Sida 717
Wrangel ...
Livland. Med Henrik W. (se W. 1) kom ätten att spela en rol i Sveriges historia. På grund af hans förtjenster blefvo hans söner Kasper och, Karl Henrik (f. 1606, d. som landshöfding i Åbo län 1654) 1653 friherrar af Elimä (i Nyland, Finland), hvarvid de i vapnet (i högra öfra fältet) upptogo en springande häst med guldkrona på hufvudet. Kaspers äldre son Fabian (se W. 2) fick 1687 greflig värdighet, men slöt 1712 sjelf sin ätt. Karl Henriks sonsons sonson Fabian (se W. 6) erhöll 1809 greflig värdighet, men hvarken han eller hans efterkommande hafva tagit introduktion på riddarhuset; de senare hafva ej häller användt grefvetiteln. – En gren af ätten immatrikulerades 1818 som friherrlig på finska riddarhuset.
1. Wrede, Henrik, konung Karl IX:s räddare, var livländsk adelsman, arf herre till Wredenhoff i och Nyenhoff samt ryttmästare. Då i slaget vid Kirkholm d. 17 Sept. 1605 konung Karl IX, som blifvit sårad, och hvars häst störtat, var nära att falla i de segrande polackernas händer, lemnade W. honom sin häst, på hvilken konungen undkom. Men W. blef af fienderna nedhuggen. Till belöning för att han sålunda gick i döden för sin konung fingo hans enka, Gertrud von Ungern-Sternberg, och hans bägge söner d. 21 Juli 1608 evärdlig besittningsrätt till Elimä fjerding i Finland och godset Sitz (i Wittenstens län, Livland). Svenska akademien lät 1805 slå en minnespenning öfver W., och C. G. Nordin skref dertill ett »Minne» (»Sv. akad:s handl. ifrån år 1796», 4:de del., 1809).
2. Wrede, Fabian, grefve, ämbetsman, statsman, den föregåendes sonson, föddes d. 20 Mars 1641 på Peipola i Finland, ingick efter fullbordade studier och vidsträckta resor i främmande land på den civila ämbetsmannabanan och befordrades 1675 till landshöfding i Viborgs län. Han förflyttades 1681 i samma egenskap till Upland, visade en ovanlig duglighet och drift vid reduktionens verkställande inom sitt län och utnämndes till följd deraf af Karl XI till landtmarskalk vid 1682 års riksdag. Efter Klas Flemings död, 1685, fick W. ledningen af reduktionen sig anförtrodd såsom chef för de båda reduktionsverken samt utnämndes s. å. till kungligt råd. Två år senare ställdes han i spetsen för drätselförvaltningen såsom president i Kammar- och Kommerskollegierna, visade sig vara en ypperlig finansman och skar sina bästa lagrar genom sitt outtröttliga arbete för höjandet af Sveriges handel och näringslif. 1687 upphöjdes han i grefligt stånd. Karl XI:s förtroende insatte W. i förmyndarestyrelsen (1697), som skulle regera Sverige under Karl XII:s omyndiga år, men han skildes också tillsvidare från sitt presidentsämbete och fick i stället öfverinseendet öfver flottans ärenden. På dessa anordningar gjordes snart ett slut genom Karl XII:s myndighetsförklaring vid 1697 års riksdag. W. blef aldrig den unge konungens närmare förtrogne; men sedan kriget brutit ut, föll på den gamle dugande statsmannen en dryg del af den börda, som under denna tid det hemmavarande rådet hade att bära. Han hade i främsta rummet att sköta finanserna och under tryckande nöd anskaffa de medel, som kriget kräfde. 1711 dispenserades han från kammaroch finansärendena, men behöll presidentskapet i Kommersekollegium. Han afled i Stockholm natten till d. 6 Dec. 1712. Svenska akademien lät 1854 slå en minnespenning öfver W., och i sammanhang dermed författade B. von Beskow ett »Minne» af W. (i »Sv. akad:s handl. ifrån år 1796», d. 28, 1856). Hjr.
3. Wrede, Fabian, friherre, riksråd, den föregåendes kusins son, föddes 1694, blef i svensk krigstjenst kapten, men tog 1719 afsked och ingick i stället i holsteinsk krigstjenst, i hvilken han slutligen uppnådde generalmajors grad. Detta hindrade honom ej att taga en liflig del i de svenska riksdagsstriderna, och han var derunder en ifrig anhängare först af det holsteinska partiet och sedan af hattpartiet. Stor godsegare i Finland såsom en af arvingarna till H. Wrede, plägade han uppträda såsom ledare för den finska adeln på riddarhuset och utöfvade dessutom ett stort inflytande, derigenom att de franska underhållspenningarna till hattpartiet till stor del gingo genom hans händer. Vid utbrottet af 1741 års ryska krig erhöll han på grund af sin kännedom af de finska förhållandena ledningen af krigskommissariatet och utnämndes på ständernas begäran till öfverste i svensk tjenst. De intriger, som under kriget bedrefvos inom hären i syfte att åvägabringa fred genom ett holsteinskt tronföljareval, torde ej hafva varit främmande för W., ty han väckte först förslag om den beskickning till ryssarna, som anförtroddes åt Lagercrantz (se denne). Då denna beskickning blef utan resultat och den svenska hären instängts i Helsingfors, var W. en af de underhandlare, som nödgades afsluta den skymfliga kapitulationen derstädes d. 24 Aug. 1742. På riksdagen motsatte han sig derefter med sådan häftighet förslaget att till tronföljare välja den danske kronprinsen, att han hotade med att finnarna i sådant fall skulle gifva sig under Ryssland. Sedan emellertid Adolf Fredrik af Holstein-Gottorp blifvit vald till tronföljare, var W. en af dem, som mest bidrog till ett närmande mellan hattpartiet och honom. Också blef han, när hattpartiet med tillhjelp af denna förbindelse vid 1746 års riksdag befäste sin makt, utnämnd till riksråd. Under de strider, som efter Adolf Fredriks tronbestigning uppstodo mellan honom och hattrådet, blef W. visserligen sitt parti trogen, men de torde dock hafva bidragit till att han 1756 nedlade sitt rådsämbete. Vid hattpartiets fall föröfvades honom hans rådspension. Han dog d. 17 Febr. 1768 på sin egendom Fogelsta, i Södermanland. S. B.
4. Wrede, Henrik Jakob, friherre, partiman, den föregåendes broder, föddes 1696 på Edeby, i Salems socken, Södermanland. Liksom brodern var han en anhängare af hertig Karl Fredrik af Holstein-Gottorp, åt hvilken han 1711 varit page, och i hvars arme han blef major, under det hans tjenstgöring i svenska armén (från 1713), till följd af omöjligheten att efter freden bereda lön åt hela mängden af officerare från krigsåren, inbragte
Källa: Project Runeberg ·
