Moratin

Moratin. 1. Nicolas Fernandez de M., spansk skald, f. i Madrid 1737, d. derst. 1780 såsom professor i poetik, sökte reformera den spanska nationalteatern dels genom den polemiska skriften Desengaño al teatro español (1762), som var riktad mot den äldre spanska dramatiken, dels genom egna, efter fransk-klassiskt mönster tillskurna lust- och sorgspel (La petimetra, 1762; Hormesinda, 1770, m. fl.). Många sköna verser finnas i hans diktsamling El poeta (1764), i den heroiska dikten Canto épico de las naves de Cortes destruidas (1765) och La Diana, ó arte de la caza (s. å.), en lärodikt öfver jagten. M. var medelpunkten för en literär klubb, som hade Boileau till estetiskt orakel och höll till på kaféet Fonde de San Sebastian i Madrid. M:s arbeten, »Obras postumas», utgåfvos 1821 af hans son (se M. 2) och 1846 i »Biblioteca de autores españoles» (II). -- 2. Leandro Fernandez de M., spansk dramatiker, den föregåendes son, f. i Madrid 1760, vann helt ung två gånger pris i Spanska akademien. Samtidigt arbetade han i juvelerareyrket. 1787 kom han, såsom sekreterare hos grefve de Cabarrus, till Paris, hvarest han gjorde Goldonis bekantskap och egnade Molières komedier ett ifrigt studium. Genom den mäktige Godoys beskydd fick M. en indrägtig prestsyssla och sattes i tillfälle att med resestipendium 1792--96 studera dramatikens tillstånd i flere land. Han blef derefter translator i utrikesministeriet och medlem af teaterdirektionen, men måste efter »fredsfurstens» fall 1808 fly ur landet. Då fransmännen gjorde invasion, återkom M. och förnedrade sig derhän, att han emottog en bibliotekariesyssla af Josef Bonaparte, men tvangs vid fransmännens aftåg å nyo att gripa till flykten. Ehuru amnestierad af Ferdinand VII, föredrog M. att bo i Frankrike. Han dog i Paris 1828, och 25 år senare lät drottning Isabella föra hans stoft till Spanien. -- M. intager en mycket framstående plats i sitt fäderneslands nyare dramatik. Hans komedier utmärka sig för intrigens enkelhet och den natursanna karaktersteckningen. Han har blifvit kallad »Spaniens Molière», men torde mera korrekt kunna betecknas såsom »Spaniens Goldoni». Hans bästa lustspel äro El viejo y la niña (1790), El café (l. La comedia nueva, 1792), El baron (1803), La mogigata (1804) och El si de las niñas (1806), hvilket stycke gjorde stormande lycka. M. efterlemnade den ofullbordade historiken Origenes del teatro español (utg. 1830--31). Hans arbeten utgåfvos 1825--26 (3 bd), 1830--31 (6 bd) och 1846 (i »Biblioteca de autores españoles», II).