Sida 716
Wrangel ...
öfverhofpredikant. Han blef 1772 kyrkoherde i Sala med bibehållande af nyssnämnda hoftjenst (till 1777). Död d. 12 Juni 1786. – W. hade stora predikogåfvor och var i synnerhet under sin Stockholmstid en mycket gerna hörd predikant. Han inlade ock en stor förtjenst genom stiftandet af samfundet »Pro fide et christianismo» (se d. o.). Af trycket utgaf han åtskilliga smärre uppsatser och predikningar m. m. J. H. B.
Wrangel, Friedrich Heinrich Ernst von, grefve, preussisk generalfältmarskalk, född i Stettin d. 13 April 1784, inträdde 1796 vid ett ostpreussiskt dragonregemente, erhöll efter slaget vid Heilsberg 1807 orden Pour le mérite samt utmärkte sig 1813 vid Hainau och Liebertwolkwitz samt 1814 vid Étoges, hvarefter han blef chef för ett dragonregemente. Såsom divisionschef undertryckte W. 1837 hastigt och kraftfullt de oroligheter, som utbrutit i Münster med anledning af tvisten med ärkebiskopen af Köln. 1839 blef W. chef för 1:sta armékåren (Königsberg), flyttades 1842 till den 2:dra (Pommern) och ledde 1843 de stora kavalleriöfningarna vid Berlin. Vid utbrottet af kriget med Danmark 1848 fick W. högsta befälet öfver alla tyska stridskrafter och blef i Sept. s. å. efter stilleståndets afslutande »oberbefehlshaber in den marken». Den 9 Nov. inryckte W. i Berlin och återställde genom kraft, skicklighet och humanitet utan blodsutgjutelse regeringens myndighet. 1849 fick han befälet öfver 3:dje armékåren (Brandenburg) och utnämndes 1856, vid sitt jubileum på grund af 60 års militärtjenst, till generalfältmarskalk. 1864 kallades han till öfverbefälhafvare öfver hela den preussisk-österrikiska armé, som sändes att bekriga Danmark, hvilket befäl han lemnade efter Dybböl-ställningens intagande, hvarpå han i Maj 1864 upphöjdes i grefligt stånd. 1866 följde han såsom frivillig med armén och bodde sedermera i Berlin, der han var känd och värderad för sitt enkla och rättframma väsende. Död d. 1 Nov. 1877. Hans staty (på Leipzigerplats i Berlin) aftäcktes 1880. C. O. N.
Wrangel (Wrangell, Ferdinand von, friherre, rysk amiral, sjöfarande, född d. 29 Dec. 1796 i Pleskov, deltog 1817–19 i Golovnins jordomsegling, hvarunder han anställde hydrografiska undersökningar i Berings haf, och fick, med anledning af sin derunder ådagalagda skicklighet, 1820 ledningen af en expedition, som skulle kartlägga östra delen af sibiriska ishafskusten. I Nov. 1820 ankom han till Nisjnij-Kolymsk, ofvanför Kolymas mynning, färdades derifrån på hundslädar till Kap Sjelagskoj, undersökte Björnöarna och for under sommaren uppför Kolyma. 1822 företog han en slädfärd utåt hafvet för att söka ett land, som tjuktjerna påstått sig hafva sett derutanför, och kom nära 72:dra breddgraden utan att hafva påträffat något land. Vintern 1823 företog han en ny slädfärd på hafvet till Koljutsjinviken, likaledes utan att finna något land. I Nov. 1823 lemnade han Nisjnij-Kolymsk och hemkom till Petersburg i Aug. 1824. Hans under denna expedition anställda fysikaliska iakttagelser utgåfvos af Parrot (på tyska) 1827, åtföljda 1841 af en utförlig resebeskrifning (på ryska; bearbetning på tyska redan 1839). Efter en andra jordomsegling, 1825–27. utnämndes W. till guvernör i ryska Amerika, der han under en femårig vistelse samlade värdefulla geografiska och etnografiska notiser. Senare blef han departementschef i marinministeriet, men drog sig tillbaka 1849 som Viceamiral. Död 1870 i Dorpat. Det af W. sökta landet sågs 1849 af Kellett och kartlades 1867 af Long, som gaf det namnet Wrangels land (se d. o.).
Wrangels land l. Nya Columbia, ö i Norra ishafvet, n. om östra Sibirien, mellan 178 1/2° och 182° ö. lgd fr. Greenw, samt 71° och 71 1/2° n. br. Hela ön är bergig, af ända till 1,000 m. höjd. Redan i början af 19:de årh. hörde ryssar berättas af tjuktjer, att man från Kap Jakan, som ligger ungefär midt emot ön, kunde se ett land derutanför i hafvet. Den af ryske sjöfararen Wrangel företagna expeditionen för att finna detta land vann ej sitt mål. Amerikanen Kellett upptäckte 1849 den ö. om W. liggande lilla ön Herald; hans landsman Rodgers seglade 1855 ö. och s. om W., utan att finna detsamma. Amerikanen Long upptäckte det i Ang. 1867, for längs dess södra kust och bestämde ungefärligen dess läge. Man trodde sig då enligt uppgifter af åtskilliga hvalfångare böra antaga, att W. sträckte sig norr ut ända till 74 1/2° n. br. Den förste, som beträdde W., var amerikanen Hooper, som landsteg d. 12 Ang. 1881 och tog W. i besittning för Förenta staterna, hvarvid han döpte det till New Columbia. En noggrannare undersökning af landet gjordes några månader senare af den amerikanska ångaren »Rodgers», kapten Berry. Ön består af granitoch skiffermassor, som ligga nakna i dagen, och har ytterst ringa vegetation. Ännu torftigare visade sig djurverlden: utom några tillfälliga gäster (simfoglar och isbjörnar) endast fjäll-lemlar, sorkar och polarräfvar. Genom kringsegling fastställdes, att det är en sjelfständig ö, utan sammanhang med något större landområde.
Wrangel von Brehmer. Se Wrangel, sp. 1426.
Wratislaw, böhmiska furstar. W. I, Borzivojs och Ludmilas son, furst Spitinicys broder, verkade såsom Böhmens hertig 912–926 för kristendomens främjande. – W. II blef 1061 hertig af Böhmen och förklarades 1086 af kejsar Henrik IV för konung samt afled 1092.
Vraz, Stanko, kroatisk skald, f. 1810 i Steiermark, d. 1851 i Agram, var en bland de ifrigaste förkämparna för den s. k. illyrismen (se Serbiska språket och literaturen, sp. 903–904). Han diktade Djulabje (Kärlekssånger; 1840) m. fl. samlingar och utgaf 1839 en värdefull samling af slovenska folkvisor från Steiermark, Krain, Kärnten och vestra Ungern. V. redigerade 1842–50 den literära tidskriften »Kolo». Hans samlade arbeten (»Djela») utgåfvos i 4 bd 1863–64.
Wrede, svensk-finsk adlig ätt, hvilken ursprungligen skall härstamma från Italien, en tid egde gods i Tyskland (i kurfurstendömet Köln) och under 1500-talet vardt bofast i
Källa: Project Runeberg ·
