Sida 653
Wohlau ...
och Tsjerdyn) samt Tobolsk (krets. Turinsk och Beresov). I v. bilda Uralbergen vogulernas naturliga gräns mot syrjänerna, medan Ob--Irtysj bilda gräns i ö. mot ostjakerna, som dock i s. öfverskrida nämnda gräns; i n. gå vogulerna icke högre än till norra Sosva, och i s. bilda södra Sosva och Tavda gränsen för deras område. I dessa, af några parallelt med Uralbergen gående smala åsar genomdragna trakter, hvilka med undantag af omgifningen kring södra Sosva, der åkerbruk kan idkas, bestå af skogar och bottenlösa moras, hafva vogulerna lefvat sedan urminnes tid, mer och mer tillbakaträngda af mäktigare grannar. Namnet voguler begagnas icke i trakten. Sjelfva kalla de sig mans, mansi, och af ryssarna benämnas de inorodzi (främlingar, ickeryssar) eller jasatjnyje (de som erlägga skinn i tribut). Deras antal uppgår enl. Ahlqvist till omkr. 6,500, deraf 5,400 i Tobolsk och 900 (enl. andra närmare 2,000) i Perm. Vogulerna kunna kallas ett bofast jägarefolk, hvars hufvudnäring år jagt å elg, sobel, ekorre och skogsfogel samt fiske i floderna, och som till binäring, åtminstone i de sydliga trakterna, idkar något åkerbruk och renafvel. Deras anspråkslösa små byar (paule) ligga utmed floderna och bestå vanligen af endast 2--3 »jurter», dels vinterjurter (af bjelkar, tätade med mossa och täckta af bark), dels sommarjurter (af björknäfver, i konisk form). Till kroppsbyggnaden äro vogulerna af medelstorlek. De äro kraftfulla och outtröttliga som jägare. Ansigtet är rundt, kindkotorna något utstående såsom hos alla finnar, näsan bred, men icke tillplattad, håret vanl. mörkbrunt. Till karakteren äro de stilla, sorglösa naturbarn, prata och skratta beständigt, och i deras språk råder en egendomlig ton af välvilja, som otvifvelaktigt vittnar om ett mildt, välvilligt sinnelag. För slöjd ega de ingen fallenhet. Ehuru till namnet kristna (sedan 1700-talet) och till det yttre följande kyrkans föreskrifter, äro de i själ och hjerta hängifna sjamanismen och offra i hemlighet på sina gamla offerplatser. Det förnämsta arbetet rörande vogulerna är »A vogul föld és nép» (Vogulernas land och folk, Pest 1864), som P. Hunfalvy bearbetade efter Regulys anteckningar. Det innehåller voguliska sagor och sånger på originalspråket och i magyarisk öfversättning. Vidare har Hunfalvy utgifvit den af G. Popov gjorda öfversättningen af Matteus' och Markus' evangelium och med anledning deraf utarbetat grammatik jämte ordbok (Pest 1872). Jfr Aug. Ahlqvist: »Unter wogulen und ostjaken» (Helsingf. 1883).
Wohlau, fordom ett riksomedelbart hertigdöme i nedre Schlesien (i nuv. regeringsomr. Breslau), omkr. 1,224 qvkm., var i 15:de årh. en tid sjelfständigt, men senare merendels förenadt med hertigdömena Liegnitz och Brieg. Då hertigliga ätten utgick, 1675, indrog kejsaren hertigdömet trots den med kurfursten af Brandenburg bestående arfsförbrödringen. Först Fredrik II förvärfvade det åt Preussen, 1742. Hufvudstaden W., vid jernvägslinien Breslau--Stettin, har omkr. 3,000 innev.
Wohlfahrt, Bernhard Vilhelm, målare, konstsamlare, född i Göteborg d. 12 Sept. 1812, erhöll sin konstnärliga utbildning i Stockholm, vid konstakademien, och deltog 1836 första gången i dennas utställning med en madonnabild, ett porträtt m. m. Under de följande årtiondena exponerade han då och då en genrebild eller ett porträtt och utförde för öfrigt ett antal sådana i olja eller i blyerts och aqvarell, hvarvid det hufvudsakligen var scenens, konsertsalens och manegens ryktbarheter, som återgåfvos. Åtskilliga af dessa litografierades sedermera som enstaka blad eller i sviter, så t. ex. Jenny Lind, Edvard d'Aubert, Les belles écuyères m. fl. Någon större betydelse som utöfvande konstnär fick W. dock ej. En samtida yttrade om honom, att »han egde mera smak än talang»; och det var också ur denna synpunkt, som smakråd och genom sin oberoende ekonomiska ställning, som han under någon tid kom att intaga en ej obemärkt plats i hufvudstadens konstlif. Han skref konstkritiker, han hjelpte den fina verlden med dess tableaux-vivants, och han anordnade (1843--51) flere af de historiska konstutställningar, med hvilka det dåv. konstnärsgillet inledde sina samqväm. Han bildade slutligen en ej obetydlig konstsamling, företrädesvis teckningar och gravyrer, hvaraf en del efter en hans systers död (1891) hamnat i Nationalmuseum. Den excentriske och mångfrestande mannens krafter brötos dock snart, och han afled sinnessjuk 1863. Upk.
Wohlgemuth (Wolgemut), Michael, tysk målare, f. i Nürnberg 1434, d. derst. 1519, finnes nämnd i Nürnbergs borgareregister först 1473, då han gifte sig med enkan efter en målare Pleydenwurff, hvars ene son, Wilhelm (d. 1495), sedan blef hans kompanjon. W. utförde i synnerhet altartaflor med flyglar, ibland mycket stora. Han egde dertill en stor verkstad med många biträden, och troligt är, att äfven de skurna figurerna i altarskåpen der tillverkades. Han har derför också mest tagits för ett slags skickligare handtverkare, men det kan icke nekas, att han derjämte var en mästare med stor kraft i framställningen och utvecklad teknik. Hans äldsta verk är ett altare med fyra flygelbilder: Kristus på Oljoberget, Korsfästelsen, Nedtagningen från korset och Uppståndelsen, med Mikael, Bebådelsen, Kristi födelse och ett par apostlar på baksidorna (1465, nu i Münchens Pinakotek). Figurerna äro magra, fula. oskickliga i rörelsen, men med kraftig färg och väl harmonierande toner i draperiet samt sorgfällig modellering i karnationen. Vidare märkas ett altare i Mariakyrkan i Zwickau (1479) och flyglarna till det Peringdörferska altaret (efter 1488, nu i Moritzkapellet i Nürnberg), med imposanta, storartadt verkande figurer. Så målade han äfven dekorativa bilder i rådhussalen i Goslar, i taket scener ur Kristi barndom, på väggarna kejsare och sibyllor, med limfärg på linne (före 1501, då han på grund af sitt verk blef hedersborgare i staden). Till hans ålderdom hör ett altare i kyrkan i Schwabach (1508). -- Med särskildt mästerskap för sin tid målade han porträtt, hvilka alltid äro egenhändigt utförda, såsom ett porträtt af Ursula Hans Tucherin (1478, i Kassels galleri) samt 3 sådana
Källa: Project Runeberg ·
