Sida 304
Wergeland ...
han det till förmån för den aristokratiska reaktion, som då följde och som i ej ringa mån orsakade, att motsatserna under revolutionen sedan blefvo så oförsonliga. Då statsbristen började verka förlamande äfven på den yttre politiken, öppnades dock slutligen hans blick för nödvändigheten af inre reformer, och han gillade de förslag om sådana, för hvilka Calonne (se denne) ville försöka vinna notabelförsamlingen (herredagen). Men innan förhandlingarna derom hunno börja, afled V. d. 13 Febr. 1787, hvarefter Calonne, beröfvad stödet af hans stora anseende, misslyckades i sitt försök. S. B.
Vergilio [-dji'liå] l. Virgilio, Polidoro, italiensk humanist, f. i Urbino omkr. 1470, blef påflig kammarherre och skickades 1501 till England för uppbörd af peterspenningen samt bekläddes derst. med höga kyrkliga sysslor. Han återvände 1551 till Urbino, hvarest han dog 1555. V. utgaf den första tryckta samling af latinska ordspråk (Liber proverbiorum, 1498) och skref på smakfullt latin de för öfrigt ej i högre grad framstående arbetena De inventoribus rerum (1499; flere uppl.; en uppfinningarnas historia), De prodigiis (1526) samt en utförlig engelsk historia, Historia anglica (1534; 3:dje uppl. 1555).
Vergilius. Se Virgilius.
Verglas [värgla'], Fr. (af verre, glas, och glace, is), isbark, glatt-is (T. glatteis), meteor., kallas en vanligen mycket glatt, nästan glasliknande bark eller hinna af is, som bekläder träd, husväggar, vägar, marken o. s. v., och som bildas ur ett kallt, ofta snö- eller isblandadt regn, hvilket vid nedfallandet fryser. Detta regn är ofta öfverkyldt, d. v. s. afkyldt under isens smaltpunkt, hvaraf den hastiga frysningen förklaras. Är regnet blandadt med mer eller mindre hvassa iskristaller, benämnes det is-slagg. Dylik is-slagg, drifven af blåsten, kännes ganska hvass, nästan pinsam, då den träffar obetäckta delar af huden, och den bildar på vindsidan af alla föremål, t. o. m. den resandes kläder, en tämligen tjock bark af is. Häraf förklaras hvarför det kalla isblandade regnet (is-slaggen) ofta förvexlas med den derur bildade isbarken. N. E-m.
Vergna [vä'rnja], da. Se Campagna, G.
Vergniaud [värnjå], Pierre Victurnien, fransk revolutionsman, vältalare, född 1753 i Limoges, beskyddades i sin ungdom af Turgot och ämnade egna sig åt kyrkans tjenst, men slog om och blef advokat i Bordeaux (1781). Efter revolutionens utbrott blef han en verksam medlem af Bordeaux' jakobinklubb, der han först fick tillfälle att uppträda såsom politisk vältalare, och insattes 1790 i departementet Girondes generalråd. År 1791 vald till ett af detta departements ombud i Lagstiftande nationalförsamlingen, gjorde han sig känd såsom den störste talaren inom det lysande och på talare rika girondistpartiet (se Girondisterna), hvars opraktiska, men ideala frihetssvärmeri i honom hade sin kanske mest karakteristiske representant. En alltför drömmande och poetisk natur för att vara en handlingens man och en duglig praktisk politiker, utöfvade han likväl ett betydande inflytande på revolutionens gång genom sin hänförande vältalighet. Hans anföranden hafva kanske mer än något annat uppväckt den krigiska entusiasm, som möjliggjorde realiserandet af Girondisternas krigspolitik, och genom den fruktansvärda filippik, som han d. 3 Juli 1792 riktade mot Ludvig XVI, och hvari han föreslog, att fäderneslandet skulle förklaras i fara, bidrog han kraftigt att framkalla den nödvändiga konseqvensen af denna politik -- konungadömets störtande. För genomförandet deraf ryggade han dock tillbaka, sökte, när krisen stod för dörren, genom råd till Ludvig XVI rädda konungadömet, använde nu sin vältalighet blott till att lifva entusiasmen för fosterlandets försvar och hade ej någon del i upproret d. 10 Augusti. Hans namn blef dock förbundet med detta, ty efter »folkets» seger blef det han, som fick föreslå Lagstiftande församlingen konungadömets suspension. I Nationalkonventet, der han äfvenledes representerade Gironde, sökte han afvärja det anryckande skräckväldet och Parisdemagogernas tyranni, men hans vältalighet lyckades ej besvärja de förstörande makter, som den bidragit att frigöra. Förgäfves uppträdde han för att Ludvig XVI:s dom skulle hänskjutas till folket i dess helhet, hvarigenom konungens lif skulle räddats. Då Nationalkonventet förbehöll sig afgörandet, röstade han för döden och måste såsom församlingens president afkunna domen. Förgäfves bekämpade han ock revolutionstribunalets inrättande. Den 31 Maj 1793 var han dagens hjelte under Girondisternas förtviflade strid för den lagliga ordningens bevarande, men d. 2 Juni, då deras proskribering genomdrefs, var han ej närvarande i konventet. I olikhet med flere af sina meningsvänner underkastade han sig segrarena och stannade i fängelset. Hans försvar inför revolutionstribunalet var honom värdigt, ehuru man gjorde sitt bästa för att hindra hans talang att göra sig gällande. För att ej öfvergifva sina vänner afstod han från att taga gift. Den 31 Okt. 1793 afrättades han, utan att hafva biktat. Jfr Vatel: »V., manuscrits, lettres et papiers» (1873). S. B.
Verhaegt [ferhagt], Tobias, nederländsk målare, f. 1561, d. 1631, lefde i Antwerpen och målade landskap i den äldre fantastiska stilen, såsom ett berglandskap af 1631 i Bruxelles' museum bevisar. Frank och andra framstående konstnärer målade figurerna i hans taflor. V. reste i Italien, der han åtnjöt storhertigens af Toscana gunst. För öfrigt var han Rubens' förste lärare. C. R. N.
Verhaghen [fer-], Peter Josef, nederländsk målare, f. 1728 i Aerschot, kallades från Leuven, der han slagit sig ned, 1771 till Wien af Maria Teresia, som utnämnde honom till sin hofmålare, men han återvände till Leuven, der han lefde högt ansedd och afled 1811. Han slöt sig i sin konst till de stora flamska förebilderna på 1600-talet, främst till Rubens. I lyftning och färg höja sig också hans verk betydligt öfver hans samtidas. Af honom finnas taflor i kyrkorna i Leuven. Mest kända äro Presentationen i templet (1167, i Gents museum), S. Stefan från Ungern mottager påfvens sändebud
Källa: Project Runeberg ·
