Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

hftn, 1867--91). Under sin vistelse i Tyskland 1868 och 1871 sysselsatte han sig med växternas utvecklingshistoria och har författat värdefulla afhandlingar i detta ämne, såsom Forgreningsforhold hos fanerogamerne (1872), Undersögelser om cykadeerne (1877) m. fl. Han har också lemnat vigtiga bidrag till kännedomen Om nogle ved Danmarks kyster levende bakterier (1875). W:s resor i Grönland och Finmarken (1884--85) gåfvo stoff åt vigtiga arbeten i växtgeografi och biologi, i det han särskildt påvisade, att de arktiska blommorna i högre grad än andra växters äro hänvisade till befruktning genom sig sjelfva, alldenstund insektlifvet i dessa trakter är så fattigt. Grönlands vegetation utkom 1888. År 1891--92 ledde han en botanisk expedition till Vestindien och Syd-Amerika. W. har ytterligare skrifvit Haandbog i den systematiske botanik (1879; 3:dje uppl. 1891), Den almindelige botanik (1880, 2:dra uppl. 1886; öfvers. till svenska 1882), Familien Podostemaceae (I--IV, 1881--91) och Oversigt over den danske botaniske literatur fra den ældste tid indtil 1880 (1881). Led. af Vet. akad. 1885. E. Ebg,

Warminster [oår-], stad i eng. grefskapet Wilts, vid en bibana till Great Western-jernvägen. 5,640 innev. (1881). Silkesspinneri, maskinverkstad och mälterier.

Varmluftsbad, en badform, i hvilken kroppen uppvärmes och bringas i svettning genom att omslutas af upphettad luft. Varmluftsbadet torde vara den ursprungligaste formen för ett fullständigt varmbad samt förekommer hos de flesta naturfolk som ett vigtigt och kraftigt helso- och vederqvickningsmedel. Enklast åstadkoms det derigenom att man upphettade en mindre koja eller ett tjockt tält medelst en hög af glödgade kiselstenar, hvilka öfvergötos med litet vatten. Efterhand ordnades stenhopen till en rå ugn, och tältet utbyttes mot någon fastare byggnad, antingen timrad eller hvälfd, ofta delvis nedsänkt i marken. Ur denna primitiva form utvecklade sig grekernas pyria, tholos, romarnas laconicum, germanernas stuba, stupa, mejikanernas bakugnsliknande temazcalli, arabernas hararah, finnarnas sauna, pirtti (pörte), nordboarnas badstofa, irländarnas bikupformiga »hotehouses» och nutidens romersk-turkiska bad samt våra vattenkuranstalters varmluftsbad, torra eller fuktiga (icke att förvexla med ångbad). Fordom gjorde man icke stor skilnad mellan ånga och varm luft, men i våra dagar iakttager man noga den betydliga olikheten i verkan af ett ångbad och af ett torrt eller ett fuktigt varmluftsbad. Ju varmare och torrare luftbadet är, dess lättare och rikligare sker transpirationen; ju fuktigare luftbadet är, dess besvärligare och sparsammare sker den egentliga utdunstningen, ehuru den flytande svetten synes ymnig. I det heta mättade ångbadet kan transpirationen alldeles hämmas. I ett mycket torrt varmluftsbad kan man för en kort stund fördraga en värme af ända till 150 grader, i ett mättadt ångbad knappast 45 grader. Varmluftsbadet nyttjas dels som kraftigt svettdrifvande medel, dels som förberedelse till ett kallbad. Det medeltorra luftbadet tages vanligen vid en värmegrad af 55--65 grader, det fuktiga badstugubadet omkr. 45--50 grader. Värme- och fuktighetsgrad bör bestämmas genom en s. k. psykrometer. Varmluftsbadet användes äfven lokalt (i »varmluftsskåp», »varmstol», »spritbad» o. s. v.), dervid hufvud och respiration lemnas fria. -- Sedan det romerska badet råkat i förfall, var det medeltidens svettbad (gammalhögtyska stuba, gammalnord. stofa, hvaraf T. »stube», Sv. »stufva», »stuga», egentl. ett med eldstad försedt rum, Med. Lat. stuba, stupha, Ital. stufa, Fr. estuve, étuve o. s. v.), som fyllde folkens behof af varmluftsbad; men äfven dessa bortglömdes småningom. Det nu brukliga förbättrade varmluftsbadet, det s. k. romersk-turkiska, är infördt af den lärde, entusiastiske engelske resenären David Urquhard och en irländsk läkare Barter 1856. I vårt land har det kallat till lif igen de gamla nästan öfvergifna badstugubaden och bidragit till en betydlig förbättring af desamma. Se Badstuga och Romerska bad. c.

Varmluftsmaskin (kalorikmaskin) är en kraftmaskin, motor, vid hvilken varm luft användes såsom motoriskt ämne. Luften komprimeras i kallt tillstånd, upphettas sedermera och får derefter utvidga sig, hvarvid den förrättar mekaniskt arbete och derunder afkyles. Tanken att använda luft i stället för vattenånga vid kraftmaskiner har uppstått genom de brister, som vidlåda ångmaskinen: faran för explosion, den ringa verkningsgraden, i synnerhet vid smärre maskiner, o. s. v. I teoretiskt hänseende angaf redan S. Carnot år 1825 grunderna för varmluftsmaskinen, och Stirling försökte derefter att i verkligheten tillämpa den. Men det var först sedan John Ericsson (se denne) från år 1833 började närmare sysselsätta sig med konstruktionen af dylika maskiner, som dessa blefvo af någon praktisk betydelse. Till en början försökte han att i stora maskiner ersätta ånga med luft, men dessa försök misslyckades. Mera framgång hade hans bemödanden att konstruera varmluftsmaskiner för smärre kraftbehof, till 1 eller högst 2 hästkrafter, och sålunda förskaffa den mindre industrien och landtbruket en passande kraftmaskin. Flere andra uppfinnare hafva sedermera konstruerat dylika maskiner. -- Man brukar indela varmluftsmaskinerna i två hufvudklasser: öppna och slutna. Vid de öppna varmluftsmaskinerna kommer efter hvarje kolfslag en ny luftmängd i verksamhet, under det att den luft, som redan verkat, utströmmar i atmosferen. Deremot verka de slutna varmluftsmaskinerna med ständigt samma luftmassa, hvilken ömsevis upphettas och afkyles. De sistnämnda maskinerna kunna arbeta med komprimerad luft, hvarigenom åt maskinen för samma effekt kan gifvas mindre dimensioner. Till de öppna varmluftsmaskinerna höra Ericssons senare maskiner. I dem finnes en liggande cylinder, som vid ena änden innehåller en eldstad samt två kolfvar: födkolfven närmast till och drifkolfven längst från eldstaden. Födkolfven är på den mot eldstaden vända sidan skålformig och förlängd med en öppen cylinder, som mellan bottnarna är fylld med finstötta träkol eller någon annan dålig