Sida 461
Necker, Jacques
segelbar för större fartyg. N:s flodområde hör till de bäst odlade trakter i Europa. Vinkullar omgifva dess romantiska stränder, och i dalens nedre del mogna mandlar och aprikoser.
Neckar-kretsen, en af de fyra kretsarna i konungariket Würtemberg, omfattande nordvestra delen af landet, omkring floden Neckar. Areal 3,327 qvkm. 639,400 innev. (1885). Hufvudstad Stuttgart.
Neckens polska. Flere svenska folkmelodier finnas med detta namn, uppkommet deraf att någon spelman troddes hafva lärt polskan af sjelfva necken (se Neck). Den mest kända melodien med denna benämning är den, till hvilken A. A. Afzelius diktade det bekanta (1812 offentliggjorda) poemet »Djupt i hafvet på demantehällen», och om hvilken han i sina »Sagohäfder» meddelar följande. »I Småland, icke långt från Vetterns strand, skall en gård finnas, benämd Neckaryd deraf att sådana lärda spelmän bott der af urminnes tider. Sist lefde der fyra bröder af denna spelmansslägt, som kallades Neckar och söktes af långväga boende till bröllop och gillen. Deras farfader säges först hafva spelat den polska, som nu allmänneligen spelas och kallas Neckens». Melodien är ej blott allmänt och rättvist ansedd vara en af de skönaste på jorden, utan är tillika typisk för den svenska folktonen i sitt sväfvande mellan glädje och vemod, mellan dur och moll, hvilket närmar hennes toniska byggnad till den s. k. eoliska tonarten, i synnerhet om hon utföres med ursprunglig, liten septima. Redan på 1820-talet behandlades hon på ett genialiskt sätt af A. F. Lindblad i ett i Tyskland utkommet sånghäfte, och sedermera har hon ofta varit föremål för transskriptioner och arrangement. I utlandet har hon på senare tider blifvit spridd hufvudsakligen genom svenska qvartettsångare och damqvartetter samt genom Thomas' användning af henne i operan »Hamlet». Långt tidigare synes hon emellertid hafva blifvit sjungen i enskilda kretsar. B. v. Beskow omtalar i sina »Vandringsminnen», att »i alla sällskaper i Dresden har Neckens visa gjort hvad man kallar furore». Och Abr. Mankell åberopar Georg Adlersparre såsom sagesman för den bekanta anekdoten, att Rossini skall i ett utvaldt musikaliskt sällskap hos Rothschild i Paris hafva hört melodien sjungas och då utropat: »en sådan melodi kan hvarken jag eller någon annan nu lefvande tonsättare skrifva». A. L.
Necker [nekär], Jacques, fransk statsman, f. 1732 i Genève (Schweiz), der hans fader var professor, kom 1750 till Paris såsom biträde i ett bankirhus, öppnade sedan der en egen sådan affär och förvärfvade på denna en stor förmögenhet. Han hyste en liflig önskan att ernå literär och politisk ryktbarhet, och biträdd af sin begafvade maka -- Louise Susanne N., född Curchod, äfven bördig från Genève -- lyckades han göra sitt hus till en samlingsplats för en del af den i dessa hänseenden tongifvande Paris-societeten. Äfven såsom minister-resident vid franska hofvet för sin födelsestad kom han i beröring med de styrande i Frankrike, och snart gällde han i vissa kretsar såsom ett orakel i finanspolitiska frågor. En skrift, hvari han bekämpat Turgots åtgärder för spanmålshandelns frigifning, gjorde honom behaglig för dennes många motståndare; och då Ludvig XVI:s regering någon tid efter Turgots fall ville gifva allmänheten en ersättning för denne reformator, sattes N. i Okt. 1776 i spetsen för Frankrikes finansförvaltning, ehuru han såsom protestant ej fick den mot ämbetet svarande titeln: »contrôleur général des finances» (denna titel gafs åt Taboureau des Réaux, som dock ej gjorde tjenst), utan kallades »directeur du trésor». Sedan des Réaux d. 7 Juni 1777 nedlagt sin värdighet, blef dock N. under titeln »directeur général des finances» erkänd finansminister, men fick ingen plats i statsrådet.
N. var välmenande, personligt aktningsvärd och en skicklig finansman, men han var ytlig, obeslutsam, fåfäng och svag för popularitet. Han var derför icke rätte mannen att lyfta Frankrike ur dess dåvarande djupa förfall och förekomma revolutionen. Han genomförde ett par reformer i liberal riktning -- lifegenskapens upphäfvande på kronogodsen och delvis öfver hela riket samt införande af provinsförsamlingar i två af de landskap, som saknade provinsständer -- och sökte inskränka slöseriet vid hofvet. Detta försök skaffade honom mäktiga fiender; dock var Marie-Antoinette honom vid denna tid ej obenägen. Han angrep emellertid ej i roten de rådande missbruken. Hans största förtjenst var, att han bragte ordning i finansförvaltningen och utan att öka skatterna skaffade tillgångar till Frankrikes deltagande i nord-amerikanska frihetskriget, hvilket dock ej kunde ske utan nya lån. 1781 offentliggjorde han en -- i hög grad förskönad -- redogörelse för Frankrikes finanser (compte rendu au roi). Denna åtgärd betraktades såsom ett erkännande af den allmänna meningens rätt att kontrollera styrelsen och uppväckte derför hos det liberala partiet stor hänförelse, men hos den gamla ordningens vänner en häftig förbittring. Ehuru Ludvig XVI gifvit sitt bifall till offentliggörandet, förstodo N:s fiender att efteråt göra honom missnöjd dermed. När derför N. för att pröfva sin maktställning begärde afsked, blef detta d. 19 Maj 1781 beviljadt. Då Calonne 1787 inför notabelförsamlingen angripit tillförlitligheten af N:s »compte rendu» och N. trots konungens förbud offentligt försvarat sig, blef han föremål för en förvisningsorder. Sedan den stigande förvirringen i finanserna framtvungit löftet om riksständernas sammankallande, nödgade den Ludvig XVI äfven att (Aug. 1788) åter kalla N. till finansminister. Nu fick N. äfven plats i statsrådet. Han visade då ännu tydligare sin stora förmåga såsom finansman och sin oförmåga i den högre statskonsten. Under de svåraste omständigheter förstod han att skaffa tillgångar, men han försummade att låta regeringen uppgöra en bestämd plan för riksdagsarbetet och sålunda från första stund öfvertaga ledningen af det reformarbete, som stod för dörren. Och då den allmänna meningen fordrade det tredje ståndets fördubbling
Källa: Project Runeberg ·
