Letala och Pyhämaa socknar, Nystads landsförsamling, Lokalaks och Velkua kapellförsamlingar samt Kodisjoki predikogäll. Areal 1,682 qvkm. Folkmängd 27,822 pers. U 890). -- 3. Domsaga, lydande under Åbo hofrätt, omfattar nyssnämnda härad äfvensom Virmo och Mietois socknar samt Karjala kapell. Areal 2,176 qvkm. Folkmängd 34,712 pers. (1890). A. G. F.

Wehrli, Johann Jakob, schweizisk pedagog, f. 1790, var lärjunge till Fellenberg (se denne) och derefter lärare vid dennes anstalter å Hofwyl samt blef 1834 rektor vid lärareseminariet i Kreuzlingen vid Bodensjön. Död 1855. Med anslutning till Fellenbergs grundsatser inrättade han fattigskolor i förening med jordbruksarbete (kallade Wehrli-skolor), och efter Pestalozzis' föredöme lefde och arbetade han stundligen midt ibland sina lärjungar.

Vehse [fese], Karl Edouard, tysk historiker, född i Freiberg (Sachsen) 1802, fick 1825 efter en tids studier i Leipzig och Göttingen anställning vid statsarkivet i Dresden, men följde 1828 separatisten Stephan till Amerika, hvarifrån han återkom redan 1829, och var sedermera bosatt än här, än der i och utom Tyskland. Död nästan blind nära Dresden 1870. Hans förnämsta arbete är Geschichte der deutschen höfe seit der reformation (48 bd, 1851--58), ett kritiklöst verk, med dragning åt det skandalösa. I Preussen dömdes författaren till ett halft års fängelse och förvisning för vissa ogrannlaga uppgifter.

Vei (Vai) är en liten negerstam på Afrikas vestkust kring floderna Pissus och Gallinas' nedre lopp mellan staden Monrovia i s. ö. och ön Sjerbro i n. v. Enligt egna traditioner har denna till mandefolken hörande stam (jfr Mandenga) i början af 1700-talet emigrerat från Mandelandet i det inre och eröfrat sitt nuvarande lilla område vid kusten. V. äro särskildt märkliga såsom varande det enda negerfolk, som skapat sig en egen skrift: ett stafvelsealfabet med omkr. 200 tecken, uppfunnet af en vei-man Doalu Bukere (1834) och till sina former fullkomligt oberoende af såväl det arabiska som det engelska (latinska) alfabetet. Flere böcker (sagor) skrefvos med detta alfabet, men då det ej upptagits af missionärerna, torde det snart nog försvinna. Äfven sjelfva språket, om hvars allmänna art se Mandespråk, torde snart vara utträngdt af den i grannrepubliken Liberia herskande engelskan. -- Jfr Koelle: »Outline of a grammar of the vei langu. together with a vei-english vocab.» (1853). H. A.

Weibertreu [vaj'bertröj]. Se Weinsberg.

Weibull, Martin Johan Julius, historiker, universitetslärare, född i Landskrona d. 24 Dec. 1835, blef 1853 student i Lund, der han 1861 aflade filos. kandidatexamen och 1862 promoverades till filos. doktor efter att hafva försvarat afhandl. Om Skåne vid medlet af 11:de århundradet. I. Lund. 1862 kallades han till docent i historia och utnämndes 1866 till adjunkt samt, vid ombildandet af universitetens adjunkturer, 1877 till e. o. professor i historia och statskunskap. Efter att vid flere tillfällen hafva förestått professuren i historia och i sammanhang med ämnet statskunskap infört geografiens studium vid universitetet utnämndes han d. 19 Mars 1888 till professor. W. har idkat forskningar i arkiven i Stockholm, Köpenhamn, Dresden, Berlin, Montpellier och Paris. 1887 tilldelade honom Svenska akad. Karl Johans pris för literära förtjenster, och 1889 invaldes han till led. af Vitt., hist. o. ant. akad. Af W:s skrifter må nämnas Sveriges förbund med Frankrike 1672 (1865; disp. för adjunktur), Lunds universitets historia (2 dlr; 1868--76; 2:dra d. i förening med El. Tegnér), efter 1866 meddeladt uppdrag af universitetet för dess jubelfest, Freden och förbundet i Lund 1679 (i »Nord. tidskr.», 1870, »Acta univ. Lund.» VIII, 1871), Gustaf II Adolf (1882; utgör äfven del. 4 af »Sveriges hist. från äldsta tid till våra dagar»), Johan Adolf Clodts anteckningar (i »Hist. tidskr.», 1883), Om »Mémoires de Chanut» (derst., 1887--88), Lunds och Lundagårds minnen (1884; med 7 planscher) och Drottning Kristina och Klas Tott (1892). Dessutom har han utgifvit »Sånger af en svensk fånge i Simbirsk» (1868), »Ydun, Nordisk studentkalender 1870» (Köpenhamn 1869; i förening med O. Borchsenius), »Samlingar till Skånes historia etc.» (6 häften. 1869--73), »Samlingar, utgifna af de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening» (9 häften, 1874--81), hvilken förenings sekreterare W. varit sedan 1866, »Carl v. Linnés skånska resa» (1874), »Chr. Cavallin och A. Th. Lysander. Smärre skrifter i urval.... Med inledning och lefnadsteckningar» (1891) och »Anders Tidströms resa i Halland, Skåne och Bleking 1756» (s. å.).

Weiehsel [va'jksel], P. Wista, Lat. Vistula, största floden i Östersjöns vattenområde, uppstår på norra sidan af Beskiderna, berggrupp i Karpaterna, vid den stora byn Wisla (Weichsel), genom föreningen af tre källfloder (Biala, Molinka och Czerna), och flyter mot n. genom en bergdal till staden Schwarzwasser, der den lemnar berglandet. Floden skiljer derefter under östligt lopp preussiska Schlesien från