Sida 121
Moncrif ...
der slagna af katolikerna, anförda af hertigen af Anjou (sedermera Henrik III).
Monerif [mångkri'ff], François Augustin Paradis de, fransk skriftställare af engelsk härkomst, f. i Paris 1687, d. 1770, var för sina talangers och sitt glädtiga väsendes skull gerna sedd i Paris' förnämaste umgängeskretsar. Han invaldes 1733 i Franska akademien, antogs 1734 till lektor hos drottning Maria Leszczynska (för hvars räkning han beqvämade sig att skrifva andliga sånger) och vardt 1742 generalsekreterare hos krigsministern grefve d'Argenson. Såsom författare lyckades M. bäst i »poésies fugitives» och naiva visor på gammalfranska. Förutom lustspel, halletter och pastoraler skref han vidare Histoire des chats (1727--48), en sällsam, mot lärdomspedanteriet riktad, men föga lyckad produkt, som ådrog M. öknamnet »l'historiogriffe», Essay sur la nécessité et sur les moyens de plaire (1738) och sederomanen Les âmes rivales (s. å.), grundad på läran om själavandringen. M. utgaf sina Oeuvres 1751 och 1768. Hans »Oeuvres choisies» utgåfvos i 2 bd 1801.
Monde [mångd], Fr. (af Lat. mundus, verld), verld; folk af verld, societetsmenniskor. Jfr Beau, Demi-monde och Tout le monde.
Mondego [månsde'gu], flod i portugisiska prov. Beira, kommer från Serra da Estrella, flyter förbi Coimbra och faller ut i Atlantiska hafvet s. om udden Mondego. Längd 176 km., flodområde omkr. 6,900 qvkm.
Mon dieu [mång diö], Fr., min Gud!
Mondoñedo [-dånjedo], stad i spanska prov. Lugo, vid kustfloden Masma. 10,112 innev. (1877) i kommunen. Biskopssäte.
Mondovi, stad och fästning uti italienska prov. Cuneo (Piemont), vid Tanaros biflod Ellero och jernvägen mellan Savona och Cuneo. 8,738 innev. (1881). Biskopssäte. 1560--1719 hade M. ett piemontesiskt universitet. -- Efter en mindre strid vid M. d. 20 April 1796 besegrade Bonaparte sardinarna under general Colli i ett slag derstädes d. 22 April s. å.
Mone, Franz Joseph, tysk historisk forskare, f. 1796, d. 1871, professor i Heidelberg 1819--27, derefter i Louvain till 1831, geheimearkivarie och direktor för badiska statsarkivet 1835--68, utgaf bl. a. Geschichte des heidenthums im nördlichen Europa (1822--23; utgörande 6:te delen af G. F. Creuzers »Symbolik») samt Schauspiele des mittelalters (1846), Lateinische hymnen des mittelalters (1855--57) m. fl. bidrag till den äldre literaturhistorien och Quellensammlung der badischen geschichte (bd 1--3 och 4: 1, 1845--68). Till »Zeitschrift für die geschichte Oberrheins» var M. upphofsman, och 21 band af densamma redigerades under hans ledning (1850--68). Han var äfven författare till den lidelsefulla anonyma broschyren Die katolischen zustände in Baden, hvilken 1841 från den klerikala sidan öppnade striden mellan den romerska kyrkan och den badiska regeringen.
Monecist. Se Monoecia.
Monemvasia (Ital. Napoli di Malvasia l. Malvasia), stad vid kusten af den grekiska nomarkien Lakonien, på en genom en damm med fastlandet förenad klippö. Omkr. 500 innev. Under den senare medeltiden var M. en af de starkaste fästningarna på Morea och en vigtig stapelplats för den levantiska handeln. Särskildt var det en exportort för Moreas och de grekiska öarnas vin, som derför allmänt kallades malvasir. I grekiska frihetskriget tvangs M. af hunger att d. 4 Aug. 1821 gifva sig åt grekerna.
Monesiabark, Cortex monesiae, farmak., kallas i droghandeln barken af sapotacéen Chrysophyllum glycyphlaeum Casar. (Chr. Buranhem Ried), ett träd, som tillhör Brasiliens urskogar. Barken förekommer som drog i tjocka, hårda, men spröda, luktlösa stycken af oregelbunden form och vexlande storlek. Dess inre har en rödbrun färg, som äfven vanligen tillhör barkens insida. Smaken är till en början sötaktig, men sedan något bitter, skarp och sammandragande, till följd af den stora halt af en jernblånande garfsyra, 7,5 proc., som ingår i det af barken beredda monesia-extraktet (extractum monesiae), hvilket ofta äfven kallas endast monesia. Utom garfsyra håller detta extrakt ett eget ämne, monesin, samt glycyrrhizin (hvaraf den i början sötaktiga, något lakritsartade smaken) och flere andra beståndsdelar. Barken och extraktet äro utmärkta sammandragande medel, hvilka dock mest begagnas för tekniska ändamål, såsom garfning af finare läderslag m. m. O. T. S.
Moneta, Lat., mynt; mynthus; myntstämpel. Ordet brukades jämväl såsom tillnamn åt gudinnan Juno. Ovisst är huruvida detta berott derpå att myntningsverkstaden i Rom var förlagd till hennes tempel på kapitolinska bergshöjden, eller tvärtom myntet fått sitt namn af gudinnan. Cicero uppgifver, att Juno kallats J. moneta, emedan ur hennes nyss omtalade tempel en gång vid en jordbäfning förnummits en röst, som »lade (folket) på hjertat» (jfr Lat. monere, varnande erinra) att förrätta ett visst slags offer. -- Äfven finner man ordet användt för att beteckna Mnemosyne, sånggudinnornas moder. R. Tdh.
Monfalcone, stad i österrikiska »kronlandet» Görz, 3 km. från Adriatiska hafvet. 3,164 innev. Koksalthaltiga svafvelkällor.
Monferrato (Montferrat), fordom sjelfständigt, af Savojen, Milano och Genua begränsadt hertigdöme i norra Italien, bestående af tvänne skilda delar emellan Po och Liguriska Apenninerna, med Casale Monferrato till hufvudstad. Från Karl den stores tid till början af 14:de årh. hade M. egna markgrefvar, bland hvilka må nämnas korsfararna Konrad, konung af Jerusalem 1189--92, och hans broder Bonifacius, konung af Thessalonika 1204--07. Genom arf kom M. 1305 till en sidogren af bysantinska kejsarehuset och 1536 till Mantua samt fick 1574 titeln hertigdöme. 1703 gjorde Savojen anspråk på M., och dessa erkändes af kejsar Leopold I.
Monferrina (Fr. montferrine), ett slags landtlig dans från Monferrato i Piemont. Att döma efter en komposition med detta namn af Piatti, går denna dans i 6/8 takt. A. L.
Källa: Project Runeberg ·
