Sida 107
Molina ...
politisk-sociala företeelser för dagen. Bland hans skrifter må nämnas Les soirées de la rue Saint-Lazare (1849), innehållande betraktelser öfver de ekonomiska lagarna och försvar för den privata eganderätten, Cours d'économie politique (1855; 2:dra uppl. 1864), Questions d'economie politique et de droit public (1861), L'evolution économique au XIX:e siècle (1880) och L'évolution politique au XIX:e siècle (1883).
Moline, stad i nord-amerikanska staten Illinois, vid venstra stranden af Mississippi, ofvanom Rock Island och midt emot Davenport. M. blef stad 1872, hade 1880 7,800 innev, och har nu (1887) med förstäderna öfver 12,000 innev. Staden har ett stort antal fabriker, hvilka drifvas medelst vattenkraft, som fås derigenom att en konstgjord damm på statens bekostnad anlagts ut i floden.
Molinia Schrank, bot., ett slägte inom gräsens familj (Gramineae Juss., kl. Triandria L.), som numera begränsas endast till de gräs, som hafva borstlösa småax med tydliga och i vippa ordnade skaft samt småaxens skärmfjäll (de 2 nedersta fjällen) betydligt kortare än sjelfva småaxet, som är utan hårighet. Blomfjällen äro jämnt afsmalnande mot spetsen. Stråets öfversta led är mycket lång och når ända ned mot stråets bas, der dess första och enda ledknut finnes, hvarför ock detta grässlägte i en del floror benämnes Enodium Pers. (»knälöst», »knutlöst»). Till den svenska floran hör endast en art, senegräset, M. coerulea (L.) Moench., som växer på fuktiga gräsmarker och stränder samt lätt faller i ögonen genom sin smala, glesa, ofta svartvioletta vippa, hvaraf detta gräs ock fått namnen blåtåtel och stålgräs. Det är af föga värde som fodergräs samt har äfven, sannolikt dock med orätt, beskyllts för att hafva giftiga egenskaper, i synnerhet för hästar. O. T. S.
Molinister, anhängare af L. Molinas lära.
Mollinos, Miguel de, spansk mystiker och upphofsman till den s. k. qvietismen (se d. o.), f. 1640, blef prest och teol. doktor samt vistades sedan 1669 i Rom som biktfader åt en mängd förnäma familjer. Hufvudsakligen till sina biktbarns tjenst utgaf M. 1675 sin berömda Guida spirituale, till hvilken sedermera fogades ett bihang Della cottidiana communione. Närmast med anslutning till sina föregångare i Spanien och möjligen äfven med intryck från den spanska sekten allombrados (se d. o.), framställde M. i nämnda arbete huru menniskan skulle komma till sann frid med Gud. Dit ledde 4 vägar: bön, lydnad med fullständig resignation under Guds vilja, daglig kommunion samt dödande af alla begär, t. o. m. af den kärlek, som ännu hade något att önska eller bedja af Gud, ty målet vore ren, oegennyttig kärlek till samt inre, omedelbar åskådning af Gud. Skriften fann många beundrare, men ock motståndare, i synnerhet bland jesuiterna, men en af inqvisitionen nedsatt kommission hade intet att anmärka. Då förmåddes Ludvig XIV i Frankrike af sin biktfader, jesuiten La Chaise, att 1685 hos påfven göra allvarliga föreställningar, hvilket hade M:s fängslande till följd, hvarefter en undersökningskommission ur M:s skrift och ur 20,000 i hans ego befintliga bref sammandrog 68 villfarelser, som fördömdes 1687. Sedan påfven bekräftat domen, afsvor M. hvad som lagts honom till last. Han dog 1697. K. H.
Molique [målik], Wilhelm Bernhard, tysk violinist, f. i Nürnberg 1803, undervisades af konsertmästaren Rovelli i München, hvars plats han erhöll 1820. I Stuttgart verkade han 1826--49 såsom hoffonsertmästare och i London 1849--66 såsom solo- och qvartettspelare samt högt ansedd violinlärare. 1866 drog han sig tillbaka till Kannstatt, der han dog 1869. M:s spel gällde som ett mönster för stor, skön ton och teknisk fulländning. Hans kompositioner (konserter, qvartetter, fantasier, mässor, en symfoni, oratoriet Abraham) röja förvandtskap med Spohr. A. L.
Molise, provins uti Italien. Se Campobasso.
Molitaeus, Mattias Marci, teolog, superintendent, f. på Åland vid midten af 1500-talet, studerade i Åbo, Greifswald och Wittenberg, der han blef magister, samt i Rostock, der han 1581 erhöll docentur. Vid sin återkomst blef han rektor vid skolan i Strengnäs, då han bl. a. föreläste om musik. 1589 kallades han till hofpredikant hos hertig Karl och kort derefter till hans biktfader samt 1592 till superintendent i Mariestad. Han deltog i Upsala mötes beslut (1593) samt var en af de tolf bisittare, som biträdde preses vid öfverläggningarna och göromålen. Åren 1600--01 var han fjerde man i den af hertig Karl förordnade bibelöfversättningskomitén, hvars arbete är kändt under namnet »Observationes strengnenses». Som superintendent var han synnerligt verksam och afskaffade många qvarlefvor af katolicism, särskildt i det aflägsna Värmland. Mariestads kyrka blef nästan färdigbyggd genom hans nit. Han afled i denna stad 1603. -rn.
Molitor [målitår], Gabriel Jean Joseph, grefve, marskalk af Frankrike, f. 1770, deltog i revolutionens krig i Rhentrakterna och utnämndes 1798 till brigadgeneral. 1799 kämpade han under Masséna i Schweiz och utmärkte sig i synnerhet vid Glarus. Under Rhenarméns derefter följande fälttåg slog han vid Stockach (d. 3 Maj 1800) österrikarnas venstra flygel, kringgick densamma följande dag vid Möskirch, stormade denna ort och tog derefter staden Feldkirch, för hvilken bedrift han blef divisionsgeneral. 1805 stod M. i spetsen för en division under Masséna uti Italien och blef s. å. guvernör i Dalmatien, hvarest han med framgång bekämpade ryssarna och undsatte Ragusa. 1807 förde han under Brune befälet mot svenskarna i Pommern, stormade Stralsund och var den förste fransman, som inträngde i staden. Napoleon belönade denna manöver med generalguvernörskapet öfver Pommern, grefvevärdighet och en dotation på 30,000 francs. 1809 utmärkte M. sig i Napoleons nya krig mot Österrike i slagen vid Eckmühl, Aspern och Wagram. 1811--13 hade han till uppgift att skydda Holland. 1814 deltog han under
Källa: Project Runeberg ·
