Sida 583
Wire-tross ...
Orbe, Pays de Vaud, slöt sig redan under sin studietid i Paris till reformationens grundsatser och uppträdde snart derefter såsom evangelisk predikant i sin födelsestad, sedan han 1531 blifvit prestvigd af sin vän Farel, Neuchâtels reformator. 1534 begaf han sig till Genève, der han blef Farels förnämste medhjelpare vid reformationens genomförande. Derefter slog han sig ned i Lausanne, som i synnerhet efter ett 1536 hållet religionssamtal, hvari V. uppträdde, fullständigt blef vunnet för reformationen. Sedan han under en följd af år rastlöst verkat för det nya kyrkoskickets befästande i Lausanne, blef han predikant 1559 i Genève, 1561 i Nîmes och 1562 i Lyon samt verkade sedan 1566 vid den af Jeanne d'Albret nyinrättade akademien i Orthez, der han dog 1571. -- Bland hans synnerligen talrika reformatoriska skrifter intages främsta rummet af Instruction chrestienne en la doctrine de la loy et de l' évangile (3 bd i folio 1564), en af reformationsliteraturens märkvärdigaste företeelser. J. H. B.
Wire-tross. Se Wire-rope.
Virgilius (rättare Vergilius; den vanliga formen Virgilius har uppkommit genom falsk härledning af virgo, jungfru, eller virga, trollstafven), romersk skald. Han hette fullständigt Publius Vergilius Maro och föddes år 70 f. Kr. i Andes (troligen det nuv. Pietole vid Mantua). Hans fader var landtman, hans moder, Magia Polla, dotter af en rättstjenare; föräldrarna synas hafva varit någorlunda välmående. V. undervisades först i Cremona, sedan i Mediolanum och derefter, från år 53, i Rom och Neapel. I den senare staden studerade han grekisk literatur under den alexandrinske lärodiktsförfattaren Parthenios från Nicaea. Efter år 47 fortsatte han sina studier i Rom, der han hade till lärare bland andra epikurén Siron, men återvände år 45 till hembygden för att slå sig till ro på fädernegården och tillfredsställa sin smak för landtlifvet, hvars behag han började lofsjunga i herdedikter. År 41 drabbades emellertid V. af en oförutsedd motgång, då hans gård vid triumvirernas jordutdelningar lemnades åt en centurion, Arrius. Han återfick dock gården genom bemedling af ståthållaren i Cisalpinska Gallien, Asinius Pollio, hvilken hade lärt känna skalden och nu lade sig ut för honom hos Maecenas och Octavianus. Men redan följande året togs hans egendom i besittning af en annan soldat, Claudius. V., som dervid lopp fara till lifvet, begaf sig sedan till Rom, der han i en herdedikt klagade sin nöd för Octavianus. Genom Maecenas, hvilken då hunnit fästa sig vid den lefvande skalden, fick han en ny gård, sannolikt i Kampanien. På uppmaning af sin höge gynnare, med hvilken han blef alltmer förtrogen, vände han sina tankar till att skildra landtbruket i en större dikt. Med dess författande var han sysselsatt från 37 eller 36 till omkr. 29, under hvilken tid han uppehöll sig i Rom eller Neapel, äfvensom på Sicilien, efter att år 37 hafva jämte sina vänner Horatius och Varius åtföljt Maecenas på dennes politiska färd till Brundisium. -- V. synes hafva hyst den afsigten att efter afslutandet af dikten om landtbruket i ett episkt qväde skildra Octavianus' bragder, men ändrade sedan sin plan. Han företog sig nämligen att förhärliga på samma gång Roms storhet och kejsar Augustus' tidehvarf i en omfattande dikt, hvilken skulle behandla den i sagor och arfsägner alltifrån det första puniska krigets tid såsom romarefolkets stamfader och urhjelte framställde trojanen Aeneas' irrfärder och strider. Augustus uppmuntrade på det ifrigaste skalden till fullföljande af denna plan, begärde under fälttåget i Hispanien år 25 att få sig tillsända delar af dikten och lät år 23 för sig föreläsa stycken af denna. För att lägga sista handen vid sitt verk reste skalden år 19 till Grekland; derifrån ämnade han fara till Asien för att der qvarblifva en längre tid, men beslöt i stället att återvända med Augustus, som han träffade i Athen. På hemvägen insjuknade V. och afled d. 21 Sept. år 19 f. Kr. i Brundisium. Han jordades efter egen önskan vid Neapel, der nu ofvanför Posilipogrottan »Virgilius' graf» visas. Sjelf skall han hafva författat en grafskrift i ett distichon, som i öfversättning lyder:
»Mantua lifvet mig gaf, Kalabrien döden. Neapel hyser mig. Herdarnas lif, landet och hjeltar jag sjöng».
Till arfvingar af sin stora förmögenhet, uppgående till 10 mill. sestertier (öfver 1,6 mill. kr.), hvilken han dels förvärfvat genom gynnares och vänners frikostighet, dels förkofrat genom egen sparsamhet och omtanke, insatte han sin halfbroder Valerius Proculus, kejsaren, Maecenas samt Varius och Tucca. Till de båda sistnämnde testamenterade han äfven sina efterlemnade skrifter, med förbud for dem att offentliggöra något, som ej blifvit af honom sjelf utgifvet. Att han redan före sin afresa skulle hafva anmodat Varius att bränna »Eneiden», ifall något oförutsedt hände honom, uppgifves jämväl. Visst är emellertid, att Varius och Tucca, särskildt dertill uppmanade af Augustus, utgåfvo »Eneiden» i dess ofullbordade skick, med bibehållande t. o. m. af 58 oafslutade verser.
V. var en ren och ädel karakter, mild och öfverseende mot andra samt anspråkslös och blygsam. I sitt sätt var han något tafatt, ja nästan skygg. Ej ens umgänget med tidens högt uppsatta och vittra män inverkade på honom derutinnan: han var och förblef, såsom Macrobius säger, »en landtbo, en bland buskar och i skogen uppvuxen bondson». I Neapel kallade man honom »Parthenius», eller »den jungfrulige», på grund af hans kyska sinne och rena vandel. Dock fattades ej belackare och afundsmän, hvilka dels beskyllde honom för laster och utsväfningar, dels -- och hufvudsakligast -- sökte nedsätta hans skaldeära. Denna vann dock erkännande ej blott inom den trängre kretsen af vitterhetsidkare och vänner, utan ock hos allmänheten, så att V. till och med på teatern blef föremål för folkets hyllning. Framförallt fann han hos dem, som lärde närmare känna honom, en tillgifvenhet, hvilken utan tvifvel i väsentlig mån framkallades af hans blida och älskliga väsende, samt en beundran, som viste ej endast att uppskatta hvad han åstadkommit i diktväg, utan ock att stödja och uppmuntra
Källa: Project Runeberg ·
