Motett (Ital. motetto), jämte mässan den vanligaste formen för forna tiders kyrkosång. Namnet är sannolikt diminutiv af Lat. motus, rörelse, med afseende derpå att den melodiförande stämman (äfven den kallad motetus) var mera fri och rörlig än i andra kyrkosånger, hvilka voro mera strängt bundna vid den gregorianska »cantus firmus», hvadan ock motetten i äldsta tider var mera uttrycksfull och mindre öfverhopad med kontrapunktiska konstmakerier än mässan. Vanligen lades emellertid äfven för motetten en kyrkligt sanktionerad melodi till grund, under det texten oftast hemtades från bibeln. De första motetter, som omtalas, voro af Philippe de Vitry (omkr. 1300). Berömda motettkompositörer voro under den äldre tiden Hobrecht, Josquin, Mouton, Palestrina, Vittoria, Gabrieli, Croce, Orlando och Byrd samt, under en senare tid, framför alla Seb. Bach. Mot slutet af 1600-talet inkom instrumentalackompanjemang i motetten, och senare gafs detta namn äfven åt solosånger, hvaremot den ursprungliga och äkta motetten var flerstämmig och a cappella (d. v. s. utan ackompanjemang). Bland senare kompositörer af mer eller mindre oegentligt så kallade motetter må nämnas Hiller, Rolle, Cherubini, Schneider, Mendelssohn, Hauptmann, Volkmann och svensken Ludvig Norman. A. L.
Nordisk familjebok · första upplagan
Motett
Ämne: Italienska ord och Italien · Musik och italienska lånord
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 11 (1887), sp. 1427 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗