Sida 634
Nordens förhistoriska tid
nedlade henne på ett långvarigt sjukläger. Det har varit en sägen, att hon, sannolikt under ett anfall af yrsel, sökte förkorta sitt lif i vågorna, men blifvit hejdad på vägen. På sitt yttersta skall hon enligt Fischerströms ord »utan fasa emottagit alla förebåd af en snart tillstundande förvandling». Den 28 Juni 1763 slog detta »emellan eld och tårar» delade hjerta sitt sista slag. Svenska akademien har i Skoklosters kyrka egnat henne en minnessten.
Fru N:s stora anseende som skaldinna bevittnas af den aktning, som visades henne af in- och utländska lärda och vittra män, bland hvilka må nämnas Polhem, Linné, Haller, Gessner, Holberg m. fl. Hon var uppburen och värderad äfven af konungahuset och ej minst af det unga skaldeslägtet. Åt dettas känslor gaf Gyllenborg ett rörande uttryck i sina berömda verser vid hennes graf. Dalin synes ensam utgjort ett undantag i detta erkännande, om af likgiltighet eller andra bevekelsegrunder är ej rätt klart. En samling af hennes Utvalda arbeten utgafs 1774 af Fischerström (2:dra uppl. 1781) med ledning af den redaktion, som fru N. sjelf under sina sista år företog, och ur hvilken hon uteslutit sina tidigare vitterhetsalster. Hennes stora popularitet grundade sig dock mindre på de filosofiska »odena» eller de lärda undersökningarna än på hennes små sångstycken i herdeton, »Frihet, min fröjd», »Ach, tystna täcka foglehop», »Säg mig, Damon, sad' Lysandra» m. fl., hvilka enligt Atterboms vitsord sjöngos ännu i slutet af förra århundradet här och der på landsbygden. Det är också i denna idylliska tonart, i denna veka, litet sentimentala dikt, som hennes skaldeindividualitet ger sig sitt friaste lopp. Än i dag hänförande genom den hjerteglöd de förråda äro kärleksdikterna till Fischerström. Fru N:s skaldebana vittnar för öfrigt om en ovanlig flit och lycka i att arbeta upp formen. Med rätta anmärker Atterbom, att få af våra skalder från 1700-talet genomlupit en så vidsträckt sångskala; ty medan hennes första qväden stå Runius, fru Brenner och Frese nära, träffar man i hennes senaste dikter toner, som förebåda den gustavianska vitterhetens främsta och bästa harmonier. -- 1852 utgåfvos å nyo fru N:s Samlade skrifter, genom P. Hansellis försorg. Denna upplaga innehåller äfven ett urval af hennes äldre qväden. 1859 utgaf friherre F. O. von Nordenflycht i Berlin hennes »Ausgewählte dichtungen». -- Jfr Atterbom »Svenska siare och skalder», del. 2. -rn.
Nordenheim, Johan Kristofer, läkare, föddes i Stockholm 1681 och hette före sitt adlande Heyn, blef student i Upsala 1696 och studerade medicin till 1700, då han följde svenska hären och visade så mycken skicklighet, att han af konungen erhöll ett reseunderstöd för flere år. Han begaf sig då till Upsala, men sedermera till Harderwijk, der han 1704 blef med. doktor. 1706 var han fältmedikus i Kurland, men begaf sig snart till Stockholm, der han började praktisera. 1710 blef han pestmedikus och 1719 assessor i Collegium medicum, adlades s. å. samt vardt 1724 lärare för barnmorskorna och 1731 k. lifmedikus. Han afled i Stockholm 1740. Af hans medicinska skrifter märkas ett par om Vårby surbrunn samt Underrättelse om engelska saltets rätta . . . bruk (1713) och Om de härtills gängse barna-mässlingens efter-sjukdomar (1722). -rn.
Nordenhielm, Andreas, filolog, föddes i Norrköping 1633, blef, efter studier i Upsala och en sjuårig resa genom nästan hela Europa, 1667 professor i praktisk filosofi och 1672 i vältalighet vid Upsala universitet samt presiderade i denna egenskap för 88 afhandlingar. 1686 antogs han till lärare för prins Karl (sedermera Karl XII), fick 1687 kanslirådsock statssekreterare-fullmakt samt adlades med namnet N. Han hette förut A. Norcopensis. Sin befattning skötte han samvetsgrant och var afhållen af sin lärjunge. Han afled i Stockholm 1694. N. anses såsom »stiftare af stilens klassiska korrekthet i Upsala och var måhända den förste infödde svensk, som för latinsk vältalighet vann ett namn». Det var egentligen genom sitt åminnelsetal öfver J. Loccenius (1678) han förvärfvade sitt rykte i detta afseende. N. var ock den, som till latin öfversatte de båda sista delarna af Rudbecks »Atlantica» (1679 o. 1689). -rn.
Nordens Eugène. Se Münnich.
Nordens förhistoriska tid. Först då kristendomen i det 9:de årh. börjar att vinna fast fot i Skandinavien, faller historiens ljus på våra trakter. Dessa hade likväl redan under årtusenden varit bebodda. Om den långa »förhistoriska tid», som ligger bakom kristendomens predikande i Norden, har man genom ett ihärdigt och mångsidigt studium af de från den tiden till våra dagar bevarade grafvar med deras innehåll samt andra fornminnen erhållit så vigtiga upplysningar, att vi nu kunna steg för stegr följa odlingens framåtskridande under dessa årtusenden. Detta blef dock möjligt, först sedan man insett, att Nordens förhistoriska tid omfattar tre stora kulturperioder: stenåldern, bronsåldern och jernåldern (se Nordisk fornkunskap).
Den äldsta af dessa kulturperioder är stenåldern, en tid, under hvilken nordboarna ännu voro fullkomligt okunniga om metallernas bruk och derför måste förfärdiga sina vapen och verktyg af sten, trä, ben och dylika ämnen. Danmark och södra delen af Skandinaviska halfön hafva varit befolkade flere tusen år föra Kristi födelse. De äldsta till oss komna minnen af innevånare i Skandinavien äro några mycket groft slagna verktyg af flinta, hvilka hafva ganska stor likhet med minnena från den äldsta stenåldern i vestra Europa, från den geologiska period, som kallas den qvartära tiden. De i Norden funna flintarbetena af detta slag äro dock jämförelsevis sällsynta och hafva så godt som uteslutande hittats i Danmark samt på Sveriges södra och vestra kuster. -- Talrikare äro de minnen från en likaledes urgammal tid, hvilka anträffats i de danska »kjökkenmöddingarna» (stora, vida, men låga kullar, bildade af qvarlefvor från stenåldersfolkets måltider) och
Källa: Project Runeberg ·
