Sida 761
Nya tiden ...
man på spekulationens väg sökt visa hurusom denna slutliga dualism icke är förenlig med Nya test:s åskådning att »allt skall sammanfattas i Kristus, både det som är i himmelen och det som är på jorden» (Ef. 1: 10), och att slutligen »Gud skall blifva allt i alla» (1 Kor. 15: 28), hvarför således fördömelsen skulle vara blott ett genomgångsstadium och icke »evig» i detta ords stränga betydelse. Så mycket är dock visst, att Nya test:s framställning slutar med nämnda dualism; men å andra sidan utsträcker Nya test. frälsningens återställande betydelse icke blott till hela menniskoverlden, utan äfven till hela skapelsen, i hvilken genom synden rubbning och disharmoni inträdt. -- Rörande Nya test:s namn, indelning, författare, ålder, uppkomst o. s. v. se Bibel och dess sammansättningar. Jfr ock Gamla testamentet. J. P.
Nya tiden kallar man den del af verldshistorien, som sträcker sig från slutet af medeltiden (se d. o.) fram till våra dagar. Alltefter olika historisk uppfattning låter man den börja med Konstantinopels intagande af turkarna (1453) eller, vanligare, med Amerikas upptäckt af Columbus (1492) eller också, måhända riktigast, med den stora kyrkoreformationens begynnelse (1517). I hvilket fall som hälst sönderfaller nya tidens historia naturligt i tre stora hufvudperioder, skilda genom de epokgörande händelser, som betecknas af den westfaliska fredens afslutande (1648) och utbrottet af den franska revolutionen (1789). Under den första af dessa perioder (till 1648) bestämdes den menskliga utvecklingen i främsta rummet af de stora upptäckterna och reformationen. Genom de förra öppnades nya banor för verldshandeln; den materiella rikedomen ökades, och rika tillfällen gåfvos för lysande vetenskapliga upptäckter. Genom den senare förbereddes, isynnerhet inom den germanska verlden, en djupare uppfattning af kristendomen, hvarjämte i någon mån häfdades den samvetets och tankens frihet, som är hufvudvilkoret för allt menskligt framåtskridande. Mot den segrande reformationen reste sig snart under jesuitismens ledning katolska reaktionen, hvilken med begagnande af protestantismens söndring och förvillelser sökte tillintetgöra kätteriet och framkallade en rad af religionskrig ända till midten af 1600-talet, då de religiöst-kyrkliga frågorna förlorade sin öfvervigt. -- Under den nya tidens andra tidehvarf (1648-1789) bestämdes utvecklingens förlopp nästan uteslutande af politiska spörsmål. Den oinskränkta furstemakten befästes i de flesta af Europas stater; öfverallt tillämpades grundsatserna af statens förmynderskap öfver den enskilde, förvaltningens centralisation och den stränga disciplinen, som dödade friheten. Furstarnas oupphörliga krig, framkallade af maktbegär eller företagna i dynastiska intressen (tiden utmärktes genom en rad af tronföljdskrig) ledde tid efter annan till de hotade staternas och folkens sammanslutning i stora allianser till tryggande af den s. k. politiska jämnvigten. De ökade statsbehofven tvungo regeringarna att utfinna medel till höjande af folkens skatteförmåga, och de sökte derför genom en klok handelspolitik, som strängt följde merkantilsystemets (se d. o.) principer, och genom kolonier tillförsäkra sina respektive land så mycket som möjligt af hvad som tidehvarfvet ansåg vara rikedom. I bredd med furstarnas despotism gick en andlig reaktion, betecknad ej mindre af de protestantiska kyrkornas s. k. ortodoxi än af jesuitismens seger. Från och med 1700-talets början syntes likväl friheten liksom lefva upp igen, sedan den i England blifvit räddad genom 1688 års revolution. Den gaf sig uttryck i nya idéer, nya läror, framförallt i det 18:de århundradets upplysningsfilosofi, som med sin skarpa, destruktiva kritik vände sig mot allt det bestående, allt det traditionella såsom hinder för den fria utvecklingen. Europa mognade efter hand för revolutionen, och när den äntligen förödande bröt ut i Frankrike, gick menskligheten in i ett nytt tidehvarf, som räcker ännu och alltjämt kännetecknas af revolutioner. -- Hvad som först och främst utmärker detta tidehvarf är folkens oupphörliga och framgångsrika kamp för politisk och religiös frihet samt nationalitets-sträfvandet. I skyddet af friheten har den andliga och materiella utvecklingen gjort oerhörda framsteg. Bildningen tränger allt djupare ned bland massorna, som mer och mer känna sin styrka och redan låta höra anspråken på politisk makt. Demokratien rycker fram; det s. k. fjerde ståndet fordrar plats, stundom med revolutionära låter och i ett språk, som vänder sig fientligt mot hela det moderna samhället. Nya samhällsproblem, sociala, ekonomiska, politiska och religiösa, kastas fram och debatteras i feberaktig oro i känslan deraf att af deras rätta lösning framtiden beror. Traditionen och auktoriteten synas hafva förlorat all makt; individen lägger på allt sitt mått. Europa befinner sig alltjämt i ett revolutionärt genomgångsstadium och ser med oro, men också med hopp mot framtidens samhälle, som skall vara grundadt på atlas rätt och ega ett rikare positivt innehåll än det, som varit. Hjr.
Nya Valladolid [valjadålid]. Se Comayagua.
Nye Varfvet, en på grund af k. br. d. 5 Maj 1876 bildad församling i Göteborgs och Bohus län, Askims härad, något s. v. om Göteborg, på södra sidan af Göta elfs utlopp. 328 innev. (1886). Presterskapet utgöres af predikanten vid der belägna centralfängelse och arbetsanstalt. Församlingen ligger inom Göteborgs stift, domprosteriets södra kontrakt.
Regeringen beslöt år 1700, att en örlogseskader skulle förläggas till Göteborg. Verkstäder, förrådshus, kaserner och bostäder inrättades, och ett större jordområde inhägnades till varf och station för flottan. Derefter fick platsen namn N. V. 1756 beslöts, att Göteborgs eskader icke skulle bestå af skepp och fregatter, utan endast af galérer och dylika mindre fartyg. Stationen, som stod under befäl af en amiral eller kommendör (sedermera kommendörkapten) med titel af stationsbefälhafvare, blef 1817 ytterligare kompletterad och utvidgad.
Källa: Project Runeberg ·
