Moratorium (Med. Lat., af Lat. mora, uppskof), jur. Enligt äldre rätt kunde statens öfverhufvud åt galdenär, hvilken utan eget förvållande blifvit urståndsatt att å förfallodagen betala sina skulder, bevilja anstånd på viss tid med fullgörandet af denna skyldighet. Ett sålunda medgifvet betalningsanstånd benämndes moratorium, indultum eller, då hos romarna anståndstiden vanligen bestämdes till 5 år, indutiae quinquennales (»qvinqvenell»). I den moderna lagstiftningen äro, vare sig genom stadganden i grundlag eller genom bestämmelser i processlagstiftningen, moratorier i allmänhet icke vidare tillåtna. -- Man plägar skilja mellan special-moratorium, utfärdadt med afseende å en viss skuld, och general-moratorium, afseende en viss landsdels eller ett visst kreditinstituts skulder i allmänhet. Det sistnämnda slaget af moratorier har under förflutna tider icke varit sällsynt, då allmänna olyckor, såsom krig, pest o. dyl., träffat landet i dess helhet eller vissa landsdelar. Under senaste fransk-tyska kriget (1870--71) utfärdades i Frankrike särskilda förordningar, genom hvilka i fråga om vexlar och andra affärspapper stadgades ett moratorium under kriget, hvilket moratorium utsträcktes under kommunen, intill dess ordningen blifvit återställd. Angående verkningarna af ett dylikt moratorium äfven i fråga om vexelförbindelser i utlandet hafva meningarna inom den internationella vexelrätten varit mycket delade. Angående de svenska domstolarnas uppfattning häraf se Naumanus »Tidskrift för lagstiftning», 10:de arg. (1873; sid. 478). L. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Moratorium
Ämne: Romerska bruk, institutioner och hären · Romarriket och antikens Rom
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 11 (1887), sp. 1358 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗