Sida 21
Wadman, Johan Anders
Vadebevis. Se Vad.
Wadelai, by i östra Sudan, vid venstra stranden af Bahr-el-Djebel l. öfre Nilen, under 2° 47' n. br., 252 km. s. s. v. om Lado. Under mahdiupproret i egyptiska Sudan såg sig Emin bej (sedermera Emin pasja), guvernör i Eqvatorialprovinsen, tvungen att lemna provinsens hufvudstad, Lado, och söka skydd i W., der han med en handfull folk, som förblifvit honom troget, höll stånd mot de upproriske. Om hans »befrielse» derifrån genom Stanley se Schnitzer.
Vademecum (Lat., »gå med mig!»), stundlig hjelpreda; föråldrad titel på fickböcker, som innehålla råd och upplysningar, kort sammandrag af en vetenskap eller konst, böner, roande småsaker el. dyl.
Vadensjö, socken i Malmöhus län, Rönnebergs härad. Areal 655 har. 288 innev. (1891). V. bildar med Örja ett konsistorielt pastorat, Lunds stift, Rönnebergs kontrakt.
Vade retro me, satana!, Lat., »gå bort ur min åsyn, satan!», Kristi tillrättavisande ord till Petrus, Mark. 8: 33 (vade post me, satana!, Matt. 16: 23). Vade satana! l. apage s., Grek. hypage (apage) satana!, »gå bort, satan!», början af Kristi sista svar till satan, då denne frestade honom (Matt. 4: 10, Luk. 4: 8).
Vadetid, jur., tid, inom hvilken vad skall erläggas. Jfr Vad.
Vadfot. Se Foglar, sp. 1538.
Vaðgelmir, Nord. mytol., kallas i Eddan en underjordisk flod, i hvilken lögnare och baktalare till straff skola vada. Th. W.
Vadhjul. Se Vattenhjul.
Wâdi, Arab., flod, floddal; äfven hvarje långsträckt fördjupning i marken, som efter regn fylles af en bäck. Det arabiska namnet har i spanskan öfvergått till Guadi (Guad), t. ex. Wâdi Ana till Guadiana, Wâdi al Kebir till Guadalquivir. Med wâdi äro många floders, dalars och orters namn sammansatta, t. ex. Wâdi Musa, Mose-dalen, i Petreiska Arabien, med ruiner af staden Petra.
Vadianus, Joachim. Se Watt, J. von.
Wâdi-Halfa, hufvudstad i Egyptens sydligaste län (mudirijje), på Nilens högra strand, 2 km. nedanför andra katarakten, nära Nubiens gräns. Omkr. 2,800 innev. Staden har sitt namn (»halfa-dalen») med anledning af den mängd halfa-(esparto-)gräs, som växer på de omgifvande slätterna, och hvaraf förr i staden gjordes utmärkta mattor.
Vadmal (Isl. vað-mál, af váð, tygstycke, kläde, vad, och mál, mått; på Island var näml. vadmal den förnämsta värdemätaren, innan guld- och silfvermynten kommo i bruk), ett slags groft, hemväfdt ylletyg.
Wadman, Johan Anders, skald, föddes på Drottningskär vid Karlskrona d. 27 Sept. 1777. Om hans barndom och ungdom vet man ytterst litet. Han var prestson, responderade 1796 såsom student i Lund vid en disputation och lär, enligt en obestyrkt uppgift, hafva aflagt bergsexamen. Hans föräldra-arf åtgick dels till studiehjelp åt en vän, som sedermera blef en framstående läkare i Göteborg, dels å en utländsk resa, hvilken W. företog 1804 eller 1805. En obesvarad kärlek synes hafva tidigt brutit hans håg och kraft till ordnadt arbete. Han var 1807--09 informator på den värmländska landsbygden och 1813--14 anställd såsom sjukhuskommissarie vid svenska armén i Tyskland och Norge, hvarefter han några år innehade informatorsplats i Göteborg. Der tillbragte han sin återstående lefnad, i en sjelfvald fattigdom, som gränsade till armod, men aldrig nedtryckte honom, och vänners alla erbjudanden om bistånd afvisade han konseqvent. I glada lag var W. högst gerna sedd, och för dem diktade han ystra sånger. Han utgaf en samling af sina dikter under titeln Samlingar. Lekochalfwar (2 bd, 1830--35). W. dog i Göteborg d. 6 Febr. 1837. Processionen vid hans begrafning var den största man sett i Göteborg. En af J. P. Molin i brons modellerad byst af W. restes af Göta Par Bricole 1869, i Lorentzbergs park (Göteborg).
Den starkast klingande strängen i W:s skaldskap är en bacchanalisk, af humor färgad glädje och lefnadsnjutning. Under karlavulen skämtan, som ofta träder anständigheten för nära, i kraftigt framtrollade situationsbilder, med bitande qvickhet och ironi mot verldsmenniskors sjelfviska äflan efter penningar och utmärkelser lofsjunger han vinets njutning i förtroliga vänners krets eller i älskarinnans famn samt lyckan af ett tillbakadraget lif i en idyllisk naturs hägn. Gent emot timlig upphöjelse intager W. en stoisk epikurés ståndpunkt, och verldsföraktet får hos honom verkligt klassiska uttryck. Formen i hans dikter lider af ovårdnad och en viss kärfhet, men stundom undandrogo gracerna honom icke sin gunst, och en originalitet och en ingifvelse af äkta slag göra honom i alla händelser till en betydande literär företeelse. Till hans mest karakteristiska dryckessånger höra Epikurén, När jag dricker, Bålen, Svart och hvitt, Den första Maj, Arrackens styrka och kraft samt Vattnet och vinet. Klart skönjes W:s skaplynne äfven i hans jägaresånger och idyller. De förra äro synnerligen liffulla, och det mustiga i målningarna passar väl till ämnet. Cykeln Jägarens lif, Jagten vid Nohr och den bellmanianska Landvettersjagten m. fl. skola länge utgöra en fröjd för jägaresjälar och en varnagel för vekliga dilettanter i denna idrott. Sådana idyller som Min lilla vrå bland bergen och Landets behag äro att räkna bland de äktast kända i vår literatur. I ett antal »allvarsamma sånger» vänder han äfven sina vapen mot flärden, skrymteriet och lågheten, men diktionen saknar den adel, som kräfves för en högre poetisk stil. Metriken är ofta tung och visar någon gång ett gustavianskt tycke. Ganska uttrycksfulla dikter äro t. ex. Skalden, Bardens tystnad och Varnaren. Bland dikter »af blandadt innehåll» märkas den famösa Colloquium familiare mellan själen och kroppen, de betecknande »parallellerna» Kungen och skomakaren, Mäster Schnitt m. fl. samt satirerna Nya diskontens intåg i Göteborg och Vid Tegnérs utväljande till biskop i Wexiö. W. firade med uppriktig lojalitet Karl XIV Johan i flere sånger. I de tre inledningssångerna, särskildt den dråpligt satiriska Till den kongliga svenska
Källa: Project Runeberg ·
