Sida 719
Wrede ...
(6 bataljoner och 1 batteri) af armén i Pommern, tvangs d. 14 Juli vid Steinhagen af öfverlägsna franska stridskrafter att draga sig till Negart, blef der, efter att på konungens befallning hafva föreslagit den franske marskalken stillestånd (hvilket konungen 36 timmar förut uppsagt!), å nyo anfallen och drog sig undan fransmännens försök att afskära honom i största ordning inom Stralsunds murar. Han föll derefter i onåd, användes ej af Gustaf IV Adolf under 1808–09 års finska krig, men fick d. 18 Mars 1809 omedelbart efter revolutionen af hertig Karl befälet öfver Norra armén. Emellertid hade ryssarna ryckt in i Vesterbotten. Genom Gripenbergs kapitulation vid Kalix, som lemnade magasinen ända ned till Umeå i ryssarnas händer (en del af magasinen i Skellefteå räddades dock af gen.-intendenten Klingstedt, de i Umeå af Döbeln), och sedan öfverstelöjtnant Furumark nödgats sträcka gevär (d. 15 Maj), måste den försvagade norra armén draga sig tillbaka på högra stranden af Öre elf. Der kunde W. samla endast 2,000 man under gen.-major Sandels mot ryssarnas öfverlägsna här. Hans öfriga fåtaliga trupper voro spridda emellan Hernösand och Gefle samt in i Jämtland. Emellertid väckte ankomsten (slutet af Juni) af några svenska fregatter och skärgårdsfartyg till betäckning af W:s högra flank så stor oro hos ryssarna för att blifva afskurna från tillförseln från sjösidan, att de gjorde förslag om stillestånd. Detta afslog W. till en början, men efter Sandels motgång vid Hörnefors (d. 5 Juli) och norrmännens inryckande i Jämtland (d. 7 s. m.) blef W:s ställning mycket kritisk. Han afslöt nu stilleståndet (till d. 9 Aug.) och förstärktes kort derpå af norra arméns andra fördelning, 2,000 man, under Döbeln, som lyckats förmå norrmännen till stillestånd och utrymmande af det svenska området. Men denna styrka var ej nog att försvara Ångermanland. Emellertid samlades d. 11–13 Aug. vid Hernösand under generalamiralen Puke en svensk flotta med landstigningstrupper, som skulle W. till hjelp norrifrån angripa den under generallöjtnant Kamenskij i trakten af Umeå stående ryska armén. Puke hade fått högsta befälet i Norrland både till lands och sjös, således äfven öfver W:s armé. I harmen deröfver lade W. in om afsked, men förmåddes återtaga sin ansökan. I ett krigsråd med Puke och Wachtmeister m. fl. lyckades ej W. genomdrifva sitt förslag att expeditionens trupper skulle landsättas straxt n. om Umeå och så fort som möjligt besätta denna stad, hvarefter den ryska hufvudstyrkan, innnesluten emellan Ume-elf och Wachtmeisters armé å den ena sidan samt af W:s här å den andra, skulle enligt hans åsigt nödgas sträcka gevär. Puke beslöt i stället att landsätta trupperna mera n. om Umeå, vid Ratan, en plan, som W. gillade, men han fordrade bl. a., att så snart som möjligt blifva underrättad om landstigningen. Den 17 Aug. landsteg Wachtmeisters kår, just som Kamenskij beredde sig att öfvergå Öre elf. Kamenskij skyndade med hufvudstyrkan tillbaka; några bataljoner vid Öre dolde hans manöver för W., som d. 18 fick underrättelse om hans reträtt, hvarefter han började öfvergå elfven. Först d. 19 på qvällen fick W. rapport om Wachtmeisters landstigning. Han ryckte raskt fram mot Umeå, utanför hvilken stad han stod d. 21, och som han efter ryssarnas utrymning besatte d. 24. Under tiden hade Wachtmeister (se Wachtmeister 10) vid Säfvar d. 19 nödgats till återtåg och inskeppat sig vid Ratan samt förenade sig d. 29 med W. i Umeå. Genom stilleståndet i Frostkåge d. 2 Sept. öfverlemnade Kamenskij Vesterbotten till Rickleån åt svenskarna, och dermed slutade operationerna. – W., som d. 29 Juni 1809 blifvit grefve och general af infanteriet, afgick i Maj 1810 i en utomordentlig beskickning till kejsar Napoleon. Under hans vistelse i Paris väcktes helt oförmodadt frågan om prinsens af Ponte Corvo val till svensk tronföljare genom K. O. Mörners inblandning. I ett samtal med prinsen snarare tillstyrkte än afrådde han dennes planer, hvarför han vid riksdagen i Örebro s. å., der tronföljarevalet skulle ske, skarpt upplexades af Karl XIII. Han måste lofva att ej gifva prinsen sin röst, men arbetade dock nitiskt för sin kandidat, hvilken ju ock snart blef allas, äfven konungens. W. blef 1810 kansler vid krigsakademien och statsråd samt 1811 en af rikets herrar. S. å. lemnade han chefskapet för Lifgrenadierregementet och 1812 statsrådsämbetet. 1816 utnämndes han till fältmarskalk. Han afled d. 16 Jan. 1824. W. var en man af stor duglighet, frimodighet och sjelfständighet samt hade en utmärkt förmåga att behandla menniskor. »I spetsen för sina trupper var han alltid lugn, förde dem med säker och hastig blick och med en röst, som egde styrka att höras på en linea af flere bataljoner.» A. H–ld.
7. Wrede, Otto, friherre, militär, den föregåendes broder, född d. 7 Mars (?) 1767, blef 1784 löjtnant vid artilleriet och 1787 öfveradjutant och major i armén. I denna egenskap fick han det stora förtroendet att föra protokollet i de krigskonseljer, som Gustaf III höll 1788 rörande ett anfall pä Ryssland, och på förslag af gen.-major Toll, som berömde honom för »en stadga, flit och förtegenhet, som voro långt framom dess år», invigdes han i de hemliga planerna. I ryska kriget utmärkte han sig vid reträtten från Högfors d. 1 Sept. 1789 och befordrades derför till generaladjutant af flygeln och öfverstelöjtnant i armén, följde konungen under 1790 års kampanj med skärgårdsflottan och utnämndes derunder till konungens generaladjutant och öfverste i armén samt spelade en vigtig rol under kriget. Hans stora inflytande och snabba befordran framkallade bitter afund och mycket klander. Det är ej osannolikt, att han var en gunstling hos Gustaf III, men han tyckes hafva varit en både kunnig och duglig militär samt fri från den högdragenhet snabba befordringar pläga alstra. Först 1792 blef öfversten kapten vid artilleriet. 1797 utnämndes han till chef för Svea artilleriregemente och 1799 till direktör öfver allt artilleri samt generalmajor. 1800 förflyttades han som chef för Vesterbottens regemente. Död på Uddboö, Estuna socken, Roslagen, d. 13 Sept. 1804. A. H–ld.
Källa: Project Runeberg ·
