Sida 45
Waitz, Georg
1876; 2:dra [titel-] uppl. 1887), Handwörterbuch der deutschen und neuarabischen sprachen (1870), Babyloniertum, judentum und christentum (1882, antisemitisk) och Geschichtsschreibung bei den griechen (3:dje uppl. 1886). H. A.
Vahu, Se Haju.
Waiblingen, fordom befäst stad i Würtembergska Neckarkretsen, 13 km. n. ö. om Stuttgart. 4,326 innev. (1885). Qvarnar samt tegelslagerier och lergodsfabriker. Hohenstauferna, som egde staden, fingo efter denna eller efter en borg med samma namn i Jagstkretsen binamnet »waiblingar», som af italienarna förvrängdes till ghibelliner (se d. o.).
Waiblinger, Wilhelm Friedrich, tysk författare, f. 1804 i Heilbronn, d. 1830 i Rom, egde en rik fantasi och en lycklig formtalang, men gick under i förvildning. Han författade bl. a. berättelsen Drei tage in der unterwelt (1826), Blüthen der muse aus Rom (1829) och Taschenbuch aus Italien und Griechenland (1829--30). Hans »Gesammelte werke» utgåfvos i 9 bd 1839--40 (3:dje uppl. 1859).
Vaigatj (Samojed. Chaju-dej-ja), ö i Norra Ishafvet, tillhörig ryska guvern. Archangelsk, är i s. skildt från fastlandet genom Jugorsundet och i n. från Novaja Zemlja genom Kariska sundet. Areal 3,700 qvkm. Ön, en fortsättning eller ett fragment af Ural, är bergig, ehuru ej synnerligen hög. För sin rikedom på pelsbärande djur samt på fogel och fisk, men i synnerhet på hvitfiskar i det omgifvande hafvet besökes ön af ryssar och samojeder.
Waigeu, ö n. v. om Nya Guinea, skild derifrån genom Dampiersundet. Den är bergig och skogbevuxen samt har på södra sidan flere långt inskärande vikar. Med en areal af 2,632 qvkm. har den omkr. 6,000 innev. (papuaer), hvilka lyda under sultanen af Tidor, en nederländsk vasallfurste.
Vaillant [vaja'ng], Wallerant, nederländsk målare och kopparstickare, f. i Lille 1623, målade i Frankfurt, i Heidelberg och möjligen äfven i Berlin, men slog sig slutligen ned i Amsterdam, der han dog 1677. Han blef 1639 lärjunge af Erasmus Quellinus i Antwerpen, och hans flamska konstlynne bevisas af hans porträttbilder. En tid bodde han äfven i Middelburg, i hvars Lukas-gille han upptogs 1647. Af porträtten finnas 2 grupper i franska barnhuset i Amsterdam och 3 porträtt af enstaka personer samt 1 grupp i Rijksmuseum, hvartill komma bilder af den store kurfursten och hans gemål i slottet i Berlin. Slutligen finnes af honom en signerad stillebensbild i Dresden, En brefhållare med bref, gåspenna och knif. Allt detta är utfördt i olja. Dessutom finnas af V. utmärkta teckningar af porträtt (Dresden), men han har dock sin största berömmelse inom det slags kopparstick, som kallas »svartkonst» l. mezzotintogravyr (se d. o.). Denna konst, som uppfanns 1642, gick i tredje hand i arf till V., hvilken först praktiskt utbildade den. Det finnes mera än 200 blad i detta manér af hans hand, dels reproduktioner efter samtida, dels sjelfständiga arbeten, mest porträtt. Här må nämnas ett porträtt af honom sjelf, sysselsatt med att teckna Farnesiske tjuren, samt ett porträtt af hans hustru, vidare en stickande fru med två barn, tecknande ung flicka, fyra syskon och konstnärens familj. -- Äfven V:s bröder, Bernard V. (1627--74) och Jakob V. (1628--70), voro konstnärer af samma art. C. R. N.
Vaillant [vaja'ng]. 1. Jean Foy V., fransk numismatiker, f. 1632, öfvergaf läkarebanan för att egna sig åt medaljkunskapen, företog på uppdrag af Colbert vidsträckta resor för att med samlingar rikta det k. myntkabinettet och invaldes 1701 i Académie des inscriptions. Död 1706. V. bragte kännedomen om antikens mynt till en hög ståndpunkt. Till hans förnämsta arbeten räknas Numismata imperatorum romanorum praestantiora (1674; ny uppl. 1743), Numismata aerea imperatorum (1688--97) och Historia Ptolemaeorum Aegypti regum (1701). -- 2. Sébastien V., fransk botaniker, f. 1669, vardt 1708 professor och föreståndare vid Jardin des plantes samt 1716 ledamot af franska vetenskapsakademien. Död 1722. V. uppdagade aningsvis grunddragen till sexualsystemet före Linné. Hans förnämsta arbeten äro Discours sur la structure des fleurs, leurs différences et l'usage de leurs parties (1717; öfvers. på latin 1718) och Botanicon parisiense (fullb. och utg. af Boerhaave 1727; med öfver 300 fig.).
Vaillant [vaja'ng], Jean Baptiste Philibert, marskalk af Frankrike, f. 1790, blef efter att hafva genomgått polytekniska skolan 1809 officer vid ingeniörkåren och deltog 1812 såsom kapten i ryska fälttåget. Fången i slaget vid Kulm (1813), frigafs han efter krigets slut (1814), men kämpade under »hundra dagarna» (1815) för Napoleon. Tagen till nåder af Ludvig XVIII, befordrades V. på grund af sina förtjenster vid Algers intagande 1830 till öfverstelöjtnant och vid Antwerpens till öfverste 1833. Efter att i fyra år hafva fört befälet öfver ingeniörtrupperna i Algeriet och sedermera ledt en del af befästningsarbetena vid Paris blef V. 1845 divisionsgeneral. Såsom general Oudinots närmaste man ledde han belägringen af Rom 1849, då en fransk kår skulle återeröfra staden åt påfven, och betvang staden. V. blef 1851 marskalk samt var 1854--59 krigsminister och under italienska fälttåget (1859) generalstabschef. Såsom minister för det kejserliga huset sedan (1860) inlade han stora förtjenster om den dramatiska literaturen och de sköna konsterna. Efter revolutionen 1870 drog V. sig för en tid undan till Spanien. Död 1872. C. O. N.
Walni. Se Guainia.
Vaisja. Se Indien, sp. 532--533 och 545.
Vaitupu-öarna. Se Ellice-öarna.
Waitz, Georg, tysk häfdatecknare, politiker, född dansk undersåte i Flensborg d. 9 Okt. 1813, idkade 1832--36 juridiska och historiska studier vid Kiels och Berlins universitet samt antogs derefter till medarbetare vid det bekanta urkundsverket »Monumenta Germaniae historica», för hvilket han redigerade upplagor of Widukind, Ekkehard, Saxo m. m. Sedan 1842 anställd såsom professor i Kiel, tog W. liflig del i 1848 års händelser: han skickades af upprorsregeringen i Rendsborg för att verka för
Källa: Project Runeberg ·
