Sida 468
Vieusseux ...
hjertat och blodkärlen i Novum vasorum corporis humani systema (1705), Nouvelles découvertes sur le coeur (1706) och De la structure et des causes du mouvement du coeur (1715). Han utgaf vidare arbeten öfver hörselorganets anatomi, såsom Traite sur la structure de l'oreille (1714), m. m. Efter hans död utkom i 4 bd Histoire des maladies internes (1774--75). R. T-dt.
Vieusseux [viössö], Giovanni Pietro, italiensk bokförläggare, af en från Schweiz bördig familj, föddes i Oneglia 1779 och dog 1863. Han öppnade 1820 i Florens ett stort anlagdt läsekabinett. utgaf 1821--33 »Antologia italiana», den bästa italienska tidskrift på sin tid, sedan 1827 landtbrukstidskriften »Giornale agrario toscano» och sedan 1842 den historiska tidskriften »Archivio storico italiano». 1864 restes i Florens en genom nationalsubskription åstadkommen minnesvård öfver V. Affären fortsättes af hans brorson Eugenio V.
Vieux-laque [viöla'k], Fr. (»gammal lackering»), den i konsthandeln brukliga benämningen på äldre kinesiska och japanska lackerade arbeten, hvilka under de ostindiska kompaniernas tid (1600--1700-talen) i stor myckenhet infördes till Europa. Stundom äro de äfven inlagda med perlemor. Dyrbara prof finnas i Sverige i de kungl. lustslotten, det äldsta å Gripsholm (en kista från Gustaf II Adolfs tid), andra på Drottningholm och Kina (kabinettskåp, kistor, skrin o. dyl.).
Vieux saxe [viösa'x], Fr., »gammalt sachsiskt», näml. porslin (Meissenporslin från 1700-talet).
Vieuxtemps [viöta'ng], Henri, belgisk violinist, f. 1820, d. 1881, gjorde redan som gosse en konsertresa i sitt fädernesland, hvarunder han väckte Bériots intresse till den grad, att denne erbjöd sig blifva hans lärare och tog honom med sig till Paris. Sedan Bériot efter revolutionen 1830 afrest till Italien, hade V. icke vidare någon lärare i violinspel. Deremot studerade han harmoni i Wien under Sechter 1833 och i Paris under Reicha 1835. Samtidigt hade han redan börjat sina vidsträckta konsertresor, hvilka gjorde honom bekant med Spohr, Molique, Paganini m. fl. storheter och framdeles förde honom ej blott kring nästan hela Europa (Stockholm 1860, 68, 76), utan äfven flere gånger till Amerika (1844, 57, 70). Sin första större framgång såsom kompositör och virtuos vann han i Bruxelles 1840 med sin E-dur-konsert och sin A-dur-fantasi. Åren 1846--52 var han anställd som kejserlig solo violinist i Petersburg och 1871--73 som violinprofessor vid konservatoriet i Bruxelles, en plats, som han måste lemna på grund af en förlamning i venstra sidan, men återtog 1877. -- V. ställes vanligen jämte Bériot i spetsen för den moderna franska violinskolan. Han egde fullkomlig intonation, oöfverträfflig stråkföring, bred ton, och hans staccato i både ned- och uppstråk var en specialitet. Som tonsättare har han jämförts med Meyerbeer så till vida, som han å ena sidan ej saknade uppfinningsförmåga, melodiskönhet och utomordentligt skicklig effektberäkning, men å andra sidan äfven gjorde sig skyldig till bombastiskt teaterpatos och tillfälliga förirringar på trivialitetens område. Hans kompositioner stå hos violinister i högt anseende. Mest bekanta äro sex stora konserter samt åtskilliga kapriser och fantasier. Sedan 1860 var V. ledamot af Musikaliska akademien i Stockholm. Se J. Th. Radoux: »V. Sa vie, ses oeuvres» (1893). A. L.
Vifill, Nord. mytol., är en sjökonung, hvars namn någon gång uppträder i de isländske och norske skaldernas poetiska omskrifningar (t. ex.. »Vifills väder», d. v. s. strid). I de till vår tid bevarade källorna meddelas ingenting annat om V., än att han underlade sig en ö vid Sveriges kust (möjligen åsyftas Öland) och var gift med Loges (d. v. s. eldens) dotter Eimyrja (»glödaska»). Ad. N-n.
Viflar. Se Snabelbaggar.
Wiflisburg. Se Ayenches.
Vifolka härad, i Östergötlands län, ingår i Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga samt i Göstrings och Vifolka härads fögderi. Det omfattar socknarna Vestra Harg, Östra Tollstad, Sya, Veta, Viby, Normlösa, Härberga och Mjölby samt delar af Vesterlösa, Kappestad, Ulrika och Malgesanda. Areal 39,229 har. 10,915-innev. (1891).
Vifolka och Valkebo kontrakt, i Linköpings stift, omfattar de 10 pastoraten Vestra Harg v Östra Tollstad och Sya; Veta och Viby; Normlösa och Härberga; Mjölby med Sörby; Nykil; Gammalkil; Kappestad och Sjögestad; Vikingstad med Rakered; Ulrika, Areal 72,187 har. 16,825 innev. (1891).
Vifsta värf, sågverk i Timrå socken, Medelpad, Vesternorrlands län, vid Kringelfjärden af Bottniska viken. Det anlades 1798 på Vifsta bys egor af lektor P. Helzén, som bildade ett bolag, Vifsta skeppsvarfsbolag, för bedrifvande af skeppsfart och skeppsbyggeri. Bolaget, som» numera bär namn af Vifsta varfs bolag, representerar 120 aktier (med ett ursprungligt värde af 1,000 kr.), och dess ändamål är att drifva skeppsbyggeri, rederi och trävarurörelse. Den sistnämnda är numera hufvudaffär. På platsen finnas två ångsågar, hvilka såga en betydlig mängd timmer från de skogar, som bolaget eger eller arrenderar längs efter Indalselfven inåt Jämtland. Tillverkningen utföre» från Vifsta varfs väl ordnade hamn- och lastageplats, hvilken är bebyggd som en mindre köping och der under seglationstiden mycket liflig verksamhet råder. På stället finnas äfven snickerifabrik, post-, tulloch telegrafstation samt egen skola, med af bolaget aflönad lärare. Affären är kolossal och har under gynsamma år gifvit en oerhörd vinst. Också hafva på senare tider bolagets aktier betingat ett pris af 30--40 tusen kr.
Vifta på tåget, sjöv., vid ankarets uppvindande fästa på ankartåget ett block, genom hvilket ledes en kabel, hvars ena ände fastgöres omkring stormasten, och hvars andra ände lägge» rund spelet, hvilket derefter »hyfvas rund». Den tid ankartåg brukades i st. f. ketting användes sådan krafttillökning, då ankaret gripit hårdt fast i sjöbottnen. R. N.
Vift-offer, i den svenska bibelöfvers. veft-offer (»svängningsoffer»), kallades i den mosaiska offerkulten vissa offer, som framburos åt
Källa: Project Runeberg ·
