Sida 319
Mysticism, filos., den åsigt, som, under antagande att något osinligt är till för menniskan, anser detta gifvet uteslutande i och för hennes känsla
»mystères sacrés», och med århundradets slut torde de franska mysteriernas historia kunna anses fullt afslutad. Denna historia eger ock några namngifna författare, t. ex. Arnould Gresban, den äldste kände bearbetaren af »La grande passion» och författare till monstremysteriet »Les actes des apôtres», vidare Pierre le Caron, förf. af den 8,000 verser långa moraliteten »Du bien advisé et mal advisé», Ludvig XII:s läkare Nicole de la Chesnayes, som 1512 skref moraliteten »La condamnation de banquet», samt Pierre Gringoire (d. 1544), som jämte sottier och farser mot påfven Julius II skref den satiriska moraliteten »Homme obstiné» och på sin ålderdom sin tvärtom troget påfvesinnade »Mystère de S:t Louis». -- Till England öfverfördes troligen mysteriedramat från Frankrike. Den första dylika föreställning man känner är ett »Ludus de S. Catharina», som omkr. 1110 uppfördes i Dunstaple under ledning af en normandisk klerk Geoffroy. Före århundradets slut hade dessa spel vunnit stor utbredning i landet; och man har ännu deraf qvar en mycket rikhaltig literatur, hvaraf nu finnas utgifna fem stora serier af medeltidsskådespel, de s. k. Yorkshire-plays, Towneley-plays, Coventry-plays, Chester-plays och Digby-plays. En naturlig följd deraf att detta drama ej uppväxt från första början i England, utan importerats såsom fullfärdig konstart från ett annat land, är att de olika historiska arterna här ej så bestämdt begränsas från hvarandra som i Frankrike. Redan det nyssnämnda äldsta kända hithörande dramat var ett mirakelspel, och miracle-plays blef derför i England det allmänna namnet på alla dessa andliga spel. Derjämte funnos äfven i England moraliteter, der kallade moral-plays, och profanmysterier, ur hvilka sedan de s. k. chronicle-plays, med ämnen ur Englands historia, utvecklades. En för England originel form af medeltidsdramat äro de collectiv-plays, som af olika borgaregillens medlemmar utfördes å rörliga, från det ena stället till det andra förflyttade scener, s. k. »pagiantes», och i hvilka hela Jesu lifsoch lidandeshistoria skildrades. Dessa engelska cykelspel äro äldre än de motsvarande franska monstre-mysterierna. Utom af dessa skrågillen utfördes de engelska medeltidsdramerna äfven af andliga samt af särskilda yrkesskådespelare. En motsvarighet till de franska skådespelaresamfunden kunde man se i det literära och musikaliska sällskapet »Parish-clerkes» i London, som, auktoriseradt af Henrik III år 1240, under åren 1390--1409 uppförde skådespel vid Clerkenwell. -- Bland namngifna författare nämna vi särskildt John Skelton, som 1512 anställdes såsom hofpoet och skref flere »moral-plays». -- Jämväl i Tyskland, der man å olika orter efter längre eller kortare mellantider (på vissa ställen ända till tio år) uppförde weihnachts-, oster- och himmelfahrtsspiele, men deremot föga odlade mirakelspelen, fanns ett dylikt medeltidsdrama. Än i dag uppföras i Oberammergau ifrån detta härstammande passionsspel (se d. o.), likaledes i Spanien och Italien, i hvilket sistnämnda land mysterierna ur Gamla test. kallades figure, de ur Nya test. vangelie. De mirakler, som skildrade en enstaka händelse ur helgonens historia, hette esempii, de deremot, som tecknade hela deras lif, istorie eller commedie spirituali. Men i intet af dessa land hafva mysterierna spelat en så vigtig rol för det moderna dramats utveckling, som i Frankrike och England. -- Äfven i Sverige har nog ett liknande medeltidsdrama funnits, ehuru de historiska upplysningarna derom äro mycket få och knapphändiga. Olaus Petri berättar i företalet till »Tobie comedia» (1550), att »wåre forfädher brukat så här j landet som j annor land, sedhan Christendomen hijt kom, wijsor, rijm och Comedier om helgha män»; och i ett bref af 1506 omnämner en prest i Söderköping, Hans Jacobi, ett »ludum resurrectionis», som troligen på latin utförts af skolungdomen i nämnda stad. Det enda bibehållna literära minnesmärket af denna art är ett kort, troligen från latinet öfversatt stycke: »De uno peccatore qui promeruit gratiam», om hvars uppförande vi emellertid intet veta med bestämdhet. -- Jfr G. Ljunggren: »Svenska dramat» (1864); R. Prölss: »Geschichte des neueren dramas» (I, 1880); L. Petit de Jullevilie: »Les mystères» (I, 1880). S-e.
Mysterium (en senare bildad sing. af Lat. mysteria, se Mysterier, sp. 628), mystèr, hemlighet; teol. och filos., något, som till sitt väsende är för menniskan obegripligt och följaktligen kan vara föremål endast för tro, ej för vetande. -- Den kristna teologien brukar såsom mysterier beteckna t. ex. treenigheten, Guds mandomsannammelse, försoningen, underverken och sakramenten. Hon ser grunden till deras antaganden i det uppenbarade ordet och i den religiösa erfarenhet hos menniskan, enligt hvilken den på dessa läror byggda kristna religionen är i stånd att skänka henne försoning med Gud (»den Helige Andes inre vittnesbörd»). Andra religionsformer antaga naturligen andra mysterier. -- Såvidt som filosofien måste framhålla, att det osinliga aldrig kan af menniskan i detta lifvet till hela sitt innehåll fattas med förståndet, utan äfven alltjämt måste vara till för föreställningen, har den erkänt nödvändigheten af religiösa mysterier. Ty mysterierna äro just det, som ej kan begripas, utan blott föreställas -- jämnt så långt, som detta är förhållandet. Förståndet gifver derför inga tillräckliga kriterier på verkligheten eller overkligheten af ett visst påstådt mysterium. Mysteriet talar till en annan sida af menniskan. L. H. Å.
Mysteriös. Se Mystèr.
Mysticete. Se Bardhvalar och Hvaldjuren.
Mysticism (af Grek. mystikos, hörande till mysterierna: hemlighetsfull), filos., den åsigt, som, under antagande att något osinligt är till för menniskan, anser detta gifvet uteslutande i och för hennes känsla. Mysticismen förnekar sålunda möjligheten för menniskan att med sitt reflekterande förstånd fatta det osinliga. Åsigtens anhängare kunna dock ofta vara obenägna att beteckna känslan såsom organet för vår
Källa: Project Runeberg ·
