Sida 683
Voltige, Fr., öfning i att ledigt sitta upp på en häst
vätska, eger sönderdelning l. elektrolys (se d. o.) rum, och dervid är mängden sönderdelningsprodukter på tidsenheten proportionel mot strömstyrkan. Apparater, som äro afsedda för mätning af strömstyrkan medelst elektrolys, kallas volta-elektrometrar l. voltametrar. Bland dessa är knallgasvoltametern den vanligaste. En ampère (se Ohmska lagen) förvandlar på en sekund 0,09373 mgr. vatten till knallgas. Elektrolyserar man vatten och tager reda på vigten af den under en viss tid utvecklade knallgasen, kan man följaktligen lätt beräkna strömstyrkan i ampère. Enligt Faradays lag (se Elektrolys) äro de genom en och samma ström vid elektrolysering af olika ämnen uppstående sönderdelningsprodukterna kemiskt eqvivalenta, så att man kan använda hvilken elektrolyt som hälst till mätning af strömstyrkan, och sålunda uppstå silfvervoltametrar, kopparvoltametrar o. s. v. -- Man bör noga skilja mellan orden »voltameter» och »voltmeter» (se d. o.). A. Bi-n.
Voltas båge. Se Galvanisk ljusbåge.
Voltas fundamentalförsök. Se Galvanism.
Voltas kontaktsteori. Se Elektrokemiska teorien, Galvanisk stapel och Galvanism.
Voltaskop (af Grek. skopein, se), fys., kallas ett instrument, som angifver tillvaron af svaga elektriska strömmar medelst jodreaktion. Ett med stärkelseklister och jodkaliumlösning indränkt stycke filtrerpapper insättes i strömbanan; jod afskiljes då vid den positiva elektroden och färgar stärkelsen blå. E. S.
Voltas ljusbåge. Se Galvanisk ljusbåge.
Voltas pistol. Se Elektriska pistolen.
Voltas Stapel. Se Galvanisk stapel.
Voltemat, Henrik Julius, historisk skriftställare, född 1723, son af en från Reval bördig öfverstelöjtnant vid Uplands regemente, studerade vid Upsala universitet och utnämndes på 1740-talet till docent i historia derst. utan att hafva ernått filos. magistergraden, hvarefter han fick professors titel. Då ett starkt parti inom det akademiska konsistoriet alltjämt motarbetade hans befordran till ord. lärostol, besvärade V. sig 1756 hos rikets ständer, hvilka då tillerkände honom lagmans titel. Han blef s. å. informator åt prins Karl och slutligen kammarråd. Död i Stockholm d. 2 Okt. 1765, under det han var ledamot af sekreta utskottet vid riksdagen. V. främjade historieundervisningen vid de svenska läroverken, bl. a. genom sina i ungdomen författade kompendier Genväg till de förnämsta europeiska staters historia till 1739 års slut (1741; flere uppl.), Anvisning till hela nyare geographien (1742, ny uppl. 1779), Anvisning till hela statskunskapen (1742) och Aldra nyaste historien om Angeland från 1677--1739 (1744).
Wolter, Charlotte, tysk skådespelerska, f. i Köln 1834, beträdde tidigt scenen och hade efter hand engagemang i Budapest, Wien och Brünn, vid Victoria-teatern i Berlin (1859--61) och Thalia-teatern i Hamburg, utan att väcka någon större uppmärksamhet. Efter ett glänsande gästspel på Hofburg-teatern i Wien vardt hon anställd derst. 1862 och utvecklade sig till en allt högre konstnärlighet i det tragiska hjeltinnefacket. Hennes klangrika stämma kan gripande tolka djupa sinnesrörelser, och hennes sköna utseende lånar sig till ett särdeles uttrycksfullt minspel. Framställningen präglas af samma enkla klarhet och följdriktighet, som man finner hos den franska skolan. Hennes Phaedra, Medea och Lady Macbeth äro skapelser, som i afseende på helgjuten storhet jämförts med Ristoris konst. Bland fru W:s andra roller kunna nämnas Sappho, Iphigenia, Kleopatra, Messalina, Maria Stuart och Adrienne Lecouvreur. I moderna franska dramer har hon ernått betydande verkningar genom kraften i lidelsernas uttryckande och på senare tiden fått en specialitet i återgifvandet af äldre salongsdamer. Hon är enka efter den belgiske diplomaten grefve O'Sullivan de Gros.
Volterra, stad uti italienska prov. Pisa, ligger på en olivklädd höjd omkr. 554 m. öfver hafvet och omgifves af en väldig, af sandstensblock uppförd mur (7,300 m. i omkrets, delvis 12 m. hög och 4 m. tjock). Inom denna upptager den nuv. staden endast sydligaste delen, bredvid fästningen (nu korrektionshus), som består af två delar: Cassero l. Rocca Vecchia, uppförd 1343 af Gaultier de Brienne, hertig af Athen, och Rocca Nuova, byggd af florentinarna (1472). Staden är säte för en biskop och har omkr. 5,500 innev., af hvilka en stor del är sysselsatt med tillverkning af alabasterarbeten. Ur alabasterbrotten kring V. brytas årligen närmare 600 ton, men den finaste alabastern erhålles från grufvorna vid La Castellina s. om Livorno. I trakten kring V. finnas äfven saltkällor med saliner (jernväg derifrån till kusten) samt boraxkällor. Staden eger flere märkliga byggnader från sin sjelfständighetstid i 13:de årh., bl. a. Palazzo dei Priori l. Pal. pubblico, en vacker, men moderniserad byggnad från tiden 1208--57, Pal. Tagassi, med nationalmuseum (bildadt 1731), bestående af en värdefull samling af etruskiska fornsaker, mest grafurnor af alabaster, sandsten eller terracotta, samt arkiv och bibliotek, katedralen (invigd 1120, utvidgad 1254), utmärkt för sin rika marmordekoration och sina skulpturer, samt den oktogonala dopkyrkan S. Giovanni, till en del måhända från 7:de, men hufvudsakligen från 13:de årh. Från forntiden härröra jämte muren en 6 m. hög hvalfbåge, Porta del Arco, rester af en amfiteater och en aqvedukt, termer, nekropol m. m. -- Staden kallades af etruskerna Velathri (af romarna Volaterrae) och var en af deras 12 förbundsstäder. V. blef senare ett romerskt municipium, men förföll småningom och förstördes fullständigt i 10:de årh. I 12:te och 13:de årh. var det en fri stad, men kom i 14:de årh. under Florens. I V. föddes romerske satirikern Persius och målaren Daniele da Volterra.
Volterra, D. da. Se Ricciarelli.
Voltige [vålltisj], Fr. (af Ital. volteggiare, tumla, af volta, vändning), öfning i att ledigt sitta upp på en häst och sitta af den utan hjelp af stigbyglar; öfningar på gymnastik-trähäst; lindansning på slak lina; luftsprång, konstsprång. -- Verb: voltigera [-sje-]. -- Voltigör
Källa: Project Runeberg ·
