Sida 219
Muhammed Ahmed, »mahdi»
lyckades M. drifva Suleiman tillbaka till Europa (1406). Musa, som vid Suleimans död (1410) blef herre öfver det osmanska området i Europa, vände sig sedan mot bysantinske kejsaren Manuel II och slog M., som denne kallat till sin hjelp (1412), men blef året derpå af M. slagen och dödad vid Tsjamudli. M. I var sedan 1413 ensam herskare samt visade sig vara en klok och duglig regent. Han återlemnade åt Manuel II Tessalien och Morea, förnyade freden med venezianerna (1416) och gjorde s. å. fursten af Valakiet skattskyldig. Hans infall i Bosnien, Ungern och Steiermark misslyckades. Många berömda turkiska och arabiska författare vistades vid M:s hof. Han dog i Adrianopel (1421) och efterträddes af sin son Murad II.
2. M. II Bujuk (»den store»), f. 1430, den föregåendes sonson, efterträdde i Febr. 1451 sin fader, Murad II. Han slöt fred med alla rikets fiender för att kunna med full kraft utföra faderns plan, tillintetgörandet af bysantinska kejsaredömet, och d. 29 Maj 1453 eröfrade han Konstantinopel med storm. Under de två följande åren gjorde han eröfringar i Serbien, som, trots det att den af honom belägrade staden Belgrad (1456) räddades af Hunyady och Capistrano, blef en turkisk provins (1458). Derefter eröfrade han det frankiska hertigdömet Athen samt furstendömet Achaja och »despotatet» Misithra på Morea (1460). Den albanesiske hjelten Skanderbeg tilltvang sig deremot en fördelaktig fred (1461). S. å. gjorde M. slut på det lilla »kejsaredömet» Trapezunt och lät afrätta dess siste kejsare, David, med hela hans familj. Året derefter besegrade han fursten Vlad IV Draculu af Valakiet, förhärjade Herzegovina och Montenegro, eröfrade (1463) Bosnien, dödade dess konung Stefan och lät bortföra en stor del af befolkningen i fångenskap. En 16-årig kamp (1463--79) med Venezia gjorde intet afbrott i M:s öfriga härnadståg. Så eröfrade han i Asien riket Karaman (1466) och besegrade efter treårig strid den turkmeniske fursten Usún Hasán (»af hvita hammeln») vid Terdsjan (1473). På Krim, der Kaffa och Azov eröfrades (1475), måste tatarkanen erkänna sig såsom turkisk vasall, och furst Stefan IV af Moldau nödgades efter M:s lysande seger i »Hvita dalen» (1476) fortfarande erlägga tribut. I Ungern deremot blefvo turkarna slagna af konung Mattias I vid Semendria (1476) och Szasz-Varos (1479). Zante, S:ta Maura och Kefalonia eröfrades (1480), men från södra Italien, der turkarna s. å. fattat fast fot kring Otranto, drefvos de tillbaka (1481). Lika resultatlös blef en expedition mot Johanniterriddarna på Rhodos (1480). M. dog i Maj 1481 och efterträddes af sin son Bajasid II. Genom en hel mängd särskilda förordningar, af hvilka den vigtigaste var Kanun name (»grundlags-bok»), ordnade M. den högre civila administrationen, härens befälskader, domaremakten, provinsernas förvaltning och skatteväsendet med en klokhet, rättvisa och praktisk talang, som den tiden voro lika sällsynta i Europa som i Turkiet. Han egde äfven ovanliga kunskaper i flere språk, geografi och matematik samt ritade och målade. Men hans enskilda lif fläckades af utsväfningar och grymhet.
3. M. III, f. 1566, efterträdde i Jan. 1595 sin fader, Murad III, och lät genast afrätta sina 19 bröder och 7 af fadern efterlemnade hafvande gemåler. Fullkomligt beherskad af sin moder, öfverlemnade M. snart alla regeringsbestyr åt sina storvesirer Ibrahim, Sikala-Sadé och Hasan den grymme, hvilka drefvo handel med ämbeten, försämrade myntet och pålade ständigt nya skatter. Det af Murad III började kriget mot Österrike fortsattes hårdnackadt, men på det hela olyckligt för turkarna. I Asien hade vesirerna att kämpa mot flere farliga uppror, såsom af kurder och turkmener under Abdu-l-Halim och hans broder Husejn Deli, hvarjämte äfven i Konstantinopel förekommo åtskilliga uppror af sipaherna. Midt under dessa oroligheter dog M., Dec. 1603, och lemnade riket i ett högst brydsamt läge åt sin fjortonårige son, Ahmed I.
4. M. IV, f. 1641, efterträdde i Aug. 1648 sin mördade fader, Ibrahim I. Under hans minderårighet fördes regeringen först af hans farmoder, sedermera af hans moder. Under oroligheter i Mindre Asien och brinnande krig med Venezia skulle M. sjelf öfvertaga styrelsen, men lemnade denna på sin moders uppmaning h. o. h. åt den nye storvesiren, Muhammed Köprili, och under hela sin återstående regeringstid tog han ingen annan befattning med rikets styrelse, än att han några gånger ombytte storvesirer. Muhammed Köprili efterträddes i ämbetet 1661 af sin son Achmed (se Köprili), Turkiets störste storvesir, och denne 1676 af sin svåger Kara Mustafa, som 1683 afrättades efter den misslyckade stormningen af Wien (s. å.). Turkiets derpå följande enorma förluster (Ungern, Slavonien, Siebenbürgen, delar af Grekland) i striden mot Österrike och Venezia gåfvo slutligen anledning till ett uppror i Konstantinopel. M. blef genom Achmed Köprilis broder, Sade-Mustafa, i Nov. 1687 afsatt. Han efterträddes af sin broder Suleiman II och dog i fängelse 1691. H. A.
Muhammed Ahmed, »mahdi» (se d. o.), föddes i Egypten, fick undervisning vid en skola i Kairo och anställdes som skatteuppbörds-tjensteman i Sudan. En tvist med guvernören kom honom att lemna tjensten, hvarefter han genom lyckade affärer med slafvar, elfenben och strutsfjädrar blef den ledande mannen bland Sudans mäktiga slafhandlare. Då desse ansattes af den egyptiska regeringen, samlade han 1881 en här, delvis bestående af öfverlöpare ur egyptiska armén, och lät sig af sina anhängare helsas såsom »mahdi». Den inre oron i Egypten med anledning af Arabi paschas revolution 1882 gjorde det möjligt för honom att obehindradt lägga nästan hela Kordofan under sig, och sedan hans här ytterligare förstärkts genom det missnöje, som framkallades genom engelsmännens seger öfver Arabi vid Tel-el-Kebir, eröfrade han i Jan. 1882 Kordofans hufvudstad El-Obeid. Den af egyptiska regeringen till hans tuktande afsända hären under Hicks pascha nedmejades
Källa: Project Runeberg ·
