Sida 106
Molina ...
införskrifne Heroldt samt aftäcktes d. 30 Nov. 1868. Trots enstaka förtjenster saknar detta verk den stora stil, som är nödvändig för det monumentala skulpturarbetet, och i synnerhet ställningen med den utsträckta armen är ett fel mot den plastiska sammanhållning och lugna fasthet, som tillhöra den äkta minnesstoden. Ungefår samtidigt med beställningen af denna uppdrogs åt M. att med en fontän i gips pryda midtpartiet i byggnaden för 1866 års skandinaviska utställning. Genom sin ovanliga arbetsförmåga lyckades han också få arbetet färdigt till dennas öppnande, och det omfångsrika verket med sina vackra grupper kring foten, sin sirliga, fina resning och sin, så att säga, svala skönhet, vann en omtyckthet, som knappt kommit något nyare plastiskt arbete i vårt land till godo. Önskan att bevara verket för framtiden uttalades allmänt, och så kom en insamling till stånd, genom hvars resultat, dock med tillskott af Stockholms stad och konstnären sjelf, fontänen (»Molins fontän») kunde gjutas i brons och uppställas i Kungsträdgården 1873. Det visade sig genast, att fontänens utförande i den snart svartnande bronsen var ett svårt estetiskt missgrepp både genom den monumentala karakter, som sålunda förlänades åt den lyckliga, men flyktiga improvisationen af 1866, samt genom den tyngd och hårdhet, som bronsen gifvit de förut luftiga, halft drömmande figurerna, hvilkas material bort vara marmor, som kunnat bevara och höja den flägt af vek poesi, hvilken onekligen hvilade öfver den ursprungliga fontänen. En enda af dessa figurer, Necken, utförde konstnären i det rätta materialet (1870; i enskild mans ego i Göteborg). -- Utom de nu nämnda hufvud verken utförde M. på 1860-talet åtskilliga porträttbyster (af dem tre i Nationalmuseum) samt en porträttmedaljong och en basrelief: Helsans genius, för Göteborgs hospital (1867). Öfver hufvud var dock ej porträttet M:s egentliga fack. 1870 deltog han, till följd af inbjudning, i den täflan, som ordnats i Norge med anledning af beslutet att resa Karl XIV Johans ryttarestaty i Kristiania. Han blef der besegrad af en norsk medtäflare. Hans sista mer betydande arbete var modellen till den i silfver gjutna bordsprydnad, som 1870 gafs åt danska kronprinsessan Lovisa (med anledning af hennes förmälning året förut). Den föreställer de tre Nornorna, med en fotställning, omgifven af en reliefkomposition. Med år 1870 upphörde nästan M:s konstnärliga alstring. Hans helsa, i förtid bruten genom öfveransträngning, hade länge varit vacklande, och han afled å landstället Ekudden vid Vaxholm d. 29 Juli 1873. M. var sedan 1872 ledamot af danska konstakademien. Åtskilliga af hans efterlemnade utkast och modeller hafva af hans enka skänkts till Nationalmuseum. -- Sin största betydelse eger M. genom den fosterländska riktning och det entusiastiska sökande efter nya ideal, som genomgår hans konstnärslif. Det kan ej nog beklagas, att detta begynte så sent, och att han sålunda kom att sakna den fasta konstnärliga underbyggnad, den så att säga instinktlika skönhetskänsla, hvilka en långvarig öfning i och analys af det skönas detaljer oftast skänka, och som ett eldigt sinne och en djerf uppfinningsförmåga aldrig kunna till fullo ersätta. Deraf detta trefvande, denna ovisshet, dessa misstag, som ej sällan störande ingripa i hans skapande. Men på samma gång ligger måhända M:s styrka i denna frihet från ärfda och inplantade traditioner, denna raska improvisation, som ofta utmärker hans konstnärsverksamhet. Just detta drag ställer honom sjelfständig gentemot föregångarna och har mer än mycket bidragit till den modernitet, den liffullhet och kraft, som strömma genom hans bästa skapelser. -rn.
Molina (M. de Aragon), stad i spanska prov. Guadalajara (Nya Kastilien), vid Gallo, en biflod till Tajo. Omkr. 3,000 innev.
Molina, Luis, jesuit, lärare i teologi vid universiteten i Evora (Portugal) och Madrid, f. 1535, d. 1600, är bekant för sitt försök att förena den augustinska läran om predestinationen samt om nåden och den fria viljan med den semipelagianska åskådningen deraf. 1588 utgaf han en skrift, Liberi arbitrii cum gratiae donis . . . concordia, hvari han lärde, att menniskan visserligen blott genom den af Kristus förvärfvade nåden kan ernå saligheten, men att denna nåd likväl kommer hvar och en till del, som gör hvad han kan med de krafter, hvilka ännu förefinnas i den fria viljan, och att således anledningen hvarför den ene vinner saligheten, den andre icke, beror på nämnda vilkor, eller menniskans sjelfbestämmelse, och att predestinationen följaktligen är den genom Guds förutvetande bestämda nådeviljan, som tager hänsyn till menniskans fria vilja. Då dominikanerna, hvilka förfäktade augustinismen, lifligt protesterade mot denna lära, hänsköts saken till påfven, som för frågans bedömande 1598 tillsatte en kommission, benämnd Congregatio de auxiliis gratiae, hvilken utan resultat upplöstes 1607, dock med löfte af påfven, att han vid läglig tid skulle fålla sitt omdöme. I stället för detta utkom 1611 en förordning, som förbjöd all vidare strid om denna fråga. Det dröjde likväl ej länge, innan striden kom till ännu häftigare utbrott i jansenismen. M. var ock den, som först gaf namn åt och närmare utvecklaide den af hans lärare Fonseca uppställda teorien om »scientia media Dei», d. v. s. Guds vetande om det möjliga, eller om det, som under vissa vilkor hade kunnat ske, men icke skett. K. H.
Molina, Tirso de. Se Tellez, G.
Malinaeus, Pierre. Se Du Moulin.
Molinari, Gustave de, belgisk-fransk nationalekonom, f. i Liége 1819, kom tidigt till Paris, der han skref i liberala organ, begaf sig efter statskuppen 1851 till Bruxelles och erhöll derstädes lärostolen i nationalekonomi vid belgiska industrimuseet. Senare återvände han till Paris samt blef 1881 redaktör för »Journal des économistes». M. slöt sig till den strängt frihandelsvänliga franska nationalekonomiska skolan. Han har varit en flitig författare på det politisk-ekonomiska området samt skrifvit öfver
Källa: Project Runeberg ·
