Sida 303
Wergeland ...
Lassen, hvilken också skrifvit »Henrik Wergeland og hans samtid» (2:dra uppl. 1877). Äfven H. Schwanenflügel har skrifvit en intressant skildring: »Henrik Wergeland, en literærhistorisk skitse» (1877). W:s syster, författarinnan Jakobine Camilla Collett (se Collett, 3), har i sin bok »I de lange nætter» (1862) lemnat högst intressanta vinkar för uppfattningen af W., hvars verksamhet ytterligare belysts af Olaf Skavlan, L. K. Daa, Henrik Jæger m. fl. Efter W:s efterlemnade papper utgaf O. Skavlan 1892 »H. W. Afhandlinger og brudstykker». Jfr Norge, sp. 1381 o. f. E. H.
3. Wergeland, Jakobine Camilla, den föregåendes syster. Se Collett 3.
4. Wergeland, Harald Nicolai Storm, norsk militär, statsråd, född i Bergen d. 27 Maj 1814, den föregåendes kusin, var son af sjökaptenen Gert Chr. Storm och Ingeborg Birgitte Wergeland samt adopterades af sin morbroder prosten Nicolai W. Han blef officer 1831 och utgaf 1847--51 tillsammans med I. Waligorsky den första större vägkartan öfver Norge (Veikart över Norge). År 1846 blef W. förste kommissarie vid gränsregleringen mellan Norge och Ryssland, 1849 lärare vid militärhögskolan och 1852 öfverstelöjtnant i generalstaben. Han studerade 1853 telegrafväsendet i Berlin och Hamburg samt blef 1857 chef för generalstaben och 1859 generalmajor. År 1860 utnämndes han till statsråd, men afgick 1868, närmast derför att han ej fann villigt öra för sina militära organisationsplaner och deraf betingade penninganslag. Han blef då brigadchef och kommendant på Akershus fästning. W. af gick 1872 såsom utomordentligt sändebud till hofven i Wien, Rom och München för att notificera tronombytet i Sverige och Norge. År 1879 utnämndes han till generallöjtnant och generalfälttygmästare, hvilka befattningar han bibehöll till 1890, då han tog afsked. W. har i många år varit redaktör af »Norsk militært tidsskrift» och sjelf skrifvit en mängd artiklar i militära frågor. Sedan 1871 var han en lång tid också styresman i Norsk jæger- og fiskeriforening och har visat stort nit för främjande af fiske och ostronodling i Norge liksom äfven för andra näringsgrenar. W. åtnjuter anseende som en i hög grad vetenskapligt bildad officer. E. H.
5. Wergeland, Oscar Arnold, norsk målare, son af en kusin till W. 2, född i Kristiania d. 12 Okt. 1844, vistades flere år i München och tillhör helt och hållet München-skolan. Flere af hans taflor äro framstående arbeten, ofta med ett historiskt underlag. Särskildt bekant är den i stortingssalen i Kristiania förvarade Rigsforsamlingen paa Eidsvold 1814, som kräft noggranna studier och erbjudit icke få svårigheter, hvilka konstnären emellertid lyckligt förstått att lösa. Bland hans öfriga arbeten märkes frisen (Murare i arbete) till Frimurareordens nya hus i Kristiania (1892). År 1889 blef W. utnämnd till ofverlärare vid konst- och handtverksskolan i Kristiania. E. H.
Vergennes [värsjä'n], Charles Gravier, grefve de V., fransk diplomat och statsman, född d. 29 Dec. 1719 i Dijon, der hans fader var parlamentsledamot, beträdde 1740 den diplomatiska banan och blef snart invigd i den hemliga diplomati, genom hvilken Ludvig XV plägade roa sig med att motarbeta sina egna ministrar. Redan 1755 blef han sändebud i Konstantinopel (följande året med ambassadörs rang) och ådagalade der ganska stor skicklighet, men Choiseul (se Choiseul 1) ansåg honom dock ej nog djerf, utan hemkallade honom 1768. Efter Choiseuls fall blef V. åter använd i ett synnerligt maktpåliggande värf, nämligen såsom fransk ambassadör i Sverige, då Gustaf III 1771 af Ludvig XV utverkade tillsättandet af en sådan. Derigenom kom V. att spela en rol vid den af Frankrike gynnade revolutionen d. 19 Aug. 1772. Den instruktion, som han vid sitt affärdande erhöll, gick dock blott ut på att han skulle söka åstadkomma en försoning mellan de svenska partierna, och i öfverensstämmelse dermed understödde han också Gustafs sträfvanden för den s. k. kompositionen (se d. o.) vid riksdagen 1771--72 samt visade sig, påverkad af Axel v. Fersen, i början föga benägen för de planer på en statshvälfning, som började uppstå hos konungen, sedan kompositionsförsöket misslyckats. Slutligen lät han sig dock vinnas för dem, förmedlade underhandlingarna derom mellan Gustaf III och Ludvig XV och försträckte penningar till utförandet. Den lyckliga utgången af revolutionen förvärfvade honom stort anseende i Frankrike, och efter Ludvig XVI:s tronbestigning hemkallades han 1774 för att blifva utrikesminister. Såsom sådan visade han visserligen ej någon högre genialitet, men klokhet, fosterlandskärlek och en större aktning för tro och heder, än som vanligen utmärkte denna tids statskonst. Frankrikes utrikespolitik under hans ledning utgör kanske det vackraste bladet i Ludvig XVI:s historia. 1756 års förbund med Österrike hade dittills för Frankrike medfört beroende och förlust af dess kolonialvälde till England. V. lyckades väl icke återställa detta välde, men genom att låta Frankrike understödja de nord-amerikanska koloniernas resning åvägabragte han dock ett väsentligt bakslag mot Englands makt. Förbundet med Österrike lät han bestå, men med en fullt sjelfständig politik för Frankrike, som genom att flere gånger med framgång motsätta sig kejsar Josef II:s ärelystna planer började återvinna sitt under Ludvig XV:s slappa regering förlorade anseende i Europa. V:s förtjenster härom voro så mycket större, som han vid genomförandet af denna sjelfständiga politik hade att kämpa mot drottning Maria Antoinettas sträfvanden att inverka på konungen till förmån för sin broder kejsar Josef II. Deremot var hans inflytande på den inre styrelsen ej lika lyckosamt. Kostnaderna för hans yttre politik ökade förvirringen i det franska finansväsendet och påskyndade dermed revolutionen. Han hade ej nog verklig statsmannablick för att kunna tyda de tecken, som förebådade denna, och inse, att den endast genom kraftiga reformer kunde afvändas, utan motarbetade i stället Turgots sträfvanden i denna riktning. Och då han, sedan premierministern Maurepas 1781 aflidit, fick ett ökadt inflytande äfven på den inre styrelsen, använde
Källa: Project Runeberg ·
