Molay [målä], Jacques Bernard de, tempelherrarnas siste stormästare, f. i trakten af Besançon, inträdde omkr. 1265 i tempelherrarnas orden och valdes 1297 till dess öfverhufvud. Under förevändning att man skulle rådslå om ett nytt korståg hade han af konung Filip den sköne lockats från Cypern till Frankrike samt befann sig i Paris, då den kungliga befallningen om fängslande af alla i Frankrike sig uppehållande tempelherrar sattes i verket (d. 13 Okt. 1307). Han hölls der i sträng fångenskap och bragtes likasom så många andra af de fängslade riddarna till bekännelse af de svåra förbrytelser, som påbördades orden. Den 11 Mars 1314 dömdes han jämte tre andra höga ordensdignitärer af församlade prelater och påfliga legater till lifstidsfängelse. Men uppmanad, att offentligen bekräfta sin bekännelse, förklarade M. hjeltemodigt, att den under tortyrens pinor blifvit honom aftvungen, samt fritog sig sjelf och orden från all skuld. Den villrådiga församlingen uppsköt förhandlingarna till följande dag, men redan samma dags afton blef M. jämte en af sina olyckskamrater på konung Filips befallning förd till en holme i Seine och der lefvande bränd vid sakta eld. Med beundransvärdt lugn skall den åldrige mannen hafva uthärdat sin qvalfulla död. Sägnen berättar, att han under plågorna stämt Klemens V och konung Filip sig till mötes inför Guds domstol, den förre inom 40 dagar, den senare inom år och dag, och samtiden såg Guds straffdomar i de båda furstarnas inom nämnda tider verkligen inträffade dödsfall.
1. Molbech [målbäck], Kristian, dansk vetenskapsman, född i Sorö d. 8 Okt. 1783, blef 1802 student och redan 1804 e. o. tjensteman vid kungliga biblioteket i Köpenhamn, hvilket han tillhörde till sin död, under åren 1812--23 såsom bibliotekssekreterare och sedermera såsom förste bibliotekssekreterare (överbibliotekariens närmaste man). 1829--43 var M. tillika e. o. professor i literaturhistoria och 1830--42 medlem af direktionen för kungliga teatern. 1845 fick han etatsråds titel. Död i Köpenhamn d. 23 Juni 1857. -- M. var på flere områden en af Danmarks mest produktiva författare. Och om det å ena sidan icke kan nekas, att åtskilliga af hans arbeten äro mindre väl hopkomna, ja rent af hastverk, så måste man å andra sidan gifva honom äran af att hafva egnat sig åt synnerligen vanskliga uppgifter och börjat företag, som utan honom knappast kommit i gång. M:s skrifter dela sig i tre stora grupper: historiska, literaturhistoriska och språkliga, hvartill komma reseskildringar, kritiker, politiska afhandlingar, tidningsartiklar och dikter. Bland hans historiska, skrifter må nämnas: Historie om ditmarskerkrigene (1813), Kong Erik Plovpennings historie (1821) och Fortællinger og skildringer af den danske historie (intill år 1202; 1837--40). Härtill kom en mängd större och mindre afhandlingar i »Historisk tidsskrift» (om Kristian I, Korfitz Ulfeld, Struensee, hertigdömet Slesvig o. s. v.), hvarjämte han utgaf »Udvalg af hidtil utrykte danske diplomer og breve fra det 14:de, 15:de og 16:de aarh.» (1842--43, 1858, tills. med N. M. Petersen), »Kristian V:s dagböger» (1846), »Uddrag af biskop Bircherods historisk-biografiske dagböger 1658--1708» (1838--46) och »Kristian IV:s egenhændige breve» (I, 1848) samt författade en Historiens philosophie (1840--41). Till den danska literaturhistoriens område höra följande af M:s skrifter: Joh. Evalds levnet (1831), Förelæsninger over den danske poesie (1831--32) med tillhörande Studier over Oehlenschlägers poesi (1850), Arrebo og Bording (1851) och Schack Staffeldts levnet (s. å.). Derjämte utgaf han några delar af »Dansk poetisk anthologie» (1830--40, ofullb.), med inledningar om der representerade skalder, och en serie äldre språkminnesmärken: »Den danske riimkrönike» (1825), »Henrik Harpestrengs lægebog» (1826), »Den ældste danske bibeloversættelse» (1828) och »Herr Michaels tre danske rimværker» (1836). Hit må också räknas första bandet af »Holbergs comedier» (1843), innehållande de äldsta, med upplysande anmärkningar. Sin största betydelse torde M. ega genom sina språkliga arbeten. Redan 1811 utgaf han en liten afhandling om danska dialekter och uppmanade personer att insamla dialektord. 1813 offentliggjorde han en Dansk haand-ordbog, hvarjämte han utarbetade några bokstäfver till Videnskabernes selskabs stora ordbok och under en lång följd af år var medlem af dess för ordboken tillsatta stora kommission. 1833 utkom M:s Dansk ordbog (2 bd; 2:dra uppl. 1859), hvilken fyllde ett verkligt behof och ännu är den enda i sitt slag. Kort derefter utkom hans Dansk dialect-lexicon (1833--41) samt senare Dansk glossarium, eller ordbog over forældede danske ord (1853--57) och Danske ordsprog, riimsprog og tankesprog (1850). Men dermed är icke M:s hela literära verksamhet omtalad. Man måste äfven hågkomma hans många anmälningar af historiska och estetiska skrifter, af hvilka de flesta intogos i de tvänne tidskrifter han utgaf, »Athene» (1815--17) och »Nordisk tidsskrift for historie, literatur og konst» (1827--36), och som sedermera utkommo samlade i Blandede smaaskrifter (2 bd, 1834--36; ny saml., 4 bd, 1853-56). Såsom kritiker var M. skarp, ja icke sällan bitter och orättvis, och samma lust, som dref honom att ständigt deltaga i literära fejder, förde honom på äldre dagar in i den politiska diskussionen. I en mängd tidningsartiklar och broschyrer försvarade han Kristian VIII, helstaten och den konservativa ståndpunkten mot de nationalliberale, och särskildt polemiserade han mot »den skandinaviska enhetstanken» (1857) i dennas politiska skepnad, under det att han, likasom P. Hjort, lifligt intresserade sig för en andlig förbindelse mellan nordens folk samt personligen var nära förbunden med många svenska vetenskapsmän och författare. M:s ifver att vilja göra sina landsmän bekanta med svenska förhållanden framträder bl. a. i hans båda reseskildringar: Breve fra Sverrig i aaret 1812 (1814--17, 3 bd; »Resa i Sverige 1812 och 1813», 1:sta del., 1815). Äfven tillägget till 3:dje delen är öfvers. på svenska under titeln »Kort öfversigt af de serskildta epokerna i Svenska Nationalliteraturens historia», 1817) och Lund, Upsala og Stockholm i sommeren 1842 (1844). Såsom bevis på M:s outtröttliga flit och mångsidiga författareverksamhet må ytterligare nämnas hans på sin tid mycket lästa Julegave for börn (3 arg., 1837- 39), Dansk læsebog (1832, 9:de uppl. 1862; använd äfven i svenska skolor) och Udvalgte eventyr og fortællinger (1843; 4:de uppl. 1882). M. tillkommer vidare förtjensten att hafva stiftat »Den danske historiske förening» (1839; han var dess sekreterare under de första tretton åren) och »Det holbergske samfund» (1842), hvars ledning dock snart öfvergick i andra händer. Såsom bibliotekarie visade M. mycken insigt och duglighet, men ringa tillmötesgående mot besökande. Hans sinne var på det hela taget tungt och föga öppet för dem, som stodo utanför hans närmaste krets. 1883 (100 år efter M:s födelse) utgaf hans son (se nedan) »Brevvexling mellem Kristian Molbech og Kamma Rahbek», hvilken spred ljus öfver det förtroliga förhållande och lifliga umgänge, som under flere år (1812 o. f.) egde rum emellan dem, men sedermera upphörde. E. Ebg.
2. Molbech [målbäck], Kristian Knud Frederik, dansk skald, den föregåendes son, född i Köpenhamn d. 20 Juli 1821, blef student 1839 samt egnade sig åt estetiska studier och diktareverksamhet. Redan 1840 vann han universitetets guldmedalj för en af den estetiska prisuppgiften föranledd afhandling och utgaf s. å. diktcykeln Billeder af Jesu liv. Kort derefter utkommo de romantiska dramerna Klintekongens brud (1845) och Venusbjerget (s. å.), båda uppförda på kungliga teatern, 1848 en liflig reseskildring, En maaned i Spanien (2:dra uppl. 1855) och 1852 en lyrisk diktsamling, Dæmring (3:dje uppl. 1856), som utmärker sig genom djup känsla, fin smak och fulländad form samt vann en mycket stor spridning. Men den skarpa kritik, som J. L. Heiberg underkastade hans tragiska drama Dante (1852), förmådde honom att under en längre tid hålla sig tillbaka såsom skald. I stället utförde han en ypperlig öfversättning af Dantes »Commedia divina» (1851--62; 3:dje uppl. 1878), med utförliga inledningar och anmärkningar. 1853 blef M. professor i Kiel i danska språket och literaturen. Sedan han fördrifvits derifrån (1864), var han under en följd af år medarbetare i »Dagbladet» och samlade 1873 en serie af sina politiska och kritiska artiklar under titeln Fra danaïdernes kar. Derjämte öfversatte han med stor smak flere franska skådespel samt författade 1875 Renteskriveren, ett lustspel eller en holbergsk studie, såsom han kallade det, och 1877 skådespelet Ambrosius (A. Stub), som gjorde utomordentlig lycka, (6:te uppl. 1882; repertoarstycke äfven i Stockholm samt öfversatt på tyska och engelska). Detta följdes sedermera af Faraos ring (1879) och Opad (1881), men intetdera vann samma framgång. 1879 utkom en samlad upplaga af M:s dikter. 1871--81 var han censor vid kungliga teatern i Köpenhamn. 1879 blef han filos. hedersdoktor vid Köpenhamns universitet. E. Ebg.