Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

Beklädnadsäxter (sp. 151), Chamaerops och Krollsplint. -- Vegetabiliskt vax. Se Vax.

Vegetarism (vegetarianism) kallas en lära, enligt hvilken menniskans naturliga föda i hufvudsak borde vara sammansatt af sådana födoämnen, som härstamma från växtriket. Namnet är bildadt af Lat. vegetare, »uppfriska», »stärka», emedan denna läras anhängare, vegetarierna (vegetarianerna), anse, att endast en sådan föda, som de föreslå, är egnad att underhålla en god helsa. Tillika framhålla de, att menniskokroppens byggnad visar -- särskildt med hänsyn till tänderna och matsmältningskanalen -- en påfallande likhet med de fruktätande djurens och en lika så påfallande olikhet med såväl gräsätarnas som köttätarnas (rofdjurens), samt att den stimulerande verkan, som köttfödan anses medföra, framkallar en sjuklig stegring af könsdriften och en törst, som alstrar behofvet af rusdrycker. Slutligen betona vegetarismens försvarare, att genom köttätandet och dess förutsättningar -- husdjurens uppfödande till slagt och deras slagtande samt de nedriga grymheter mot djur, som dermed stå i sammanhang -- mensklighetskänslan förslöas och den moraliska ståndpunkten sänkes, i det man vänjer sig att betrakta dessa grymheter såsom ett nödvändigt element i verldsordningen, såsom ett vilkor för den menskliga kulturen. Vegetarismen lär, att ingen motsägelse, utan fastmera den fullkomligaste harmoni råder mellan de fysiska vilkoren för det menskliga lifvet och utvecklingen af menniskonaturens etiska sida. På denna harmoni ligger tonvigten i hela vegetarismen, och det är detta, som gifver den karakteren af en verldsåskådning.

Det är otvifvelaktigt, att menniskans kropp från vegetabiliska födoämnen, utan någon tillsats af födoämnen från djurriket, kan erhålla en fullständig näring. I födoämnen från växtriket finnes såväl ägghvita som fett och kolhydrat (se Födoämnen). Men fettet ingår i större mängd egentligen endast i de ätbara vegetabiliska oljorna, och dessa kunna på många trakter af vår jord endast med svårighet erhållas. Redan denna omständighet utgör ett vigtigt inkast mot en rent vegetabilisk föda. Ännu vigtigare är det, att de flesta vegetabiliska födoämnen i förhållande till de animaliska äro fattiga på ägghvita och att den i dem ingående ägghvitan i vår tarm i allmänhet tillgodogöres med en rätt betydande förlust (20--30 proc. och högre). Följden häraf blir den, att menniskan, om hon uteslutande med vegetabiliska födoämnen vill fylla sitt dagliga behof af ägghvita, är tvungen att förtära en alltför voluminös föda, hvilken å sin sida vållar en alltför stor ansträngning af hennes matsmältningsverktyg och i dem grundlägger sjukliga rubbningar. Också medgifva åtskilliga vegetarier förtärandet af ägg, mjölk och mejeriprodukter (under det de bannlysa allt hvad kött heter). En dylik föda kan anordnas på ett sätt, som tillfredsställer alla fordringar: den innehåller både ägghvita och fett från djurriket, och den principiella skilnaden i afseende å den vanliga blandade födan förefinnes ej mera. Hvad särskildt ägghvitan beträffar, utgör ju ost ett på densamma synnerligen rikt födoämne. Och i smör och mjölk kan ju allt det fett, som kroppen behöfver, erhållas. Denna vegetarism gäller således egentligen endast frågan om vi skola förtära kött eller icke. Såsom sitt hygieniska hufvudskäl mot köttet framhålla vegetarianerna, att i detsamma ingå mikro-organismer och deras produkter m. m. dyl., hvilka på kroppen utöfva ett skadligt inflytande. Ingen förnekar häller, att så kan vara fallet, och i våra dagar har man just på grund häraf allt kraftigare betonat nödvändigheten af en effektiv köttkontroll. Men å andra sidan ådagalägger erfarenheten, att förgiftning genom kött inträffar ytterst sällan, samt att äfven mjölken och åtskilliga vegetabiliska födoämnen kunna vara bärare af sjukdomsfrön. Ville vi vara fullt konseqventa, finge vi slutligen helt och hållet upphöra att äta. -- Ur hygienisk synpunkt finnes intet skäl, hvarför en frisk menniska skulle afsäga sig ett genom sin halt af ägghvita och fett samt genom sin tilltalande smak så utmärkt födoämne som köttet. Att folkslag, som icke hafva tillgång till kött, lefva utan detsamma, är intet skäl för dem, som hafva sådant till sitt förfogande, att afstå derifrån. Dermed är det icke sagdt, att kött lämpligen bör förtäras i huru stora mängder som hälst, eller att man har skäl att fylla en alltför stor del af kroppens näringsbehof med kött. Extraktivämnena i köttet kunna vid alltför riklig tillförsel möjligen åstadkomma rubbningar i kroppens välbefinnande. Likaledes torde ämnesomsättningen kunna i någon mån gestalta sig abnormt och ogynsamt, om kroppens safter i alltför hög grad öfversvämmas med ägghvita. Och slutligen är det möjligt, att köttet vid vissa sjukliga tillstånd kan verka skadligt, och att vissa personer mot detsamma hafva en bestämd idiosynkrasi.

Vegetarismen härstammar från England, och som dess förste apostel betraktas J. Newton (»Return to nature,or defence of vegetable regimen», 1811). År 1847 bildades i London Vegetarian society, som snart spred sin lära till andra land och gaf upphof till flere liknande föreningar. Fram på 1880-talet började den vinna anhängare äfven i Sverige. Bland vegetarismens förkämpar må mämnas Charles Lane, den amerikanske måttlighetspredikanten Sylv. Graham (se denne) och den schweiziske apotekaren Th. Hahn (»Der vegetarianismus», 1869), som i S:t Gallen inrättade en vegetariansk kuranstalt. Mot vegetarismen hafva emellertid fysiologerna uppträdt med ofvertygande skäl. Om vegetariernas sätt att betrakta saken se utförligare i »The perfect way in diet» (»Den rätta dieten». 1891) af med. dr Anna Kingsford och »Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och ekonomiskt hänseende, af Justus» (2 d., 1891).

Vegetation (se Vegetera), växtlif; växtlighet; sammanfattningen af en viss trakts växtverld (jfr Flora). -- Vegetationsorgan, de till växternas näring (i vidsträckt bemärkelse) tjenande organen, i motsats till deras reproduktionsl. fortplantningsorgan. -- Vegetationsperiod, den tid, inom hvilken någon viss