Sida 573
Winter ...
glömda. Deremot anses hans Vollständige singschule (1824) fortfarande ega värde. A. L.
Winter, Jan Willem de, grefve, holländsk amiral, f. 1761, var löjtnant, då 1787 års revolution utbröt, flydde derefter till Frankrike och kämpade under Dumouriez och Pichegru samt avancerade till brigadgeneral. Sedan Pichegru 1795 eröfrat Holland, blef W. Viceamiral och befälhafvare öfver landets flotta, som han organiserade. I slaget vid Kamperduin 1797 föll W., trots lysande tapperhet, med 8 fartyg i engelsmännens händer, men frigafs efter två månader. 1798--1802 var han sändebud i Paris, fick derefter befälet öfver Hollands sjömakt och företog en kraftig blockad af den tripolitanska kusten. Hollands konung Ludvig (1806--10) utnämnde honom till marskalk, grefve samt högste befälhafvare till lands och sjös, och kejsar Napoleon förordnade honom, efter Hollands införlifvande med kejsaredömet, till generalinspektör öfver nordkusten. W. dog i Paris 1812.
Winter, Georg Ludwig, badensisk statsman, f. 1788, blef 1824 direktor vid inrikesministeriet, öfvertog 1830 under titeln »chef» för detsamma en ministers åligganden och fick 1833 äfven titeln minister. I Badens parlamentariska lif deltog W. sedan 1819 på ett mycket betydelsefullt sätt. Han hörde till det frisinnade partiet, och han genomdref en mängd reformer, särskildt på kommunalväsendets område. Död 1838. Hans staty (af Reich) restes 1855 i Karlsruhe.
Wintera aromatiea Murr., bot., synonym till Drimys Winteri (se Drimys och Cortex winteranus verus).
Vinterblommor, titeln på en vitter kalender. Se Mellin, G. H.
Vinterek. Se Ek.
Winterfeld [-felt], Karl Georg August Vivigens von, tysk musikhistoriker, f. 1784, d. 1852, blef 1811 kammergerichtsassessor i Berlin, 1816 oberlandesgerichtsrath i Breslau och kustos för universitetets musikaliska afdelning samt var 1832--47 obertribunalrath i Berlin. Hans rika samling äldre musik, som han medförde från en resa i Italien, öfvergick efter hans död till biblioteket i Berlin. W:s skrifter äro epokgörande för den kyrkliga musikhistorien under 1500--1600-talen. De vigtigaste bland dem, tvänne jättelika och ofta citerade källskrifter, äro Johannes Gabrieli und sein zeitalter (1834) och Der evangelische kirchengesang (1843--47). Dessutom skref han Johannes Pierluigi von Palestrina (1832), Zur geschichte heiliger tonkunst (1850-52) m. m. A. L.
Winterfeld [-felt], Adolf Wilhelm Ernst von, tysk skämtförfattare och öfversättare, f. 1824, var preussisk kyrassierofficer 1844--53, idkade derefter ett mångsidigt skriftställeri och företog resor i alla europeiska land. Han fick 1861 titeln kammarherre. Död 1889. W. öfversatte diktverk af Bellman (ett urval under titeln »Der schwedische Anakreon», 1856), Wessel, Burns, Poe m. fl. Bäst bland hans egna arbeten äro Garnismsgeschichten (på vers, 1859; 4:de uppl. 1877), de komiska romanerna Der stille winkel (1865, 2:dra uppl. 1879; »En stilla vrå», 1890) och Die ehefabrikanten (1866; »Äktenskapsmäklerskan», 1868) samt lustspelet Der winkelschreiber (1868), hvilket blifvit synnerligen omtyckt i Tyskland. För öfrigt utvecklade W. en så stark produktivitet, att hans komik ofta blef ansträngd och banal. Förutom en mängd komiska soldathistorier skref han ytterligare Geheimnisse einer kleinen stadt (1863; 2:dra uppl. 1880), Ein gutmüthiger Mefisto (1868; 2:dra uppl. 1882), Der rasende Roland (1887) m. m.
Winterfeldt, Hans Karl von, preussisk militär, född 1707 i Vanselow, Vor-Pommern, trädde 1720 i preussisk tjenst och vann stor ynnest hos Fredrik Vilhelm I och sedermera hos Fredrik II, tillsammans med hvilken han deltagit i polska tronföljdskriget. Detta förtroende motsvarade han genom väl utförda diplomatiska uppdrag (1740 i Petersburg, 1755 i Hannover), genom sjelfständiga bedrifter i fält och genom sin verksamhet såsom på konungens vägnar anställd hos andra befälhafvare. 1756 utnämndes han till generallöjtnant. W. biträdde konungen särskildt vid förberedelserna till sjuåriga kriget (1756), då han under en resa till Karlsbad bl. a. hade till uppgift att studera österrikiska militära förhållanden. Öfverfallen af öfverlägsna österrikiska stridskrafter -- under Nadasdy --, sårades W. till döds vid Moys, nära Görlitz, d. 7 Sept. 1757, och afled dagen derpå. 1862 restes på Wilhelmsplatz i Berlin W:s bronsstaty. C. O. N.
Vintergatan, astron., den svenska benämningen på det ljusa band, som skimrande sträcker sig rundt omkring stjernhimmelen nära utefter en storcirkel. På Island, der man likaledes talar om »vintervägen», vetrar-braut (jfr »vinterbråten» i Värendsmålet), pläga väderleksspåmännen sedan gammalt beräkna den kommande vinterns förlopp efter denna företeelse, när den för dem först visar sig om hösten, och deraf kommer väl dennas nordiska namn. I de flesta andra språk benämnes vintergatan »mjölkgatan» (D. melkeveien, T. die milchstrasse, Eng. the milky-way, Fr. la voie lactée o. s. v.) i enlighet med det grekiska namnet galaxias och det latinska via lactea. Derom förtäljer en grekisk saga följande. För att tillförsäkra sin af drottning Alkmene födde son, Herakles, gudakraft och odödlighet lade Zevs en gång pilten till sin sofvande gemåls (Heras) bröst. Herakles började genast dia, och det med sådan styrka, att gudinnan vaknade af smärta och häftigt stötte barnet ifrån sig. Den mjölk, som dervid sprutade ut, rann som en flod fram utåt himlahvalf-vet, och så tillkom detta himmelens mjölkhvita bälte. -- I motsats till andra äldre åskådningar, som i vintergatan ville se än det qvarblifna spåret af solens bana på himmelen, än fogen mellan de båda himmelshalfvorna, genom hvilken skenet af den utanför befintliga urelden strålade in, förklarade först atomisten Demokritos (i 5:te årh. f. Kr.) vintergatan såsom det samfällda skenet af en otalig mängd stjernor, hvilka vore för små, för att hvar och en för sig kunna iakttagas. Den första bekräftelsen af
Källa: Project Runeberg ·
