Sida 731
Notblomster ...
städerna blifvit antagna särskilda personer, notarii publici, för verkställande af de i vexelstadga och sjölag föreskrifna protester. Redan i författningar från 1600-talet omförmälas sådana, och 1661 fastställdes taxa för »notarius publicus' attester och protester». Vexelstadgan af d. 21 Jan. 1748 stadgar uttryckligen, att alla protester på vexelbref böra ske och upprättas genom en notarius publicus, om en sådan finnes å orten, och nu gällande vexellag och sjölag innehålla föreskrifter om verkställande af protest inför notarius publicus. Med anledning af riksdagens begäran om utarbetande af en lag, som till omfång och beskaffenhet ordnade notarius-publicus-befattningen, utfärdades d. 6 Okt. 1882 stadga angående densamma. Enligt denna stadga har notarius publicus till åliggande att, då han derom anlitas, verkställa protester och att, då han ej har hinder af andra ämbetsgöromål, på anmodan bevittna underskrifter, bestyrka riktigheten af öfversättningar och afskrifter samt öfvervara utlottningar af obligationer äfvensom besigtningar, om hvilka i sjölagen talas. Derjämte eger notarius publicus att efter anmodan öfvervara andra förrättningar samt att lemna allmänheten biträde med upprättande af handlingar. Hans tjensterum är viss tid hvarje söckne-dag tillgängligt för allmänheten. Notarius publicus skall föra protokoll öfver de af honom verkställda protesterna, äfvensom öfver andra af honom utförda förrättningar, der det begäres af den, som anlitar hans ämbetsbiträde. L. A.
Notblomster (notgräs), folknamnet på Lobelia Dortmanna. Se Lobelia.
Notencefal (af Grek. notos, rygg, och enkefalos, hjerna), ett missfoster med hjernbråck mot ryggen.
Noter, musikt., de musikaliska skriftecknen; i vidsträcktare mening alla sådana, vare sig de bestå i bokstäfver, siffror, accenttecken eller hufvud och streck på ett linieradt plan; i inskränktare mening endast den sistnämnda formen. De gamle grekerna använde bokstäfver i olika variationer, stående, liggande, omvända, halfverade o. s. v. Romarna nyttjade likaledes bokstäfver, men ordnade, icke efter tetrakord, utan efter skala i alfabetisk följd. Den romerske statsmannen och filosofen Boëtius (d. omkr. 525 e. Kr.) brukade de femton första bokstäfverna i latinska alfabetet. Sedermera reducerades dessa till sju eller åtta, hvilka, äfven sedan de upphört att vara tecken för tonerna, fortfarande, och i de germanska landen ännu i dag, nyttjades som namn på dem. Bokstäfver såsom tontecken fingo för öfrigt användning i de s. k. »tabulaturerna» för luta och orgel (se Tabulatur), äfvensom i den moderna »solfametoden» (se d. o.). -- Siffror begagnades likaledes i lutetabulaturen, dessutom såsom förkortningsskrift i generalbasen (se Besiffring) och harmoniläran, hvarjämte man med dem i nyare tid ofta försökt bilda en lättare dilettantisk tonskrift på principer, som likna solfametodens. -- Redan hebréerna använde ett accentsystem, till utseendet liknande de i medeltiden (6:te--8:de årh.) uppkomna »neumerna», hvilka, bestående af punkter samt krokiga och vridna figurer, genom sin ställning ofvanför texten skulle antyda den ungefärliga tonhöjden (se Neumer). Denna obestämda tonhöjd fixerades närmare, då man (omkr. 900) tvärs igenom neumerna drog ett streck, representerande tonen f, och sedermera derofvan ett annat, föreställande tonen c1, hvilka bokstäfver sattes framför strecken och sålunda gåfvo upphof åt våra klaver (se Klav). Strecken ökades småningom till fyra, såsom ännu brukas i den gregorianska koralen, eller fem, såsom i vårt vanliga notplan. Ännu flere streck försöktes äfven, och Hucbald (d. omkr. 932) skref mellan dem, i st. f. neumer, sjelfva texten, hvars stafvelser sålunda blott genom olika plats fingo sin olika tonhöjd, ett försök, som dock ej vann efterföljd. -- Neumerna hade visserligen skilda tecken för längre och kortare toner (»komma» och »punkt»), men fixerade ej bestämdt deras tidslängd i förhållande till hvarandra. Då detta i den kontrapunktiska musiken blef nödvändigt, fingo noterna mera regelbunden gestalt och afmätt värde, i det »kommat» efterträddes af maxima och longa, »punkten» af brevis och semibrevis m. fl. notvärden, af hvilka hvart och ett gällde två eller tre gånger längre tid än det följande (se Mensuralmusik). Dessa noter voro i början svarta, blandade med röda; senare (omkr. 1400) gjordes de hvita, blandade med svarta för mindre tidsvärden, såsom ännu i dag sker. Semibrevis var den enhet, efter hvilken man takterade; och när derför omsider taktstrecken infördes (omkr. 1600), öfvergick semibrevis till vår nuvarande heltaktsnot (i engelskan bibehåller denna ännu sitt ursprungliga namn). Äfven våra paustecken äro hemtade från mensuralmusiken, likaså sättet att låta en punkt förlänga en föregående not med hälften af dess värde (dock hade punkten i mensuralmusiken äfven andra, mera invecklade uppgifter).. Trippelrytmen kallades »perfekt» och företecknades med en cirkel eller siffran 3. Den jämna rytmen kallades »imperfekt» och företecknades med en halfcirkel eller siffran 2. Trean använda vi ännu såsom täljare i bråk, som beteckna ojämn rytm (3/2, 3/4 o. s. v.); halfcirkeln har öfvergått till vårt C-tecken för hel (4/4-) takt. En genomstreckad halfcirkel minskade notvärdena till hälften, såsom ännu sker i »allabrevetakten». Klaverna användes mera mångfaldigt än nu, i det g-klaven sattes ej blott, såsom nu, på den andra linien, utan äfven på den första (fransk violinklav), c-klaven ej blott på första, tredje och fjerde linierna, utan äfven på andra (mezzosopranklav) och femte (kontratenorklav), f-klaven ej blott på fjerde linien, utan äfven på tredje (baritonklav) och femte (kontrabasklav). Försättningstecken träffas redan före Guido (d. 1037) med namn af b rotundum (b) och b quadratum ([tecken]). Kors eller höjningstecken förekommer ej före 13:de årh. och då i form af dubbelkors. Tillfälliga höjningar eller sänkningar inuti ett tonstycke antyddes emellertid fordom sällan i noterna, utan öfverlemnades åt sångarens omdöme, såsom ännu sker i påfliga kapellet. Tempo-anvisningar och dynamiska tecken voro i allmänhet okända för
Källa: Project Runeberg ·
