Sida 582
Violettblindhet ...
hos cellerna. V. framlade sin lära i fullt utbildad form våren 1858 i en föreläsningsserie, som under titeln Die cellularpathologie in ihrer begründung auf physiologische und pathologische gewebelehre s. å. utgafs såsom 1:sta delen af ett stort verk öfver patologien. I verkets 2:dra del, Die krankhaften geschwülste (3 bd 1863--67), behandlar V. från genetisk ståndpunkt svulstläran i hela dess omfång. Detta tyvärr ofullbordade arbete betecknar ett nytt skede i vår kännedom om svulsterna. Men äfven inom andra områden af vetenskaplig forskning har V. gjort betydande insatser. Han har inlagt stora förtjenster om statsmedicinen, hygienen, sjukvården m. m. Vidare har han redigerat en stor »Handbuch der speciellen pathologie» (1854--62), hvilken utgjort mönstret för de omfattande samlingsverk, som sedan dess utkommit i Tyskland. Sedan 1852 har han varit en af redaktörerna af »Jahresbericht über die leistungen und fortschritte der medicin» och sedan 1866, tillsammans med v. Holtzendorff, utgifvit den berömda »Sammlung gemeinverständlicher wissenschaftlicher vorträge», af hvilken flere hundra häften utkommit. -- V. intager en framstående ställning äfven såsom antropolog, arkeolog och etnograf. I Tyskland har han alltsedan 1860-talet varit den forskare, som flitigast sysselsatt sig med kraniologien, i den riktning, hvartill A. Retzius gaf uppslag, samt utgifvit en mängd afhandlingar och mått-tabeller öfver kranier, t. ex. Über einige merkmale moderner menschenrassen am schädel (1875) och Beiträge zur physiologische anthropologie der deutschen (1876). Tillsammans med Bastian stiftade han det tyska antropologiska sällskapet. Genom antropologien fördes han in på arkeologien, till hvars lyftning inom Tyskland han bidragit genom impulser och genom egna arbeten (t. ex. Über pfahlbauten und hünengräber och Die urbevölkerung Europas, bägge i ofvannämnda »Samml. gemein.-verst. wissensch. vorträge»). Derjämte stod han Schliemann vid sidan i striden om betydelsen af dennes gräfningar och företog 1879 i hans sällskap vetenskapliga resor i Mindre Asien och Egypten. Såsom exempel på hans etnografiska intresse må nämnas det verksamma stöd han lemnade Bastian vid uppförandet och utvidgningen af »Museum für völkerkunde» i Berlin. -- Sina demokratiska åsigter har V. hela sitt lif förblifvit trogen och har såsom en af Fortschrittspartiets och derefter det Tyskfrisinnade partiets ledande män kraftigt förfäktat dem i preussiska deputeradekammaren (från 1862) och i tyska riksdagen (sedan 1880; vid Junivalen 1893 föll han igenom). Särskildt må påpekas den framstående del han tog i den kyrkopolitiska striden på 1870-talet, hvilken han (1873) döpte med namnet »kulturkampen». Då V. fyllde 70 år, d. 13 Okt. 1891, blef han föremål för en storartad hyllning af vetenskapsmän (bl. a. genom en diger festskrift, innehållande »Internationale beiträge zur wissenschaftl. medicin») och meningsfränder icke blott inom Tyskland, utan från nästan alla land i Europa. Sedan d. 15 Okt. 1892 till d. 15 Okt. 1893 är han Berlinuniversitetets rektor. Jfr W. Becher: »Rudolf Virchow. Eine biographische studie» (1891). R. T--dt.
Virdar. Se Värend.
Virdois (F. Virtaa), bestämdt sedan 1859 att bilda egen kyrkoförsamling, men tillsvidare ännu underlydande Ruovesi konsist. pastorat, Åbo ärkestift, Finland. Areal 1,317 qvkm. Befolkningen, finsktalande, 7,372 personer (1890). A. G. F.
Vire [vir], kustflod i Normandie, Frankrike, rinner upp i sydvestligaste delen af depart. Calvados, flyter genom depart. Manche och bildar slutligen gräns mellan detta och Calvados samt faller ut i Seinebukten. Längd 132 km. Jfr Vådevill.
Vireda, socken i Jönköpings län, Norra Vedbo härad. Areal 6,510 har. 1,025 innev. (1892). V. bildar med Hagrida ett regalt pastorat. Linköpings stift, Norra Vedbo kontrakt.
Virement [virma'ng], Fr., handelst., ömsesidig afräkning af fordran och skuld, som uppgå till lika belopp; statsv., öfverföring af en post från en titel i budgeten till en annan.
Viren, insjö i V. och Ö. Vingåkers socknar i Södermanland, omkr. 13 km. lång och högst 3 km. bred, 34 m. öfver hafvet, upptager fr. v. Vingåkersån från Tisaren och Sottern i Nerike samt från s. Forsaån från Tisnaren. Genom Djulaån l. Åkeforsån har den aflopp till Yngaren (se d. o.).
Virenius, Samuel, biskop, f. i Virserums prestgård 1647, antog namnet V. efter födelseorten och blef student i Upsala 1666, men relegerades 1667 såsom medanstiftare af ett öfverfall på universitetets rektor. Han for då till Rostock, hvarest han promoverades till filos. magister 1670, hemkom derefter och prestvigdes 1674, var regementspastor vid Uplands rytteri under kriget i Skåne 1676--77 och fick sistn. år samma syssla vid Lifregementet till häst samt utnämndes 1678 till hofpredikant, 1680 till öfverhofpredikant och konungens biktfader (efter Spegel). Från denna tid var V. hardt när oskiljaktig från Karl XI:s person, rådfrågades af honom i högvigtiga regeringsärenden och spelade ungefär samma rol som hundra år senare biskop Wallquist hos Gustaf III. V. kallades 1688 till biskop i Vexiö och fick vid jubelfesten 1693 teol. doktors titel. Hans barn adlades 1689 med namnet Cederstierna. Vid riksdagarna 1680 och 1682 uppträdde V. ihärdigt såsom ifrare för enväldet. Han sökte vid riksdagen 1697 motsätta sig den unge konungens myndighetsförklaring, hvarför han föll i onåd hos Karl XII. V. dog i Febr. 1703. Såsom predikant åtnjöt han stort anseende.
Wire-rope [oäjr råp], Eng., wire-tross. Se Tågvirke, sp. 1189.
Virestad. 1. Socken i Kronobergs län, Allbo härad. Areal 30,531 har. 4,561 innev. (1892). V. utgör ett regalt pastorat, Vexiö stift, Allbo kontrakt. -- 2. Friherreskap, som d. 5 Febr. 1647 gafs åt Lennart Torstensson, omfattade V. och Stenbrohults socknar med alla dertill höriga och kronan behållna gods och gårdar samt behållen kyrkotionde.
Viret [-re'], Pierre, schweizisk reformator, en af Calvins varmaste anhängare, född 1511 i
Källa: Project Runeberg ·
