Sida 15
Mimicry, Eng., zool., efterapning, härmning
Mimamed, Nord mytol., ett mytiskt träd, som omtalas i Fjölsvinnsmål (se d. o.). Enligt mångas åsigt är M. identiskt med verldsträdet Yggdrasil. Enligt mytologen Petersens förmodan är Yggdrasil egentligen endast den del af verldsträdet, som står öfver Urdarbrunnen, hvaremot M. är den del af samma träd, som står öfver Mimes brunn. Såsom bekant, utgick från hvardera af dessa brunnar en rot af asken Yggdrasil. Th. W.
Mimas, astron., planeten Saturnus innersta måne. Se Saturnus.
Mimbar, predikstol eller den upphöjda ställning i en moské, från hvilken den öfliga fredagspredikan föredrages. Mimbaren är ofta utförd i rikt orneradt träarbete och plägar å högtidsdagar ytterligare siras med dyrbara väfnader.
Mime l. Mimer (Fornnord. Mimir), Nord. mytol., namnet på en urjätte, som spelar en vigtig rol i den fornnordiska gudaläran. M. är verldshafvets, oceanens, skapare och representant. Öfriga väsenden, som beherska hafvet och vattnen, såsom Hyme, Äge och Njärd, äro i förhållande till M. makter af andra ordningen. Under den af Yggdrasils rötter, som sträcker sig till rimthursarna, är en brunn, hvari all urtida visdom och kunskap äro gömda. Denna brunn eges af M., som dagligen dricker derur med gjallarhornet. M. är sålunda icke blott hafvets upphof, utan äfven all visdoms urkälla: hans vetande är äldre och ursprungligare än sjelfve Odens. Det hos Oden inneboende kunskapsbegäret manar denne att söka blifva delaktig af M:s vishet. Myten berättar ock, att Allfader begaf sig till Mimesbrunnen och bad att få dricka derur. Men det medgafs honom icke, förrän han lemnade ett öga i pant, och af den anledningen vardt Oden enögd. Om man fattar denna myt blott från dess fysiska sida, är det klart, att M:s brunn är hafvet och Odens öga den i hafvet nedsjunkande solen. Djupare fattad, angifver myten nödvändigheten för Oden att äfven med den största uppoffring förvärfva sig den insigt i tingens väsende, hvarförutan han ej skulle varit i stånd att såsom gudars och menniskors allherskare föra verldsutvecklingen framåt. Genom Odens bekantskap med M. var emellan denne och åserna ett vänskapligt förhållande inledt och alltsedan vidmakthållet. Om M. berättas vidare i en annan myt, att, när vaner och åser slöto fred och gåfvo hvarandra gisslan, sändes han jämte åsaguden Höne till vanerna. Höne blef af dessa vald till höfding, men kunde intet råda, utan att M. var närvarande. Vanerna misstänkte då, att de blifvit bedragna, och i sin förbittring deröfver halshöggo de M. och sände hufvudet till åserna. Oden tog hufvudet, smorde det med örter och sjöng trollformler deröfver, så att det ej förruttnade, och ur detta Mimeshufvud meddelades honom alltjämt råd och visdom samt kunskap om förborgade ting. M. är sålunda fortfarande Odens förnämsta kunskapskälla. Det är ock af hans hufvud, som Oden erhåller kännedom om de vigtigaste af alla runor, de s. k. hugrunorna, hvarigenom hans blick och tanke tränga in till tingens innersta väsende. Slutligen är det äfven från M:s hufvud, som Oden hemtar råd vid verldsförstöringens hotande förebud, då M:s söner (hafsvågorna) börja svälla öfver. -- I senare medeltidssagor har M. omgestaltats till en konsterfaren smed, hos hvilken Valund (Wieland, Welint) och andra tillbringa sin lärlingstid. I svenska folkvisor talas om M:s å, och i Småland finnes en M:s sjö, som enligt folktron är bebodd af neckar. Etymologiskt har man sammanställt namnet Mime med Lat. memoria (minne), hvilken jämförelse dock är ohållbar. Snarare är sammanhang möjligt med det äfven jämförda Grek. mimeomai (jag efterapar, härmar) och jättenamnet Mimas. Th. W.
Mimer. 1. Se Mimos. -- 2. Nord. mytol. Se Mime.
Mimer, namn på svenska tidskrifter. -- 1. En månadsskrift, som utgafs i Stockholm 1830 (12 h.) af V. F. Dalman. Uppsatserna, hvilka rörde sig kring medborgerliga och vittra, ämnen, utgjorde till minst hälften öfversättningar af utländska artiklar. -- 2. En månadsskrift för vitterhet, historia, filosofi och statskunskap, utg. i Upsala 1839 (12 h.) och innehållande bidrag (poem, uppsatser, afhandlingar) af Atterbom, Böttiger, I. Hwasser, Palmblad, E. A. Schröder, Törneros, O. Tullberg m. fl. framstående literära krafter.
Mimesis, Grek., efterhärmning, efterbildning. -- Redan Platon och Aristoteles bestämde konsten såsom en »mimesis» af verkligheten, ty konsten skall tala till menniskans fantasi, och fantasien kan aldrig skapa sitt innehåll, endast på sitt sätt omdana det i verkligheten gifna. Efterbildningen kan ej vara i alla afseenden trogen, ty då upphör konsten att vara konst och blir en framställning af eller beskrifning på verkligheten. Men efterbildningen kan vara mer eller mindre trogen, bl. a. beroende på det mer eller mindre speciella syfte, i hvilket konstnären vill tala till fantasien. Och i den mån efterbildningen är trogen, säges konsten vara realistisk, i den mån den är från förebilden afvikande (idealiserad), säges konsten vara idealistisk. Afvikelsen från förebilden kan i en realistisk konstprodukt inskränka sig till att skarpare än i verkligheten sker framhålla vissa för henne karakteristiska drag, som för tillfället intressera. I en idealistisk konstprodukt kan den sträcka sig ända derhän att konstverket förlorar sig i det fantastiska och orimliga. -- Mimetisk, efterhärmande, som går ut på att genom efterbildning framställa. L. H. Å.
Mimicry [mi'mikri], Eng. (af Grek. mimos, efterapare), zool., efterapning, härmning, inom den moderna, darwinistiska zoologien det af Wallace först påpekade förhållandet, att en mängd svagare djur, såsom man antager, genom sin fortgående omgestaltning under tidernas längd småningom uppnått en s. k. »skyddande likhet» antingen med sådana djur, som på grund af en eller annan egenskap äro mindre utsatta för angrepp af fiender, eller ock med omgifningarna, så att det värnlösa djuret icke så lätt upptäckes. Så t. ex. finnas många vapenlösa fjärilar (af slägtena Macroglossa,
Källa: Project Runeberg ·
