Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

honom i det alltjämt fortgående arbetet samt främja hans konstnärliga utveckling. V. synes i sin skaldeverksamhet icke hafva förnekat det skaplynne, som han i det allmänna lifvet lade i dagen, i det han var föga fallen för initiativ. I och för utarbetandet af herdedikterna mottog han inverkan af Asinius Pollio; dikten om landtbruket författades efter uppmaning af Maecenas, och i fråga om »Eneiden» gjorde Augustus' inflytelse sig i hög grad gällande.

I allt röjde sig dock skaldens egen lifsuppfattning och åskådningssätt. Redan i herdedikterna gaf han ett uttryck åt sin kärlek till landsbygden och lifvet derstädes. Dessa dikter, Bucolica, bestå af 10 »eclogae» (små valda stycken), för hvilka Theokritos tjenat till förebild. Man kan i samlingen urskilja två riktningar. Den ena, som framträder i styckena 3, 7, 8, och 2 samt delvis ock i 5, söker efterbilda Theokritos' egentliga herdeqväden, så godt detta låter sig göra, då scenen är förlagd till en helt annan trakt och framställningen påverkad af andra tidsförhållanden. Den andra sluter sig till den hos föregångaren stundom framträdande allegorien och utbildar den »förklädda herdedikten», så att herdarnas lif får tjena till underlag för skildringar af personligheter och händelser ur samtiden. Man kan tydligtvis i qväden af sådan art icke vänta att finna den omedelbarhet och friskhet, som borde utmärka detta slags diktning, och i allmänhet bär V:s bukoliska poesi mera konstens än naturens prägel. Det oaktadt fängslar den genom den svärmiska hängifvenheten för landtlifvet och sinnet för de poetiska dragen i detta, genom den stämningsfullhet, som så ofta framträder, genom åskådliga och täcka naturskildringar, genom vackra bilder, fyndig eller t. o. m. qvick dialog och ett ädelt och stundom högstämdt språk samt genom mästerlig hexametrisk versbyggnad. Den 4:de eklogen, som skildrar en väntad gyllene ålder, författad år 40, är att anse som en hyllning åt dåvarande konsuln Pollio vid tillfället af hans sons födelse, men innehåller så pass allmänt hållna förutsägelser om en tid af idel sällhet och härlighet, att den, eget nog, blifvit uppfattad såsom en profetia om Messias. Sex af eklogerna äro vexelsånger.

Skaldens förkärlek för landtlifvet kommer till sin fulla rätt i och genom Georgica, dikten om landtbruket, hvilken i 4 böcker framställer åkerbruket (1), träd- och vinkulturen (2) samt boskaps- (3) och biskötseln (4). V. går der så att säga upp i sitt ämne och är ej så mycket lärodiktaren, hvilken genom en poetisk handbok i landthushållningen vill uppfostra och utbilda yrkesidkare, som en af landtlifvets välgörande luft liksom inspirerad siare och skald, hvilken sjunger af fullaste hjerta och lifligaste öfvertygelse. Det har tvistats derom huruvida V. särskildt haft för afsigt att genom landtbrukets lof verka för återupplifvandet af den gamla, goda tidens ande med dess sinne för landtlifvet och deraf fostrade enkla seder samt på det sättet främja statens af Augustus i ett som annat åsyftade pånyttfödelse. Dock torde det ingalunda behöfva antagas, att någon tanke derpå medvetet gjort sig gällande hos V. I och af sig sjelf syftade dikten helt naturligt åt det hållet, om ock den praktiska verkan uteblef. Vid framställningen af landtmannaarbetets uppgift och betydelse, af landtbons lycka och frid måste tanken föras tillbaka till de dagar, då ännu icke familjefäderna dragit in till staden för att med sina för arbetet skapade händer klappa bifall på teatern och cirkus, utan, alltjämt ett duktigt och härdadt slägte, sitt lands stolthet, skötte plogen och skäran, ty »så ju de kraftiga tusker växte i makt, så Rom blef ypperst i verlden, den vida». Men om skalden också stundom hängifrer sig åt en svärmisk uppfattning af landtlifvets fridfulla sällhet, sådan denna framstår i jämförelse med oron och kifvet i städernas vimmel och den stora verlden, såsom i de praktfulla verserna 457--540 i 2:dra boken, så är han likväl alltför förtrogen med landtbrukets kraf för att icke känna och erkänna, att dessa taga i anspråk ett hårdt arbete. Till möda hafva gudarna dömt menniskan, och landtmannens lif är en ständig kamp mot naturen, men i denna sakernas ordning får han tåligt finna sig; han skall främst vörda höga gudar och dernäst arbeta. Huru detta arbete ändamålsenligast skall förrättas derför redogör skalden i sin genom på en gång grundlig sakkännedom och lycklig framställningskonst utmärkta dikt. Sjelf praktisk landtman, hade han icke försummat att genom studier i den grekiska och romerska literaturen sätta sig in i ämnets teori för att sålunda beherska detsamma. Hans källor voro, utom den gamle Hesiodos, särskildt den uti Italien genom öfversättning kände fenicern Mago samt Cato och Varro, vidare grekerna Aratos och Eratosthenes (i väderlekslära och stjernkunskap) samt Nikandros (i fysik) m. fl. Det rika sakmaterial, som han samlat, förstod han att med sorgfälligt urval sammanarbeta till ett helt, öfvergjutet af det härligaste poetiska skimmer. Det är icke blott ett uttrycksfullt och högstämdt språk eller versens klangrikedom, som gifver lyftning och behag åt de läror, som V. framställer. Dessa äro i sjelfva verket genomträngda af en fin poetisk uppfattning och djup känsla för naturen och dess scenerier, framförallt uti Italien; och här och der anbragta konstnärliga penseldrag och enstaka skildringar sprida glans öfver den fortlöpande framställningen, hvilken vida öfverträffar hvad hans föregångare Lucretius mäktat åstadkomma. Såsom enskilda ställen af framstående skönhet kunna utom det om landtlifvets sällhet (se ofvan) anföras Italiens lof (II, 136--176), vårstämning (II, 323--348), kärlekens makt (III, 242--283), oväder (I, 311--334), bilder ur herdelifvet (III, 339--383), trädgårdsskötsel (IV, 116--148). Intagande är ock berättelsen om Orpheus och Eurydice (IV, 454--527), men denna uppgifves -- sannolikt riktigt -- hafva blifvit vid en senare tidpunkt inflickad i stället för en utflykt till ära för den då redan i onåd fallne Cornelius Gallus, hvilkens pris skalden synes hafva satt i sammanhang med det i Gallus' ståthållaredöme Egypten använda och af myten till Aristaeus' namn knutna sättet att skaffa sig nya bin.