Sida 748
Wyattville ...
arbetade i Windsor), f. 1766, d. 1840, fick 1824 uppdrag att restaurera Windsor Castle och blef i sammanhang dermed utnämnd till »knight».
Wyattville [oä'jötvill]. Se Wyatt.
Wybicki [-bi'tski], Józef, polsk statsman, f. 1747, var medlem af riksdagen 1768 och inlade dervid högtidligen sitt veto mot de under ryskt inflytande fattade besluten samt måste undan ryssarnas hämd fly till Ungern. Han slöt sig s. å. till konfederationen i Bar och var verksam för denna i Wien och Berlin. Hotad af ryska sändebudet, flydde han till Holland, men återvände till Varsjav efter Polens första delning (1772) och biträdde grefve A. Zamojsky i utarbetandet af en ny lagbok samt uppträdde bl. a. för afskaffandet af allmogens lifegenskap. Under Kosziuskos uppror 1794 var W. med general Dombrowski i Stor-Polen, men måste efter ryssarnas stormning af Praga fly till Frankrike. Sedan hans gods blifvit konfiskerade, bodde han i Breslau, tills Napoleon efter slaget vid Jena (1806) kallade honom och Dombrowski till sig och gaf dem i uppdrag att organisera en polsk här samt en polsk förvaltning. Genom sin verksamhet vann han så stort anseende, att konungen af Sachsen utnämnde honom till senator-vojevod i det nyupprättade hertigdömet Varsjav. Kejsar Alexander I upphöjde honom till president i öfverdomstolen i Varsjav. W. dog 1822. Hans efterlemnade memoarer, Pamiętniki, utgåfvos i 3 bd 1840, af grefve Ed. Raczynski.
Wycherley [oi'tjörli], William, engelsk lustspelsförfattare, f. 1040, uppfostrades från sitt 15:de år i Frankrike hos hertigen af Montausier (Hôtel de Rambouillets vittra kotteri) och tillegnade sig snabbt all yttre förfining. Han lät sig der lätt öfvertala att blifva katolik, men återgick som student i Oxford lika obesväradt till sin fädernearfda bekännelse. I London egnade han sig en smula åt juridik, men vida mer åt galanta äfventyr och ådrog sig genom sina sedeslösa komedier konung Karl II:s ynnest, men föll i onåd till följd af sitt hemliga giftermål med en ung och rik enka, grefvinnan af Drogheda (1675). Hon höll honom under sträng äktenskaplig uppsigt, och när hon dött, måste han om arfvet föra en ändlös och ruinerande process, som bragte honom i bysättningshäktet. Först efter 7 år befriades han derur genom Jakob II:s mellankomst, sedan han beqvämat sig att å nyo öfvergå till katolska läran. Han dog 1715. – Bland den engelska restaurationstidens oerhördt osedliga alster af lustspelsdiktning äro W:s de brutalaste och på moralisk känsla mest blottade. Å andra sidan är hans språk klart och fullt af styrka, intrigen roande, hans dialog ovanligt liflig och slagfärdig; han är en mästare i qvicka svar. För öfrigt utmärkte han sig hvarken för originel uppfinning eller produktivitet. Hans pjeser äro Love in a wood (1672), The gentleman dancing-master (1673), hvars intrig är lånad från Calderon, The country wife (1675), der han vanställt idén i Molières »École des femmes», och The plain dealer (1677), som står i ett likartadt förhållande till Molières »Misanthrope». 1714 utgaf W. en större samling misslyckade och frånstötande Miscellany poems, vid hvilkas redaktion den unge Pope biträdt honom. W:s pjeser utgåfvos 5 gånger under 1700-talet.
Wyck, Th. Se Wijck.
Wycliffe, Wicliffe, Wiclif, Wyclif [oi'cklif], John, engelsk kyrkoreformator, föddes sannolikt ej långt efter 1320 i Ipreswel (nu Hipswell) i Yorkshire. Hvad man med säkerhet känner om den tidigare delen af hans lif är endast obetydligt. Man vet emellertid, att han studerade i Oxford, och att han ej senare än 1360 blef föreståndare för dervarande Balliol college, en befattning, som fick gifvas endast åt en fellow vid samma anstalt. 1361 mottog han pastoratet Fillingham i Lincolnshire, men erhöll 1368 i stället Ludgershall i Buckinghamshire. 1374 utnämndes han till kyrkoherde i det ansenliga pastoratet Lutterworth i grefskapet Leicester. Hans verksamhet på dessa platser drog honom likväl icke bort från universitetet, utan han fortfor att mycket vistas derstädes. Sannolikt före 1370 förvärfvade han sig teologie doktorsgrad, med hvilken värdighet var förbunden rätt att föreläsa i teologi, och han utöfvade denna rätt så regelbundet, som hans pligter i egenskap af församlingslärare det tilläto. Helt säkert vann han tidigt stort anseende vid universitetet.
Den allmänna uppmärksamheten torde W. ådragit sig först i en fråga af kyrkopolitisk beskaffenhet. Då parlamentet 1306 vägrade att betala den en gång af Johan utan land beviljade tributen till påfvestolen, uppträdde han till försvar af parlamentets beslut och sökte häfda landets och kronans oafhängighet. Genom denna patriotiska hållning blef han naturligtvis populär och kom äfven i gunst hos Edvard III, hvilken 1374 insatte honom i den kommission, som sändes till Brügge för att med påfliga sändebud träffa öfverenskommelse i tvisten om provisionerna. Utan tvifvel intog W. denna tid en mycket bemärkt ställning i England och räknade bland lekmännen många vänner, men han betraktades å andra sidan med ovilja af prästerskapet och munkarna, emedan han angrep deras sträfvan efter rikedomar och politisk makt. Det gick derför derhän att påfven 1377 fördömde 19 ur hans skrifter hemtade satser och påbjöd hållandet af en undersökning med honom, men denna fick 1378 ett hastigt slut, då den unge konung Richard II:s moder ingrep till hans förmån och Londons borgerskap öppet tog hans parti. Året 1378 var för W:s andliga utveckling af den största betydelse. Den påfliga schismen vidgade hans blick för de rådande bristerna i kyrkan. Han förkastade numera traditionen och yrkade, att endast den Heliga skrift skulle vara rättesnöret för kyrkans lära och inrättningar. Liksom Augustinus antog han en predestination till salighet, men icke till fördömelse, och menade, att menniskan endast genom nåden blir omvänd. Den sanna kyrkan var enligt hans åsigt ett samfund af de till salighet utkorade och hade till sitt öfverhufvud Kristus, ej påfven. I fråga om nattvarden ogillade han transsubstantiationsläran, men
Källa: Project Runeberg ·
