Sida 352
Westerlund, Karl Agardh
»regementsform» (se d. o.), försvann snart. Dock förekomma ståthållare äfven sedermera under 1500-talet, residerande på kungsgården Skaraborg, som grundades 1545, men af danskarna förstördes 1612 (ej att förvexla med det nuv. så benämnda stället, 5 km. från staden på hospitalshemmanet Stora Tveta, hvilket sannolikt varit blott en enskild borganläggning). Sigismund utnämnde 1594 Erik Stenbock till ståthållare i V. med vidsträckta fullmakter. Äntligen styckades landskapet varaktigt genom 1634 års regeringsform i två landshöfdingedömen: Skaraborgs län (med säte i Skara till 1660, derefter å Marieholm) och Elfsborgs län (med säte i Göteborg till 1679, derefter i Vänersborg), från hvilket senare år 1679 några härad slogos in i det nybildade Göteborgs och Bohus län. Emellertid tillät R. F. en tillfällig förening af bägge länen under en öfverlandshöfding l. generalguvernör; såsom sådan fungerade ock Nils Bielke 1634--36, Lennart Torstenson 1648--51, pfalzgrefven Adolf Johan 1651--54 och K. G. Mörner 1716--19 (hans distrikt omfattade hela sydvestra Sverige). Men 1719 års R. F. förbjöd äfven detta. Numera betecknar namnet V. icke i något afseende någon enhet (om icke för nationsföreningar vid universiteten, äfven härvidlag dock Göteborg emanciperadt). -- Såsom gränslandskap har V. gång på gång fått vidkännas krigets hemsökelser. Dess sagohistoria är fylld med berättelser om norska krig. Under äldre historisk tid var det ofta skådeplats för inbördes fejder (Elgarås 1205, Lena 1208, Gestilren 1210, Hofva 1275, Gälaqvist 1279, Falköping 1389). Sedermera hafva alla danska krig mer eller mindre berört dess område (särskildt åren 1452, 1511, 1520, 1566, 1612, 1676). Sedan Roskildefreden lagt Bohus län och Halland till dess förmurar, blef det bättre, och några anfall från sjösidan mot slutet af Stora nordiska kriget äro V:s sista känning af fiendehand. -- Först på 1800-talet hafva bosättningarna i den norra skogsbygden vunnit den utbredning, att nya pastorat der kunnat bildas. Eljest var bygden tidigt ungefär densamma som nu. Befolkningen i de till Småland gränsande delarna, der boken och eken trifdes, fann redan under medeltiden en ny näring i tillverkning och försäljning af hvarjehanda träsaker, upphofvet till gårdfarihandeln (se d. o.). Nya städer tillkommo småningom. Bogesund (sedermera Ulricehamn) omtalas redan 1310, Hjo 1413, Lidköping erhöll privilegier 1446 och nyanlades 1670. På den vigtiga platsen vid Vesterhafvet fanns förut Lödhusa, efter 1473 Nya Lödöse, 1607 Gamla Göteborg och 1618 Nya Göteborg (med privilegier af 1621). 1583 uppstod Mariestad, 1619 Alingsås, 1620 Brätte, som 1642 sammanslogs med det nyanlagda Vänersborg, och 1622 Borås, gårdfarirörelsens medelpunkt.
För V:s antiqviteter och »folklore» verka i våra dagar V:s fornminnesförening, stiftad 1863 af Kl. J. Ljungström, samt V:s landsmålsförening vid Upsala universitet, stiftad 1872 af O E. Norén. Källor och literatur till dess historia: Fornminnesföreningens »Tidskrift» (1869, 72, 77, 88); »Vestgötalagen» (utg. af Collin-Schlyter, (1827); Rabenius: »De antiquis Vestrogothia legiferis» (1769); Tidgren: »V:s historia» (1787; mycken lärdom och flit); Lindskog: »Beskrifning öfver Skara stift» (5 dlr 1812--16); beskrifningar öfver särskilda härad af Kl. J. Ljungström (Redväg, Ås, Veden, Kinnefjerding, Kålland, Vartofta och Väne 1861, 1865, 1871, 1877, 1884), af H. Hildebrand (Valla i Vitt. hist. o. ant. akad:s handl.) samt af Djurklou i reseberättelser till nämnda akademi (1868--69); dertill en del disputationsliteratur öfver särskilda härad, socknar och städer från 1700- och början af 1800-talet. Jfr Styffe: »Skandinavien under unionstiden» (2:dra uppl. 1880). Kj.
Vesterhafvet. Se Nordsjön.
Vesterhaninge, socken i Stockholms län, Sotholms härad. Areal, 11,843 har. 1,993 innev. (1891). V. bildar med Muskö ett konsistorielt pastorat, Strengnäs stift, Södertörns kontrakt.
Vesterhejde, socken i Gotlands län, Södra häradet. Areal 2,710 har. 486 innev. (1891). Annex till Stenkumla, Visby stift, Medelkontraktet.
Westerholm, Viktor Axel, finsk landskapsmålare, född i Åbo d. 4 Jan. 1860, studerade i Düsseldorf 1878--80 och 1881--83. Bland hans första sjelfständiga arbeten må nämnas tre höstlandskap från Åland: Höststämning (1884), Oktoberdag (1885, i finska konstföreningens galleri; belönad med silfvermedalj vid verldsutställningen i Paris 1889) och Eckerö postbrygga. Trots den framgång han vann med dessa taflor, har hans sträfvan sedan varit att arbeta sig ifrån det düsseldorfska manéret samt komma till ett sannare och mer personligt uppfattnings- och framställningssätt, och detta sökande har synbarligen menligt inverkat på hans produktion. Fortfarande målar han för det mesta landskap från Åland. Ett sådant, Gråväder, erhöll 1889 finska statspriset för landskapsmålning. Från Paris, der W. vistats med finska konstföreningens s. k. »Hovingska stipendium», hemförde han småbilder eller studier i skisserande impressionistmanér och af en utmärkt stämning (finska konstföreningens höstexposition 1890). J. J. T.
Vesterjökel (Isl. Snaefellsjökull), ett 1,436 m. högt berg på Islands vestra kust, på yttersta udden af Snaefellsnes, mellan vikarna Breiðifjörðr och Faxaflói. V. är en slocknad vulkan, hvars öfre del är betäckt med evig snö. I klart väder kan det af sjöfarande ses på ett betydligt afstånd. E. Ebg.
Vesterlanda, socken i Göteborgs och Bohus län, Inlands Torpe härad. Areal 7,059 har. 2,030 innev. (1891). Annex till Hjertum, Göteborgs stift, Elfsyssels Södra kontrakt.
Vesterljung, socken i Södermanlands lan, Hölebo härad. Areal 9,936 har. 1,347 innev. (1891). V. utgör ett konsistorielt pastorat, Strengnäs stift, Daga kontrakt.
Westerlund, Karl Agardh, botanist, zoolog, född i Berga by, Kalmar landsförsamling, d. 12 Jan. 1831, blef 1853 student i Upsala och 1855 i Lund, der han aflade filos. kandidatexamen 1860 och promoverades till filos. doktor 1862, sedan han försvarat afhandlingen Bidrag till kännedomen af Sveriges
Källa: Project Runeberg ·
