Sida 585
Wire-tross ...
Redan i »Georgica» hade V. tillkännagifvit sin afsigt att längre fram öfvergå till hjeltedikten. Småningom kom skalden till klarhet i afseende på den uppgift han borde förelägga sig. Dervid hade den kärlek till fosterlandet, som så tydligt röjts i dikten om landtbruket och liksom skymtat fram i herdeqvädena, helt visst en mäktig och måhända en afgörande inflytelse. Men man torde derjämte kunna antaga, att en särskild stämning hos skalden inverkade på valet af hjelte och med detsamma på uppgiftens närmare gestaltning. Såsom ofvan blifvit erinradt, ställde V. i sin dikt om landtbruket vördnaden för gudarnas makt såsom det högsta af alla bud, såsom rättesnöret för landtmannen i hans möda och arbete. Det var i full samklang dermed, som han, vid förhärligandet af fosterlandets eller den romerska nationens storhet, sådan denna vuxit upp ur forntidens mark, ville framhålla vördnaden för de himmelska makterna såsom en ledstjerna till och för det pligttrogna arbetet. Dervid erbjöd sig Aeneas -- den på samma gång fromme gudsdyrkaren samt kärleksfulle sonen och käcke krigaredrotten -- såsom en passande modell för en nationalhjelte, och det så mycket hällre, som kejsar Augustus, romarestatens upprättare och verldens beherskare, efter den store Caesars föredöme ledde sin ätts (den juliska ättens) ursprung tillbaka till Aeneas' son Iulus l. Ascanius. I Aeneas framträdde sålunda stamfadern och urbilden; och hans ätts och hans folks -- ty latiner hade blifvit ett med trojaner -- genom himmelska bud förutsagda storhet fann sin fullkomning i Augustus. Så upprann Aeneis i skaldens själ. Man har velat göra troligt, att V. haft det syftet att med denna dikt verka för återställandet af religionens helgd, allt i enlighet med Augustus' planer till förbättrande af samhället. Deremot kan dock erinras hvad i fråga om »Georgica» är framhållet, eller att dikten i och genom hela sin anläggning skattar åt religiositeten i det romerska samhället och gör dess gudsfruktan till grund och förutsättning för nationens tillvaro och förkofran, liksom att detta utan tvifvel beror på skaldens uppfattning af hvad som varit och är, och ej på en särskild sträfvan eller önskan att diktens grundtanke måtte blifva förverkligad handling under den tid, som stundar. Aeneas skall framstå såsom typen för romarefolket i dess »pietas» och »virtus», egenskaper, genom hvilka det vunnit och bibehållit sin makt öfver folken (jämför det horatianska uttrycket om romarefolket såsom herskande, emedan det är undergifvet de himmelske), och den aeneadiska tiden skall afspegla eller gifva en aning om hvad sedan blifvit till i fråga om seder, bruk och händelser. Gif-vet är, att dervid de religiösa bruken spela en betydelsefull rol och det så mycket mer, som Aeneas -- de trojanske penaternas räddare -- är en religiös hjelte, hvilken låter leda sig af ödesbuden och i allt uppträder såsom drifven framåt af gudarnas vilja, som han alltid med from resignation underkastar sig, han må nu aldrig så mycket i sitt sinne längta efter ro. Hvad han för till Italien är gudarna och deras dyrkan; åt dem bereder han ett hem i Latium, hvars folk skall, förbrödradt med de trojanske invandrarna, fortplantas i sina romerska ättlingar.
»Eneiden» är alltså ett nationalepos, som uppstått ur skaldens patriotism och vädjar till läsarnas. Denna vädjan blef icke fruktlös, och det oaktadt dikten ej framkom i den form skalden sjelf önskat. Utan tvifvel insåg V. mer än väl, att hans »Eneid» behöfde öfverses eller delvis omarbetas, och sannolikt skulle han hafva borttagit eller ändrat åtskilligt -- särskildt den motsägelse, som nu förefinnes emellan den vers i 6:te boken, der Aeneas Silvius säges vara konungaättens stamfader, och hvad annanstädes läses om Iulus såsom sådan --, i fall det hade blifvit honom förunnadt att lägga sista handen vid verket. Men äfven i sitt ofulländade skick föll »Eneiden», som af den vittra kretsen i Rom motsetts och bebådats med spänd, ja öfverspänd väntan och förhoppning, den romerska allmänheten i smaken och helsades med bifall och beundran af samtiden, liksom ock af efterverlden. På Augustus och hans familj gjorde de 2:dra, 4:de och 6:te böckerna, som förelästes af skalden sjelf med hans vanliga mästerskap i föredraget, ett djupt intryck, och i sin helhet offentliggjord blef »Eneiden» en älsklingsläsning i de bildades hem. Man gladde sig att i den som i en spegel se och igenkänna Roms forna -- och på vissa håll väl äfven dess då återupprättade -- storhet. Och ej nog dermed, den blef ett undervisningsmedel, i det att språk- och verskonst inöfvades med dess tillhjelp; den lärdes utantill och gjorde tjenst som retorisk handbok. Deraf togo helt naturligt framställningen och språket inverkan. V:s uttryckssätt blef ej endast tongifvande inom poesien, utan hade ock på prosans område ett inflytande, som lätt spåras i frasbildning och ordvändningar. Så blef skalden genom sitt framställningssätt epokgörande, och innehållet fick, såsom nationelt och tillika mångsidigt, stor betydelse i lärdomsväg. Efterbildningar förekommo oupphörligt, såsom af Lucanus, Silius och Statius, och man roade sig med att sammanflicka virgilianska verser till s. k. Centones (»lappverk»); så särskildt Ausonius (i 4:de årh.). Beundran för V. fortlefde äfven under medeltiden (se nedan) och har bibehållit sig i den nya tiden, tills en vaknande kritik började döma efter annan måttstock. Det blef då ett bakslag i uppskattningen af V:s diktkonst, hvilken sedan dess stått i mindre högt värde, framförallt beträffande »Eneiden», i det man med all kraft framhållit öfverlägsenheten hos Homeros.
Att vid en jämförelse mellan »Eneiden» å ena sidan samt »Iliaden» och »Odyssén» å den andra dessa senare skola vinna priset är också lätt förklarligt, i synnerhet om man tager hänsyn till de olika förhållanden, under hvilka skalderna diktat. De homeriska sångerna äro ett uttryck af den ännu unga grekiska folkanden och ega till följd deraf friskhetens och ursprunglighetens hela behag. Man finner sig genom dem så att säga införd i det nyväckta helleniska lifvet och tycker sig lefva midt ibland dess hjeltar,
Källa: Project Runeberg ·
