Sida 751
Nya Elementarskolan i Stockholm ...
I »Nya Dagligt Allehandas» redaktion ingick vid dess grundläggning en del af »Svenska Tidningens» redaktionspersonal. Bland de många, som varit anställda inom dess redaktion, må nämnas redaktionssekreterarna H. Hörner, J. R. Spilhammar och J. A. Björklund (från Mars 1879), vidare O. Fr. Klewerström och J. Wendel (utrikesafdelningen), C. W. Bauck, J. L. Höijer och E. von Qvanten (musikafdeln.), H. Bjursten, K. Wetterhoff, Hj. Sandberg, J. Neander (literatur- och konstafdelningen). Af »Nya Dagligt Allehanda» hafva flere upplagor utgifvits. Sjelfva hufvudupplagan har städse utkommit på aftnarna, men 1865--t. o. m. d. 31 Mars 1867 utkom deraf äfven en »morgonupplaga». Hufvudupplagans format har vexlat från 5-spaltig till 7- à 8-spaltig folio; prenumerationspriset å henne var först 16 rdr, men ökades 1861 till 19 rdr och 1863 till 20 rdr. Vid sidan häraf utgafs från d. 16 Mars 1861 en »veckoupplaga» (fr. o. m. 1863 kallad »half-vecko-upplaga»), hvilken utkom till slutet af 1872 två gånger i veckan i 6- à 7-spaltigt folioformat samt kostade 10 rdr för år 1861--65 och 7 rdr 1866--72. Med undertiteln »hvarannandagsupplagan» utgafs den derefter 3 gånger i veckan i 5- à 7-spaltigt folioformat 1873 t. o. m. d. 30 Nov. 1878 till ett pris af 9 kr. för år. Fr. o. m. d. 2 Dec. 1878 förändrades »hvarannandagsupplagan» till daglig tidning med undertiteln »lilla upplagan». Denna var ursprungligen afsedd endast för landsorten, men blef från d. 27 Sept. 1879 tillgänglig äfven i hufvudstaden och förändrades då till »Morgonupplaga af Nya Dagligt Allehanda. Lilla Upplagan». 1882 erhöll hon titeln »Lilla upplagan af Nya Dagligt Allehanda». Dess format har vexlat mellan 5- och 7-spaltig folio och prenumerationspriset, som 1879 var 12 kr. för år, har fr. o. m. 1880 varit 10 kr. Den för tidningens bolag gällande ordningen stadfästes af K. M:t d. 3 Aug. 1866; dess nya, nu gällande bolagsordning sanktionerades d. 14 Maj 1880, då bolagets namn tillika ändrades till Nya Dagligt Allehandas tidnings-aktiebolag. B. L.
Nya Elementarskolan i Stockholm, högre allmänt läroverk, har enligt den för skolan ännu gällande särskilda stadgan af d. 14 Aug. 1856 till uppgift att vara en ständig profskola, hvarest förbättringar i lärosättet må kunna försökas med afseende på elementarundervisningens fortgående utveckling. I början af 1820-talet förspordes i Sverige från många håll, der man intresserade sig för uppfostringsväsendet, ett lifligt ogillande af det sätt, hvarpå de allmänna skolorna voro ordnade. Man yrkade, att de moderna pedagogiska grundsatserna, som lemnats obeaktade i 1820 års i viss mån reaktionära skolordning, skulle tillämpas äfven i vårt land. Gifvande vika för de ifriga ropen på reform, tillsatte regeringen 1825 den s. k. Stora uppfostringskomitén, hvilken hade till uppgift att i ett sammanhang granska tillståndet hos rikets allmänna uppfostringsverk och att föreslå förbättringar i dem. Denna komité utarbetade på initiativ af en af hennes medlemmar, öfverste J. P. Lefrén, ett motiveradt förslag till upprättande af en profskola, der de nya grundsatserna inom pedagogiken kunde praktiskt tillämpas. K. M:t gillade d. 20 Juni 1827 komiténs förslag och tillsatte en särskild direktion (J. O. Wallin, J. P. Lefrén, N. M. af Tannström och A. von Hartmansdorff) för organisationen och ledningen af en sådan skola. Sedan direktionen med de af henne tillsatta lärarna (bland dem märktes A. Lagergren, K. J. L. Almqvist och A. Fryxell) öfverenskommit om detaljerna i läroplanen och om de för skolan särskildt utarbetade lärokurserna, begynte Nya Elementarskolan d. 15 Sept. 1828 sin verksamhet. 1849 uppfördes hon på ordinarie stat bland rikets fullständiga läroverk.
De nya grundsatser N. E. enligt förslagsställarnas mening skulle förverkliga voro: tillfälle till klassiskt lärd och högre medborgerlig bildning i samma läroverk under en för alla gemensam undervisning, i motsats till de då skilda lärdomsoch apologistskolorna samt de förras fortsättning, gymnasierna; »ämnesläsning» för såväl lärare som lärjunge, d. v. s. undervisning af samme lärare i samma ämne hela skolan igenom i förening med lärjunges rätt att fritt fortgå i ett ämne (rätt att när som hälst under läseåret undergå examen samt omedelbart derefter öfvergå till högre kurs, s. k. »fri flyttning»), utan att bindas af senfärdiga kamrater eller af ringare insigter i andra ämnen, detta i motsats till den då rådande »klassläsningen» (lärjunges skyldighet att en viss tid stanna i en klass och inhemta visst pensum i alla ämnen, innan flyttning till högre klass kunde ifrågakomma); vexelundervisning och monitörsystem (se Vexelundervisning); utvidgning af de moderna språkens studium, som började före latinläsningen (latinet var valfritt och började läsas först i 2:dra klassen, men uppsköts sedermera till 3:dje och slutligen, från 1851, till 5:te klassen). Enligt skolans ursprungliga grundsatser skulle all öfverläsning försiggå på lärorummet och endast skriftliga uppsatser utarbetas i hemmet. För att med hemmets vård sammanknyta skolans infördes s. k. anmärkningsbok (se d. o.); disciplinen skulle, så långt möjligt, upprätthållas utan kroppslig aga.
De idéer, för hvilkas utförande N. E. blef en försöksanstalt, gjorde sig genom hennes exempel i flere afseenden gällande för den svenska skolundervisningen i dess helhet, sådan hon ordnades genom k. cirk. d. 6 Juli 1849. (Se härom föredrag af J. A. Hazelius i N. E:s »Årsberättelse för läseåret 1861--62».) Men på samma gång har N. E. sjelf under tidens lopp modifierat ett och annat i den ursprungliga planen. Monitörsystemet, i början betraktadt såsom regel, medan lärarens undervisning gällde såsom undantag, ansågs på 1840-talet endast såsom ett vigtigt »hjelpmedel» åt läraren, inskränktes sedan början af 1860-talet alltmera och upphörde alldeles på 1870-talet. Den s. k. fria flyttningen har sedan 1860-talet alltmera inskränkts och har på sista åren icke ansetts böra inträda, förrän lärjungarna vunnit tillräcklig utveckling för att med verklig fördel kunna begagna densamma. Den är numera (sedan 1886
Källa: Project Runeberg ·
