Sida 151
Monteverde, Guilio
arbeten, Lettres persanes (utgifvet anonymt i Amsterdam 1721), en romantiserande framställning i form af bref till hemmavarande från en i Frankrike resande perser, svänger han satirens gissel öfver de politiska, sociala och religiösa missförhållandena i Frankrike på Ludvig XIV:s tid. -- Det inflytande M:s läror utöfvat på Europas politiska lif, särskildt på den franska revolutionen, var stort och genomgripande. Denna revolutions mera moderata anhängare sågo i hans statslära det ideal, till hvars förverkligande i lifvet de syftade, och de konstitutioner i flere af Europas land, som under den följande tiden skådat dagen, påverkades i många vigtiga afseenden af hans läror. Så t. ex. återfinner man hans lära om statsmaktens delning i de motiv till Sveriges ännu gällande regeringsform, som utarbetades af konstitutionsutskottet vid 1809 års riksdag. -- Bland M:s skrifter, hvilka under titeln Oeuvres complètes flerfaldiga gånger utgifvits samlade, med noter af framstående skriftställare, må ytterligare nämnas Considérations sur les causes de la grandeur des romains et de leur décadence (1734; »Tankar öfwer orsakerne til de Romares wälde och fall», 1755, öfvers. af O. von Dalin). L. H. Å.
Montesquiou-Fezensac [mångteskiou-fesång-sa'k]. -- 1. François Xavier Marc Antoine, hertig de M.-F., fransk statsman, f. 1757, var abbé och sedan 1785 franska kleresiets generalagent, då han 1789 af presterskapet i Paris valdes till medlem af riksdagen (états généraux). Han intog snart ett aktadt rum inom Konstituerande församlingen (1789--91), anslutande sig till de sansade förespråkarna af ett konstitutionelt styrelsesätt, men kraftigt försvarande, så länge det hjelpte, kyrkans intressen. Efter konungens arrestering d. 10 Aug. 1792 emigrerade han till England. Derifrån återvände han efter Robespierres fall (sommaren 1794), men underhöll förbindelse med »Ludvig XVIII»; och då han år 1800 förmedlade frambärandet af dennes ryktbara anmaning till Bonaparte att återinsätta bourbonerna på tronen, ådrog detta honom ny landsflykt. Vid restaurationens inträde 1814 blef M.-F. medlem af den provisoriska regeringen och var derefter från d. 13 Maj s. å. till Napoleons återkomst (Mars 1815) inrikesminister. Såsom sådan framställde han reaktionära förslag rörande pressfriheten m. m., men motsatte sig afskedandet af bepröfvade, ehuru för bourbonerna misshagliga prefekter. Han lät sin expeditionschef Guizot för det mesta sköta ministeriets ärenden. Efter andra restaurationen blef M.-F. 1815 pär, 1816 medlem af Franska akademien (på grund af kungl. utnämning), 1817 grefve och 1821 hertig. Död 1832. -- 2. Ambroise Anatole Augustin, grefve de M.-F., den föregåendes brorson, f. 1788, d. 1878, befordrades under Napoleon I:s fälttåg till öfverste, tillhörde från 1816 det hertigliga orléanska husets uppvaktning och utnämndes 1831 till maréchal de camp. 1834--41 var han i deputeradekammaren en ifrig försvarare af Juli-monarkien, blef 1841 pär samt följde 1848 hertiginnan af Orléans och hennes söner på flykten från Paris öfver Rhen. M.-F. utgaf några band dikter och en öfversättning af Petrarca (3 bd, 1843--45).
Monteverde, Claudio, italiensk tonsättare, f. 1568, d. 1643, studerade kontrapunkt för kapellmästaren hos hertig Gonzaga i Mantua, Ingegneri, hvars efterträdare han blef 1603, och avancerade 1613 till kapellmästare vid Markuskyrkan i Venezia. M. är epokgörande inom musikens historia, enär han genom sin fria behandling af dominantseptiman och nonan kan sägas vara den egentlige grundläggaren af det moderna harmonisystemet i motsats till de gamla kyrkotonarterna och den äldre dissonansbehandlingen. Detta skedde redan i hans madrigaler, af hvilka flere samlingar utgåfvos 1587--99 (madrigalerna Strazziami pure il core och Cruda Amarilli äro särskildt anmärkningsvärda). Hans djerfheter ådrogo honom skarpa tillrättavisningar från Artusi i dennes 1600 utgifna »L'Artusi ovvero delle imperfettioni della moderna musica». Men hans idéer blefvo icke dess mindre segrande, i synnerhet sedan han senare genomfört dem äfven på den dramatiska musiken, der de icke stötte någon gammal häfdvunnen stil för hufvudet, utan tvärt om öfverensstämde med ett för denna konstart naturenligt, mera passioneradt skrifsätt. Äfven derutinnan blef då M. epokbildande, i det han anslog känslovarmare strängar, än de florentinare gjorde, som nyss förut skapat operan (Peri, Caccini), och hvilkas recitativ närmast liknade den torra, ändlösa lektionstonen i den gregorianska sången. M. gjorde recitativet uttrycksfullt och lät det oftare omvexla med arioso. Han vardt äfven fader till instrumentationskonsten genom sina försök att karakterisera medelst instrumentens olika klangfärg och behandlingssätt (särskildt uppfann han det s. k. »tremolo» på stråkinstrument). Bland hans stycken i den nya »stilo rappresentativo» (d. v. s. operastilen) blefvo Arianna (1607), Orfeo (1608), Il combattimento di Tancredi e Clorinda (1624) och Proserpina rapita (1630) de mest berömda. Ytterligare skref han ännu flere böcker madrigaler, motetter, mässor, psalmer, hymner m. m. I nyare verk af Choron, Kiesewetter, Burney, Winterfeld, Reissmann m. fl. finnas mindre kompositioner af M., hvarjämte operan »Orfeo» är fullständigt utgifven af Eitner (1881). A. L.
Monteverde, Giulio, italiensk bildhuggare, f. 1837, utbildade sig först som träsnidare i Genua, fick från 1859 undervisning vid der varande akademi och erhöll 1865 pris för att studera i Rom. Han utförde först en del genreskulptur, vittnande om mycken skicklighet i behandlingen af marmorn. Men sitt rykte vann han genom den i Wien 1873 och Paris 1878 utställda marmorgruppen af Jenner, som ympar koppor pä sitt eget barn. Han har vidare utfört Columbus, som rufvar öfver sin nya tanke (nu i Boston) samt statyer öfver arkitekten Sada i Turin, komponisten Thalberg i Neapel m. fl. I synnerhet äro hans barnscener berömda för mästerlig naturalism.
Källa: Project Runeberg ·
