Sida 203
Mostaganem ...
nämnda förhållandes verklighet. Det bevis, som för sådant ändamål föres, måste derför vara så starkt, att det hos domaren åstadkommer full visshet. Ett sådant bevis kallas hufvudbevis. Föres nu mot detta en annan bevisning, blifver dennas uppgift allenast att förringa verkan af det förra beviset, att rubba den visshet detta i och för sig kunnat framkalla, men ej att öfvertyga domaren om ett annat förhållande. Detta är motbevis. Skilnaden grundar sig sålunda på bevisbördans fördelning mellan parterna och är af betydelse med afseende på de fordringar man bör uppställa på bevisets styrka, för att det skall vara verksamt till partens fördel. I brottmål behöfver den tilltalade i allmänhet föra endast motbevis. I. Afz.
Motenebbi. Se Mutenebbi.
Motett (Ital. motetto), jämte mässan den vanligaste formen för forna tiders kyrkosång. Namnet är sannolikt diminutiv af Lat. motus, rörelse, med afseende derpå att den melodiförande stämman (äfven den kallad motetus) var mera fri och rörlig än i andra kyrkosånger, hvilka voro mera strängt bundna vid den gregorianska »cantus firmus», hvadan ock motetten i äldsta tider var mera uttrycksfull och mindre öfverhopad med kontrapunktiska konstmakerier än mässan. Vanligen lades emellertid äfven för motetten en kyrkligt sanktionerad melodi till grund, under det texten oftast hemtades från bibeln. De första motetter, som omtalas, voro af Philippe de Vitry (omkr. 1300). Berömda motettkompositörer voro under den äldre tiden Hobrecht, Josquin, Mouton, Palestrina, Vittoria, Gabrieli, Croce, Orlando och Byrd samt, under en senare tid, framför alla Seb. Bach. Mot slutet af 1600-talet inkom instrumentalackompanjemang i motetten, och senare gafs detta namn äfven åt solosånger, hvaremot den ursprungliga och äkta motetten var flerstämmig och a cappella (d. v. s. utan ackompanjemang). Bland senare kompositörer af mer eller mindre oegentligt så kallade motetter må nämnas Hiller, Rolle, Cherubini, Schneider, Mendelssohn, Hauptmann, Volkmann och svensken Ludvig Norman. A. L.
Motgift, antidotum, kallas hvarje medel, som gifves för att motverka ett i organismen inkommet gift. Motgiftet kan verka mekaniskt, genom bortskaffande af giftet, t. ex. kräkmedel och afförande medel, eller kemiskt, då det neutraliserar eller upphäfver giftets verkan på stället genom att med giftet ingå någon kemisk förening i olöslig form eller i allmänhet af mera oskyldig beskaffenhet, och slutligen dynamiskt, genom att upphäfva giftets verkningar på organismen, vanligen nervsystemet, såsom t. ex. kaffe och stimulantia mot opiat och narkotiska ämnen. Då ett gift inkommit i magsäcken, måste man i allmänhet först försöka att mekaniskt aflägsna det genom användande af magpumpen eller hastigt verkande kräkmedel, bland hvilka apomorfin är det bästa, emedan det kan insprutas under huden. Det gifves dock fall, då denna mekaniska förbehandling är förbjuden, nämligen då man har skäl att antaga magsäckshinnorna vara uppluckrade, såsom vid förgiftning med frätande syror och alkalier. Bland öfriga kräkmedel äro zink- och kopparvitriol bättre än de långsamt verkande kräksalt och kräkrot (ipecacuanha). I brist på annat kan man använda bomolja, rofolja eller i varmt vatten smält smör; dock böra alla oljor undvikas vid förgiftning med fosfor eller kantaridin, emedan oljorna öka dessa gifters löslighet och farlighet. -- De olika kemiska motgifterna måste noga afpassas efter giftet, såvidt man känner detta. Man har väl sökt att finna något universalmotgift (alexipharmacon), som skulle passa i alla möjliga fall, och man har för detta ändamål föreslagit bezoarstenar, rinoceroshorn, vissa ädelstenar, ättika, såpa, pektinsyra, magnesia m. m. De bästa allmänna medlen äro väl mjölk (utom mot fosfor), ägghvita (mot oorganiska gifter) och garfsyra (mot växtbaser). Men känner man giftet, bör medlet väljas derefter. Vi anföra här de vanligaste gifterna och deras motgifter. Mot arsenik användes hydras ferricomagnesicus och oxidum magnesicum leve; mot karbolsyra: de båda nämnda, äfvensom kalk i sockervatten; mot blåsyra: kräkmedel, klorvatten och stimulerande medel, såsom kalla duscher, artificiel respiration, spritdrycker, eter, kamfer, ammoniak m. m.; mot mineralsyror (svafvelsyra, saltsyra, salpetersyra): oxidum magnesicum leve, krita, tvålvatten, lösning af kolsyradt kali eller natron, ägghvita, mjölk och antiflogistisk behandling; mot oxalsyra och dess salter: kalkvatten, krita, oxidum magnesicum leve; mot kaustika alkalier och deras karbonat: ättika, vinsyra, citronsyra, citronsaft; mot alkohol och eter: kräkmedel och, vid djup depression, kalla begjutningar, kaffe m. m.; mot antimonpreparat: garfsyra, kina eller ekbarkdekokt; mot silfver preparat (lapis m. m.): koksalt, mjölk och ägghvita; mot barytsalter: svafvelsyradt natron och svafvelsyrad magnesia; mot belladonna och atropin: garfsyra, citronsyra, solutio superjodeti kalici, morfin och stimulantia; mot spanska flugor: slemmiga, men icke oljehaltiga medel, opium eller morfin med kamfer; mot kloroform och kloral: artificiel respiration, elektricitet och andra retmedel; mot kromsalter: kolsyradt natron och solutio subacetatis ferrici; mot kopparsalter: ägghvita, men icke oljor, och oxidum magnesicum leve; mot qvicksilfversalter: ägghvita, mjölk, ferrum pulveratum; mot jod: stärkelseklister; mot morfin och opium: garfsyra, kina eller ekbarkdekokt, atropin i underhudsinjektion, kaffe, kalla begjutningar och stimulantia; mot räfkaka (nux vomica) och stryknin: garfsyra, morfin, kloralhydrat och stillhet; mot kolsyra, koloxid, lysgas och kolväte: frisk luft, syrgas, artificiel respiration, kalla begjutningar och stimulantia; mot fosfor: kräkmedel, slemmiga, men ej oljiga drycker, rå terpentin; mot blypreparat: kräkmedel af sulphas zincicus, mycket utspädd svafvelsyra, sulphas magnesicus, sulphas natricus, ägghvita, mjölk och ricinolja; mot veratrin, prustrot, sabadillfrö, tobak, colchicum, conium: garfsyra och solutio superjodeti kalici; mot zinkpreparat: kolsyradt natron, tannin och ägghvita. Jfr Förgiftning och Gift. F. B.
Moth, Mathias, dansk språkgranskare, f. omkr. 1642, son till lifmedikus Poul M.,
Källa: Project Runeberg ·
