Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

i Norge, hvilken väckte stort uppseende och belönades med första premien af »Selskabet for Norges vel». År 1812 utnämndes han till komminister i Kristianssand och gjorde sig bemärkt som en utmärkt predikant samt blef stadens förste representant i församlingen på Eidsvold 1814. Der uppträdde W. mycket häftigt och ofta utmanande som ifrig anhängare af det wedelska partiet, hvilket betraktade Kristian Fredrik och hans sträfvanden med mycket misstroende och i stället arbetade för en förening med Sverige. Vid valet till urtima stortinget 1814 blef han förbigången. Följande år utnämndes han af Karl Johan till hofpredikant och 1816 till kyrkoherde i Eidsvold. S. å. utgaf han sin våldsamma och ensidiga broschyr Danmarks politiske forbrydelser imod Norge, hvilken uppväckte en häftig strid och framkallade en skarp kritik i »Nationalbladet». Längre fram (1833) utgaf W. till försvar för sin son Henrik en Retfærdig bedömmelse af Henrik Wergelands poesi og charakter och gjorde äfven några inlägg i »dæmringsfeiden». Derjämte skref han psalmer och predikningar. W. dog d. 25 Nov. 1848 i Eidsvold. E. H.

2. Wergeland, Henrik Arnoldus, norsk skald, den föregåendes son, född d. 17 Juni 1808 i Kristianssand, röjde redan som skolgosse sin poetiska begåfning genom små vers och komedier samt fick vid tretton års ålder t. o. m. en liten novell, Blodstenen, införd i »Morgenbladet» under märket »W. q. x». Då novellen sedan upptogs i Elmqvists »Lsesefrugter», ansågs sjelfve Washington Irving vara författaren. Vid faderns förflyttning till Eidsvold, 1817, kom W. i Kristiania katedralskola och blef student 1825. År 1827 skref han farsen Ah! under sitt bekanta märke Siful Sifadda och redan året derpå ännu en fars samt det tämligen klena dramat Sinclairs död. Under loppet af mindre än ett år fullbordade han derefter sitt väldiga opus Skabelsen, mennesket og Messias, ett »mensklighetens epos», såsom han sjelf kallade det, hvilket arbete dock, trots sin storslagenhet och snillrikhet i vissa delar, såsom helt betraktadt är lika oformligt som oklart och vimlar af plattheter. Det förblef emellertid ständigt hans älsklingsarbete, och ännu på sin dödsbädd var han sysselsatt med en omarbetning af detsamma. År 1830 började hans långvariga strid med Welhaven (se denne), under hvilken han äfven rastlöst kastade sig in på andra områden, såsom kampen för högtidlighållandet af d. 17 Maj och redigeringen 1835--37 af den föga ansedda tidningen »Statsborgeren». Än arbetade han för folkets upplysning genom en skrift For almuen, hvari han ömsom meddelade stycken ur fäderneslandets historia, ömsom gaf läkareråd; än sökte han upphjelpa husslöjden och gjorde i sådant syfte stora inköp af vadmal, än stred han väldigt mot sakförarnas utsugningssystem. Af denna så ytterst rörliga period af sitt lif har han i en samling sjelfbiografiska skisser med titeln Hasselnödder (1845) lemnat en glänsande och synnerligen humoristisk teckning. År 1829 deltog W. i det s. k. »Torveslaget (se d. o.) i Kristiania med anledning af firandet af d. 17 Maj, och 1837 var han på Kristiania teater invecklad i »teaterslaget», som utkämpades vid uppförandet af hans stycke Campbellerne. Men hans tid och krafter räckte till ännu mera, både ett hänsynslöst skrifveri i tidningarna och annat, hvarigenom han ådrog sig långa processer med åtföljande förargelse och kostnader. År 1839 förlofvade och gifte han sig och erhöll derjämte anställning vid universitetsbiblioteket, hvarför det såg ut, som om han äntligen skulle hafva kommit i lugnare förhållanden, i synnerhet som han också dragit sig tillbaka från tidningarna. Då emottog han 1839 af konung Karl Johan, som med några smärre undantag alltid varit en varm vän af W., ett understöd af 200 specie-daler för att skrifva »fritt valda arbeten till allmogens upplysning», och detta hans förhållande till konungen ryckte honom åter ut i striden, denna gång mot både gamla vänner och gamla fiender, hvilka beskyllde honom för att hafva sålt sig och blifvit »hofpensionär». Han blef emellertid icke svaret skyldig. Det kom i form af en rad bitande farser, såsom Stockholmsfarerne, Engelsk salt, Vinægers fjeldeventyr, Den constitutionelle m. fl., i hvilka han ganska lyckligt affärdade sina motståndare, allt under det han i sitt blad »For arbeidsklassen», hvilket egde bestånd till hans död, troget sträfvade för menige mans upplysning. En af de vackraste sidorna i W:s verksamhet var hans sträfvan att ur grundlagen få aflägsnadt förbudet mot judarnas bosättning i Norge, och sitt bästa uttryck fick densamma i de båda dikterna Jöden (1842) och Jödinden (1844). Till tack för detta hans bemödande reste »tacksamma judar utom Norge» 1857 den minnesvård, som ännu i dag pryder hans graf på Vor Frelsers begrafningsplats i Kristiania. I Nov. 1840 utnämndes han till riksarkivarie, hvilket ämbete han behöll till sin död. Han afled i Kristiania d. 12 Aug. 1845. Den 17 Maj 1881 aftäcktes på Eidsvoldspladsen i Kristiania hans bronsstaty (mod. af Br. Bergslien), vid hvilket tillfälle festtalet hölls af Björnstjerne Björnson. -- Bland W:s arbeten äro utom de redan nämnda att märka Den engelske lods (1844), som inrymmer en samling vackra reseskildringar och äfven den bekanta dikten Hardanger, vidare Jan van Huysums blomsterstykke samt hans ofta särdeles fint utarbetade småstycken, såsom Til min gyldenlok och Kongen kommer, fosterländska sånger m. fl. Många af hans arbeten bära improvisationens prägel och tillfredsställa derför icke de formella krafven. Detta gäller dock mest hans tidigare diktalster, ty i de senare nådde han en vida större klarhet. Dessa höra också genom sin storslagna poetiska flygt, sina djerfva och originella bilder till det bästa poesien skapat, och det är i dem hans namn skall lefva, så länge norskt tungomål talas. I sin strid för »norskheten» gick han för långt och drog ofta löje öfver sig, men såsom den, der i en bekymmersam tid bar nationalitetens fana högt, och som den hjertevarme arbetaren för allmogeklassens bästa skall han alltid intaga sin plats i sitt fosterlands historia och i ett tacksamt folks hjerta. Hans samlade skrifter (9 bd, 1852--57) utgåfvos, på föranstaltande af studentföreningen, af Hartvig